midskeppsöfverbyggnaden; mellan den senare och backen bildas en
ned till hufvuddäck öppen brunn, den s. k. wellen.
—
Turretdäckade (fig. 8) och
trunkdäckade (fig. 9)
fartygs öfre däck har en hög upphöjning, upptagande
vid pass fartygets halfva bredd och sträckande
sig ända ut till back och poop. —
Whalebackdäckade
fartyg (fig. 10) hafva kupigt, lågt däck, försedt
med tornformade påbyggnader för nedgångar, brygga m. m.
—
Flushdäckade fartyg (fig. 11) äro sådana,
hvilkas öfre däck i största mån är fritt och obrutet
från för till akter, till skillnad från andra fartyg,
hvilka hafva påbyggnader. Om
skarndäck se d. o.
Å de stora, för passagerare inredda
transatlantångarna uppgår antalet däck,
inberäknadt de lätta öfverbyggnadsdäcken,
till 8 st., nämligen: orlop-, mellan-, hufvud-,
öfre, awning-, brygg-, promenad- och soldäcken.
C. K. S
Fig. 10.
Fig. 11.
Däckel (ty.
deckel, af
decken, täcka). 1. Se
Sele. —
2.
Boktr. Se
Tryckpress.
Däcker (ty.
decher, af nlat.
dicra, tiotal),
hand.,
ett antal af tio stycken, särskildt i fråga om
djurskinn. I den ryska pälsvaruhandeln betyder däcker
fyrtio stycken.
Däckning, kem. tekn., ett allmänt användt förfarande
att befria kristaller från vidhängande moderlut, genom
tvättning med renare vätskor än moderluten. Detta
utföres i princip så, att kristallerna, sedan den
hufvudsakliga delen af moderluten afrunnit i ett
kärl försedt med silbotten, begjutas med smärre
portioner af tvättvätskan, som därvid undantränger
moderluten och renar kristallerna. Däckningen är
fullständig, då den afrinnande vätskan är lika ren
som den påförda. Som tvättvätska användes en ren,
mättad lösning af det kristalliserade ämnet eller
rent vatten. Särskildt förekommer däckning inom
sockerfabrikationen för olika ändamål. Se
Socker.
G. H—r.
Däcksbalk, skpsb. Se
Balk 1, Balkjärn och
Däck.
Däcksbalksbukt, skpsb. Se
Däck.
Däcksbalksknä, skpsb. Se
Knä.
Däcksband, skpsb. Se
Band 1.
Däcksbatteri, sjöv. Se
Batteri.
Däcksbeklädnad, skpsb. Se
Däck.
Däcksbukt, skpsb. Se
Däck.
Däcksklys, skpsb. Se
Klys.
Däckslast, sjöv., gods, som stufvas å ett fartygs
öppna däck eller i dess båtar eller som hänger vid
sidan utombords, äfvensom gods, som lastas i sådant
täckt rum, som icke är infogadt i fartygets fasta
spantresning eller eljest lämnar tillräcklig säkerhet
mot sjöskada och bortspolning. Gods må ej lastas
såsom däckslast utan befraktares tillstånd. Däckslast
skall vara stadigt stufvad (Sjölagen af 12 juni 1891).
H. W—l.
Däcksplanka, skpsb. Se
Däck.
Däckssprång, skpsb. Se
Däck.
Däcksstötta, skpsb. Se
Däck.
Däckstub, sjöv. Se
Torpedtub.
Däcksventil, skpsb. Se
Däck.
Dädesjö, socken i Kronobergs län, Uppvidinge
härad. 17,221 har. 1,492 inv. (1905). D. bildar med
Herråkra ett konsistoriellt pastorat i Växjö stift,
Uppvidinge kontrakt. I D:s gamla kyrka, nu magasin,
finnas takmålningar från en tidig del af 1200-talet.
Däfvensö (
Devensö), en under godset Säbyholm,
Lossa socken i Uppsala län, lydande ö i Mälaren
mellan Brofjärden och Norra Björkfjärden. D. nämnes
i flera medeltidshandlingar. I sept. 1507 hölls
där ett herremöte.
Däfvert (fr.
davier l.
davié, eng.
davit),
skpsb.,
en uppåtstående, böjd arm, som har till ändamål
att vid ombordtagande eller lossande af tyngder
(t. ex. båt, ankare, torped) utgöra fastsättningspunkt
för öfre blocket i hisstyget, så att tyngden kan
bringas ut från sidan och komma tillräckligt högt
upp. Däfvertar tillverkas af smidesjärn eller stål
och äro vanligen massiva eller rörformiga; de äro
sväng- eller fällbara, stundom båda delarna. Se i
öfrigt
Ankardäfvert, Båtdäfvert och
Fiskdäfvert.
C. K. S.
Däggdjur, Mammalia, zool., är den djurklass, som man
sedan gammalt ställt i spetsen för ryggradsdjuren
och således i spetsen för alla organismer öfver
hufvud. Däggdjuren äro också i mera än ett afseende
att anse för det högsta uttrycket för organisk
tillvaro. Vi berättigas till denna uppfattning ej
blott af den omständigheten, att äfven människan till
hela sin organisation är ett däggdjur, utan ännu mera
af den höga morfologiska och fysiologiska ståndpunkt,
hvilken dessa varelser uppnått. Om ock fåglarna
på grund af sin ensidiga differentiering kunna i
några afseenden uppnå högre fysiologiska resultat,
äro dock däggdjursstammens utvecklingsmöjligheter
mycket större, enär dess anpassningsförmåga till
de mest olika lefnadssätt är — på grund af vissa,
under dess historiska utveckling gjorda, öfverlägsna
förvärf — ojämförligt betydligare. Sålunda kunna vi
till de moment, som däggdjuren i första rummet hafva
att tacka för sin höga utbildning, räkna det innerliga
samband, hvilket existerar mellan moder och afkomma;
tillika ligger häri ett af däggdjurens mest utmärkande
och betydelsefulla drag gentemot de närmast lägre,
kräldjur och fåglar. Dessa senare äfvensom flertalet
kräldjur genomgå hela sin utveckling inom ägget,
dit ej någon
