näring kan tillföras fostret utifrån. För dem är näringen strängt begränsad till den inom ägget inneslutna näringsgulan, hvaremot däggdjursfostrets näringstillgång ej är på förhand begränsad, utan hämtas näringen i mån af behof ur moderdjurets kropp, som jämväl förmedlar fostrets andning. Båda dessa funktioner utföras genom ett särskildt, mer eller mindre sammansatt organ, som benämnes moderkakan (placenta). Det är den redan hos lägre ryggradsdjur (kräldjur, fåglar) uppträdande och hos dem endast som andningsorgan tjänstgörande allantois (se d. o.), hvilken träder i intim förbindelse med moderdjurets lifmoder: ifrån ytan af allantois utvecklas kärlrika, mer eller mindre förgrenade utskott, hvilka sänka sig in i motsvarande fördjupningar i lifmoderns likaledes kärlförande vägg. Men det intima sambandet mellan moder och afkomma löses hos däggdjuren ej ens efter det unga djurets födelse; äfven då är det modern, som under längre eller kortare tid sörjer för dess underhåll, i det att det unga djuret lifnäres med moderns mjölk, en produkt af till mjölkkörtlar omdanade hudkörtlar. Moderkakan och därmed sambandet mellan foster och moder äro olika utbildade hos olika däggdjur. Man skiljer sålunda på den form af moderkaka, där sambandet mellan den af fostret och den af moderdjuret bildade delen af moderkakan är så intimt, att vid födseln en del af lifmoderns slemhinna medföljer fosterhinnorna (Mammalia deciduata), medan hos andra (M. indeciduata l. adeciduata) endast fosterdelen af moderkakan utstötes. Hos pungdjuren (se d. o.) åter utbildas — bortsedt från enstaka former — ingen moderkaka, hvarför ungarna födas som larver i ett mycket outveckladt tillstånd. Kloakdjuren (se d. o.) skilja sig från alla andra däggdjur därigenom, att de ej föda lefvande ungar, utan lägga ägg. I äggets storlek och byggnad, dess första utveckling, i förekomsten af en fungerande äggulesäck och i saknaden af moderkaka afvika kloakdjuren från de öfriga däggdjuren, på samma gång de öfverensstämma med kräldjuren; det är först i sista momentet af yngelvården, digifningen, som kloakdjurens däggdjursnatur uppenbarar sig. Med afseende på den tidslängd, som fostret tillbringar i lifmodern (dräktighetsperioden), råder mycket stor olikhet hos olika arter, medan tiden för hvarje art är ganska konstant. I allmänhet hafva stora former en lång dräktighetsperiod (ända till ett år eller längre) och föda en eller några ungar åt gången, medan mindre hafva en kort sådan och föda ett större antal ungar åt gången. En annan däggdjuren utmärkande egenskap är, att hos flertalet af dem huden är beklädd med hår, hvilka åter kunna vara af olika slag (ull, stickelhår, borst, taggar); fullständig saknad af hår uppträder endast hos vissa hvaldjur. Äfven förekomsten af fjäll, som öfverensstämma med kräldjurens, är ej sällsynt. Förbeningar i huden, således ett yttre skelett, förekomma däremot i motsats till förhållandet hos kräldjuren endast hos ett fåtal (t. ex. bältdjur och vissa hvalar). Det ben (kvadratbenet), som hos alla lägre ryggradsdjur förmedlar förbindelsen mellan hufvudskålen och underkäken, äfvensom den med kvadratbenet ledande delen af underkäken hafva hos däggdjuren ombildats till två hörselben. Sålunda uppkommer hos däggdjuren en ny förbindelse mellan resten af underkäken och fjällbenet, hvilket senare till skillnad från förhållandet hos de lägre ryggradsdjuren här ingår som en större eller mindre del af hjärnskålens sidoväggar, detta på grund af det större utrymme, som den större hjärnan kräfver. Som en viktig skillnad från kräldjuren har förr anförts förekomsten af två nackledknappar, medan de förra skulle karakteriseras genom blott en sådan; nyare undersökningar rörande denna punkt hafva emellertid uppdagat flera öfvergångsformer mellan förhållandet hos kräldjur och hos däggdjur. Ett uttryck för däggdjurens olika utbildningsgrader finna vi ock i det olika förhållandet mellan ansikte och hjärnskål: medan hos flertalet öfriga ryggradsdjur och äfven hos lägre däggdjur ansiktsdelen ligger framför hjärnskålen, öfverlagras vanligen den förra, ju högre däggdjuret står, alltmer af den senare, så att hos de högsta däggdjursformerna ansiktet kommer att ligga under hjärnskålen. Hos människan, där detta förhållande har nått sin höjd, är detsamma framkalladt af förnämligast två faktorer: hjärnans högsta utbildning i förening med luktorganets och käkapparatens reduktion. Antalet halskotor är — på få undantag när — sju, antingen halsen är lång, som hos giraffen, eller kort, som hos hvaldjuren, medan hos fåglar och kräldjur dessa kotors antal är växlande i sammanhang med halsens växlande längd. Bland andra för däggdjuren utmärkande drag i skelettbyggnaden må här framhållas, att det s. k. korpbenet, hvilket såsom en själfständig skelettdel finnes hos alla lägre ryggradsdjur, här reducerats till ett litet utskott å skulderbladet; dock sammanbinda äfven i detta afseende kloakdjuren de öfriga däggdjuren med de lägre ryggradsdjuren, i det hos kloakdjuren skuldergördeln genom ett själfständigt, väl utbildadt korpben är förbunden med bröstbenet. Olikheten i utbildningsgraden hos däggdjur och andra ryggradsdjur får ock i tandsystemets olikhet ett betydelsefullt uttryck. Medan hos de senare ett flertal tandgenerationer aflöser hvarandra under individens lifstid, frambringa däggdjuren i regeln ej mera än två fullt utbildade tandgenerationer (de s. k. mjölktänderna och ersättningständerna). Hos somliga däggdjur förekommer ingen tandömsning. Också är tandsystemet hos däggdjuren vanligen mera sammansatt och af högre funktionsvärde än hos de lägre ryggradsdjuren. Stora hjärnan uppnår hos däggdjuren sin högsta utbildningsgrad, så att den genom sin tillväxt bakåt kan öfverlagra större delen eller alla bakom liggande hjärndelar. De hos ett stort antal däggdjur å stora hjärnans ytlager förekommande vindlarna återfinnas ej heller hos lägre ryggradsdjur; en föreslagen indelning af däggdjur med vindlar (Gyrencephala) och utan sådana (Lissencephala) motsvarar ej de genetiska förhållandena, enär inom samma naturliga grupp de större formerna kunna ega vindlar, medan de smärre sakna sådana. Att hjärnans storlek i förhållande till kroppens har tilltagit under de geologiska tidsåldrarnas lopp, framgår af en jämförelse mellan nu lefvande former och besläktade från eocenperioden. Hörselorganet skiljer sig från de lägre ryggradsdjurens förnämligast genom högre utbildning af ytterörat, genom det större antalet hörselben och