var döpt till Göran Karl, men förändrade det förra namnet.) Vid åtta års ålder blef han faderlös och sattes då i Tuns skola vid foten af Halleberg. Det var förmyndarens önskan, att han skulle blifva präst, ehuru han därtill "saknade gåfvor både af naturen och af nåden"; men D:s halsstarrighet segrade, och han fick 1773 ingå vid amiralitetskadettkåren i Karlskrona. 1775 tog han officersexamen. På sin förmyndares enträgna uppmaningar aflade han därefter juridisk examen och åtföljde i två år häradshöfdingar på ting; men krigslusten stod ej att besegra, och D., som 1778 blifvit sekundadjutant vid Sprengtportens värfvade regemente (förlagdt till Skåne), begaf sig 1780 till Paris, för att söka anställning som frivillig i amerikanska frihetskriget. Efter tretton månaders vistelse i nämnda stad skulle han, försedd med rekommendationsbref af det amerikanska sändebudet Benjamin Franklin, såsom artilleribefälhafvare åtfölja en kapare; men i stället ingick han i nov. 1781 som underlöjtnant vid grefve De la Marcks tyska regemente, som fått order att marschera, ovisst hvarthän. I febr. 1782 afgick detta regemente till Ostindien. Där sårades D. af en muskötkula i den heta strid, som fransmännen utkämpade mot engelsmännen vid Cuddalore 13 juni 1783, utmärkte sig särskildt vid återtagandet af 11 kanoner, som fienden bemäktigat sig, och befordrades i sept. s. å. till kapten, hvarjämte han erhöll uppdrag att upprätta en karta öfver krigsskådeplatsen och öfver nämnda slag. I sept. åtföljde han De la Marck som dennes adjutant till Europa och fick efter freden i Versailles (s. å.) en fransk lifstidspension, hvilken han dock förlorade under revolutionen. D. fortfor att tjänstgöra vid sitt franska regemente, äfven sedan han 1785 genom ackord blifvit löjtnant vid Sprengtportens regemente. Men 1788 begaf han sig hem till Sverige för att deltaga i kriget mot Ryssland, placerades som kapten vid Savolaks' lätta infanteriregemente och anlände i april 1789 till krigsskådeplatsen. I den heta drabbningen vid Porrassalmi, 13 juni s. å., träffades han i pannan, mellan ögonen, af en förlupen gevärskula. När ryssarna 19 s. m. intogo S:t Michel, blef han fången, men fick tillstånd att begifva sig till Stockholm för att vårda sitt sår. Detta växte dock aldrig fullt igen, utan måste ständigt hållas täckt af en bindel. 1791 blef D. "fjärde major på stat" vid Savolaks' infanteriregemente, 1793 sekundmajor och s. å. öfverstelöjtnant vid Västgöta-Dals regemente. 1796 erhöll han transport till Skaraborgs regemente, och 1805 blef han öfverste i armén och sekundchef vid Nylands regemente (general Klingspor innehade chefslönen). Härefter lefde han på sitt boställe Friggesby, nära Hälsingfors, "och så bröt kriget ut". Med utmärkelse deltog D. i striderna vid Yppäri, Viiret och Pyhäjoki, 16 april 1808. 17 s. m. blef han (efter Adlercreutz) chef för 2:a brigaden (Björneborgs reg:te m. m.), i spetsen för hvilken han inledde slaget vid Siikajoki (18 s. m.) samt bidrog till Ny Karlebys intagande (24 juni) och segern vid Lappo (14 juli), som förskaffade honom den lysande utmärkelsen att blifva riddare med stora korset af svärdsorden. Såsom högste kommenderande vann han efter nio timmars kamp segern vid Kauhajoki, 10 aug., en af de bäst beredda och utförda striderna under hela kriget. "Det gick som på ett exercisfält". 26 s. m. for han, sjuk af öfveransträngning, till Vasa och låg där till sängs till 12 sept., då bekymmer och ängslan för härens belägenhet drefvo honom upp igen. Ryssarna sökte afskära hufvudhärens återtåg genom att vid Jutas intränga på kustvägen, n. om hären. Detta hindrades af D. genom segern vid Jutas, 13 sept. Dagen därefter blef hufvudhären slagen vid Oravais. Samma dag afgaf D. sitt namnkunniga förslag, att hela svenska hären skulle kasta sig in mellan sjöarna i det inre landet, afskära ryssarnas förbindelser, tvinga fienden att lämna kusten, hvilken därigenom skulle öppnas för svenska landstigningar, och ställa den ryska hären mellan tvenne eldar samt dymedelst förmå den till en afgörande strid omkring Tavastehus och att man vidare, för den händelse man där blefve slagen, borde söka gränsen till Ryssland, alltjämt "attirerande fienden". "Om slutligen allt skulle förloras, vore punkten, där det skedde, indifferent; Petersburg eller Torneå blefve detsamma". Men Klingspor var, såsom ofta, frånvarande från hären, och Adlercreutz kunde ej på eget bevåg företaga en så fullständig omkastning, fastän han fann förslaget "väl grundadt", ehuru visserligen "något djärft". 19 sept. måste D. åter såsom sjuk intaga sängen och fördes därefter långsamt framför hären till Brahestad. 5 okt. blef han utnämnd till generalmajor i armén och befälhafvare på Åland samt 11 s. m. till vice landshöfding därstädes. Ehuru ej tillfrisknad, afreste han 29 s. m. landvägen till Sverige och ankom 20 nov. till Gäfle. Af den för tidiga ansträngningen sjuknade han ånyo och kunde först i febr. 1809 tillträda sitt befäl på Åland. Åland skulle till det yttersta försvaras såsom utgångspunkten för kommande försök att återtaga Finland. Men där stodo endast något öfver 4,000 man goda trupper. Ryssarna under v. Knorring angrepo, omkr. 17,000 man starka. Som hafvet var tillfruset, kunde D. kringgås öfverallt. På den nya svenska regeringens befallning sökte D. 15 mars inleda underhandling om stillestånd, men lät samtidigt sina trupper draga sig tillbaka till Eckerö. Knorring lät emellertid D. veta, att han omedelbart ämnade fortsätta operationerna för att afskära svenska armén återtåget, och vid D:s möte med ryssarna i Kummelby 16 s. m. sökte dessa draga ut på underhandlingen för att bereda sig tillfälle därtill. Men D. kunde, tack vare sin förtänksamhet, 17 mars, i full snöyra, draga sig öfver isen undan till Grisslehamn, dit två dagar senare Kulnev med sina kosacker anlände samt fördref den svenska posteringen och besatte orten. För att förekomma ett, som D. trodde, tillämnadt anfall på Stockholm, hvartill han ansåg Kulnevs öfvergång vara förspelet, tillgrep D. ett "krigsknep". Från Grisslehamn sände han på eget bevåg bud till v. Knorring med löfte att svenska fredsunderhandlare skulle sändas till Åland, om ingen rysk soldat mer satte sin fot på Sveriges jord. Följden häraf blef, att icke allenast ryska härens marsch mot svenska kusten afböjdes