(Knorring var en bestämd motståndare till planen, att ryska armén från Åland skulle öfvergå till Sverige), utan äfven att den ryska här, som under Barclay de Tolly gått öfver Norra Kvarken till Umeå, på Knorrings order återkallades. Svenska regeringen, som fått klart för sig, att den kunde samla en ganska betydlig här till Stockholms försvar, afböjde emellertid att skicka fredsunderhandlare till Åland. Påståendet, att D. genom sitt "krigsknep" frälst Sverige från en rysk invasion, är således ogrundadt. 22 mars lämnade D. befälet öfver den armé, som han räddat, åt generallöjtn. Wachtmeister, och för att aflägsna honom från Stockholm, utnämnde honom de nye maktinnehafvarna, hos hvilka han stod i mycken onåd, 9 april till befälhafvare öfver Norra arméns norra fördelning. I denna egenskap lyckades han med general Sjuvalov, som stod utanför Umeå med en mångdubbel öfvermakt, 26 maj afsluta en konvention, hvarigenom de i denna stad befintliga stora förråden räddades (de lastades på 10 briggar, som utsågades ur hamnen och fördes till Härnösand). Denna "diplomatiska åtgärd" väckte emellertid missnöje hos regeringen och riksdagen. D. placerades 9 april som befälhafvare öfver Norra arméns 2:a fördelning, som var svag och låg spridd från Gäfle till Härnösand och i Jämtland. När s. å. en norsk här inföll i Jämtland, lockade D. norrmännen i en för dem ofördelaktig ställning och ingick med dem i skogen vid Blekåsen (i Alsens socken, mellan Östersund och Åreskutan) 25 juli 1809 en konvention, enligt hvilken de skulle utrymma Jämtland och ersätta den skada, som allmogen därstädes lidit. Efter detta sändes honom friherrediplom, sedan han vid Karl XIII:s kröning varit den ende af de i kriget deltagande generalerna, som ej fått någon belöning. Från 24 sept. s. å. till 1 april 1810 hade D. befälet öfver hela Norra armén, och efter härens upplösning generalbefälet i Västerbotten och Ångermanland. I Umeå höll han 8 sept. vid truppernas hemförlofvande ett gripande afskedstal till den finska kontingenten. — Öfver Bernadottes val till tronföljare gladde sig D. på det högsta. "Honom och ingen annan skola vi ha! Och att sen piska ryssarna ur Finland, det skall gå som en dans", yttrade han vid ett tillfälle. 1812 blef D. chef för Norra skånska infanteriregementet och 1813 generallöjtnant. I april s. å. blef han chef för en af de arméfördelningar, som öfverfördes till Pommern. Han blef först skickad till Mecklenburg och fick där order att göra en "demonstration" för att hindra fransmännen öfvergå Elbe. Men från Hamburg, som hotades af dem, ankommo till D., som då uppehöll sig i Wismar, trängande böner om hjälp. Utöfver sina orders ordalydelse, men i öfverensstämmelse med den militära ställningen, sände D. trupper, under F. Boije, till den hotade staden. Sedan undsättningen afgått, ankom från Adlercreutz Karl Johans befallning, att ingenting finge företagas och att de afsända trupperna skulle stanna, hvar de upphunnes. D., som var öfvertygad om, att Boije ej kunde upphinnas, nöjde sig med att sända denne en afskrift af orderna från Adlercreutz. Emellertid hade Boije ankommit till Hamburg i rätt tid för att sammandrabba med fransmännen och hindra stadens intagande. D. afsattes för orderbrottet från sitt befäl, kallades till Stralsund, ställdes inför krigsrätt och dömdes 1 juni 1813 att arkebuseras. Kronprinsen fann utslaget lagligen grundadt, men benådade D. till ett års fängelse på Vaxholms fästning, med bibehållande af tjänsten och därmed åtföljande inkomster samt öfriga värdigheter. "Jag tycker mig se D. och höra honom", sade den gamle Karl XIII. 25 juni s. å. fördes D. till Vaxholm. Snart fann han overksamheten där outhärdlig, och fördenskull anhöll han hos kronprinsen att få som frivillig inom sin grad tjänstgöra i någon af de förbundna härarna, med förbindelse att sedan till fullo utsitta sin fängelsetid, och Karl Johan utverkade då hans frigifning, hvilken inträffade 21 dec. s. å. Under sista delen af norska fälttåget 1814 kallades D. till hären, men kom ej att användas. 1816 blef han ständig ordförande i Krigshofrätten. Han afled i Stockholm 16 febr. 1820 och ligger begrafven på Johannes kyrkogård, där ett genom insamling i Sverige och Finland åstadkommet monument aftäcktes 13 sept. 1861, Jutasdagen. 1883 lät Sv. akad. öfver D. prägla en medalj. 1885 uppsattes hans byst på Jutasmonumentet. — D. anses som en af de dugligaste af de svenske befälhafvarna under kriget 1808—09. Han egde ganska stor fältherreblick och beslutsamhet samt mycket stor fyndighet och förslagenhet. Soldatens förtroende till honom var oinskränkt. "Är svarta bandet med, så går det nog", hette det under de bekymmersamma timmarna före striden vid Jutas. D. var ytterst lättrörd, så till tårar som vrede. Tillika var han en from man samt därjämte ridderlig, rättvis och ömhjärtad. "Du skall alltid gifva åt den fattige något; han bär Guds livré", sade han till sin son. Hans största fel var en synnerlig hetsighet och häftighet. Runeberg har skildrat honom i Fänrik Ståls sägner

G. von Döbelns grafvård.