("Döbeln vid Jutas"). Utom "Pommerska generalkrigsrättens protokoller och dom" utgaf D. Anmärkningar vid de af f. d. vice amiralen O. Cronstedt till trycket utgifne Sanna upplysningar om orsakerna till Sveaborgs öfvergång den 3 Maj 1808 (1811). Jfr E. G. v. Döbeln, "Anteckningar om och af general von Döbeln" (1856—78), C. A. Brakel, "Anteckningar öfver 1789—90 samt 1808—09 årens fälttåg i Finland" (1862), D:s biografi i "Biografiskt lexikon öfver namnkunnige svenske män", E. W. Swedelius' "Minne" af D. i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, d. 60 (1884) och uppsats af G. L. i "Försvarsvännen", 1895 (n:r 18, 20—24). O. A. S.* Döbereinerska elddonet, ett af den tyske kemisten Johann Wolfgang Döbereiner (Doebereiner), f. 1780, d. 1849, uppfunnet elddon (se d. o.). Döbling (Ober- och Unter-Döbling), förr tvenne byar n. v. om Wien, nu därmed förenade. Döbrentey [-tej], Gábor, ungersk skriftställare, f. 1786, d. 1851, blef 1834 rikskommissarie för distriktet Ofen och 1843 kungligt råd. Han var en bland Ungerska akademiens stiftare, dess sekreterare 1831—34 och utgaf enligt dess uppdrag en samling magyariska fornskrifter, "Régi magyar nyelvemlékek" (1838—42), samt utöfvade stort inflytande på det magyariska språket och litteraturen. D. författade flera dikter samt en mängd historiska och filologiska uppsatser, och han öfversatte skådespel af Schiller, Molière och Shakspere. Död. 1. Fysiol. Hvarje lefvande väsen genomlöper en bestämd räcka af olika skeden — utveckling, tillväxt, blomstring och aftagande —, hvars början, för så vidt en noggrann forskning hittills kunnat ådagalägga, alltid oupplösligt sammanhänger med ett föregående lif och sålunda, strängt taget, icke är tydligt utpräglad, men hvars slut är skarpt begränsadt genom döden. Lifsföreteelserna uppfatta vi såsom en serie kemiska och fysikaliska processer, förlöpande i cellerna, de element, af hvilka kroppens olika väfnader äro sammansatta. Vid dessa processer eger en ständig förbrukning af kroppsmaterialet rum. Denna förbrukning ersättes därigenom, att cellerna upptaga ämnen, som tillföras dem med näringsvätskan, blodet. De enskilda cellerna föra till en viss grad ett själfständigt lif. En del, såsom blodkropparna och cellerna i huden, har en jämförelsevis kort lifslängd och ersättes ständigt af nya. I andra väfnader, såsom nervsystemet, har man ej funnit några tecken till en sådan nybildning af celler hos den utvecklade individen. — Förmågan att upptaga nya ämnen i stället för de förbrukade är emellertid icke obegränsad, och det kommer därför en tidpunkt, då ersättningen blir allt svagare. De särskilda organens verksamhetsförmåga försvagas alltmer, och till följd af de därigenom inträdande förändrade lifsvillkoren undergå själfva de små medarbetarna i organismens samhälle utmärkande förändringar — betecknade såsom "senil" eller "regressiv metamorfos" —, hvilka göra dem alltmer odugliga för sitt värf. Den orklösa ålderdomen har då inträdt, och slutligen utslocknar individens lif, enär fortgången af dessa förändringar omöjliggör arbetet af de redskap, hvilkas verksamhet är nödvändig för det helas bestånd. Denna den "normala" eller "fysiologiska" döden, död af ålderdomssvaghet, är likväl jämförelsevis mycket sällsynt. I de flesta fall är döden framkallad af tillfälliga störande inflytelser, sjukdomar och skador af olika slag (jfr Dödsorsaker), hvilka antingen omedelbart träffa de för organismens lif nödvändigaste organen och försätta dem ur verksamhet eller ock medelbart, småningom och liksom på omvägar angripa dem. De viktigaste af dessa organ, hvilka ock i viss mening kunna betraktas såsom "dödens portar", emedan det är upphörandet af deras verksamhet, som utgör den närmaste orsaken till döden, äro redskapen för blodomloppet och andningen; ty utan dem är organismens lif omöjligt. Den hastighet, hvarmed döden inträder, beror på hvilken del af organismen, som träffas af de störande inflytelserna, och på dessas sätt att inverka. Så t. ex. kommer döden plötsligt, då de nervsystemets centralorgan, hvilka behärska hjärtats och andningsmekanismens rörelser, omedelbart angripas. Om döden inträder mer eller mindre långsamt, föregås den af en längre eller kortare dödskamp, hvars skaplynne växlar, alltefter som det är den ena eller andra af de nämnda portarna, genom hvilken döden gör sitt inträde. Huru detta än må ske, om långsamt eller plötsligt, utslocknar dock ej lifvet hos alla organismens delar i samma ögonblick, och det är därför nödvändigt att göra en bestämd skillnad mellan individens, eller helorganismens, och dess särskilda smådelars död; ty till följd af de senares ofvan betonade själfständighet såsom lefvande väsen kan deras lif ofta fortfara jämförelsevis länge, sedan det hela upphört att lefva. De tydligaste och mest bekanta exemplen på att väfnadselementen och organen kunna öfverlefva helorganismen erbjuda vissa reptilier, amfibier och fiskar; men äfven hos de högst stående djuren, människan icke undantagen, äro samma iakttagelser gjorda. Enda skillnaden är, att hos de senare detta öfverlefvande är mindre långvarigt. Vid många former af plötslig död kunna emellertid äfven hos människan musklerna i flera timmar bibehålla förmågan att sammandraga sig, då de eller deras nerver retas. Medelst konstgjord genomledning af lämplig näringsvätska har man kunnat få ett hjärta att slå, hvilket uttogs vid obduktion 20 timmar efter döden. Patienten hade aflidit i en dubbelsidig lunginflammation. Hos kaninhjärtan har man ännu 5 dagar efter djurets död kunnat framkalla rytmiska kontraktioner. Till följd af nu antydda förhållande är det icke alltid lätt att med noggrannhet angifva det ögonblick, då individens lif för alltid utslocknat, eller, med andra ord, då ett återkallande till lifvet icke mera är möjligt. Men till denna svårighet bidrager jämväl en annan omständighet: organismens lif eller rättare dess lifsyttringar kunna nämligen under vissa förhållanden reduceras till så svaga spår, att de endast genom den noggrannaste undersökning kunna påvisas. Det är nyssnämnda tillstånd, som benämnes skendöd. Hos en mängd lägre organismer är skendöden, eller, såsom man i detta fall ock plägar uttrycka sig, "det latenta lifvet", en normal företeelse. Växternas frön kunna sägas befinna sig i ett sådant tillstånd. Åtskilliga lägre djurformer, såsom infusionsdjur, hjuldjur (rotiferer), kunna intorka samt i form af torrt pulver förvaras hur länge som helst och åter upplifvas genom inflytande af fuktighet. Hos mycket högre stående djur, t. ex. grodor och vattenödlor, åstadkommes