ett liknande tillstånd genom stark afkylning, och hos det nyvärpta, befruktade hönsägget kan, under inflytandet af en låg temperatur, det redan inledda utvecklingsarbetet under en jämförelsevis lång tid vara fullkomligt hämmadt och vid högre temperatur åter fortsättas. Äfven hos människan är skendöden, om också ej förekommande i så stor utsträckning, som en uppskrämd inbillning velat göra troligt, likväl en med säkerhet ådagalagd företeelse. Skendöden kan uppträda såsom följd af en mängd olika, sjukliga tillstånd. En af de vanligaste orsakerna är kväfning, såsom vid drunkning, hängning och kolosförgiftning. Vanmakt eller svimning (synkope), som uppstår i följd af en ytterlig nedsättning i hjärtats verksamhet, med däraf härrörande förlust af medvetandet och upphörande af andningsrörelserna, är af alla dessa tillstånd det, som till det yttre mest liknar den verkliga döden. Orsakerna till vanmakten kunna vara mångahanda, såsom betydliga blodförluster genom inre eller yttre blödning, vissa svåra sjukdomar, t. ex. koppor, tyfus och kolera, samt hysteriska anfall. Äfven förfrysning är en ej ovanlig orsak till ett dödsliknande tillstånd, som kan hafva ganska lång varaktighet. Så har man exempel på personer, som varit stelfrusna och betraktade som döda, men hvilka återkallats till lifvet efter tjugufyra timmars, ja ända till nära två dygns skendöd. Andra orsaker till skendöd äro: rus, inflytande af åtskilliga gifter (t. ex. eter, kloroform, opium och morfin), åskslag, beröring med elektriska kraftledningar och häftigt mekaniskt våld (hjärnskakning). Skendödens varaktighet är mycket olika, alltefter individens ålder och kroppsbeskaffenhet samt naturen af de orsaker, som vålla densamma. Längst har man funnit den vara vid förfrysning och hysterisk vanmakt. Ehuru, såsom redan blifvit nämndt, det icke sällan kan möta svårighet att med bestämdhet afgöra, i hvilket ögonblick individens lif utslocknat, bildar likväl sammanfattningen af de företeelser, som omedelbart föregå döden, en tafla, hvars betydelse, åtminstone af den erfarne läkaren, svårligen kan misskännas. Men det återstår alltid fall, där, i synnerhet för den vid dödens åsyn mindre vana allmänheten, afgörandet till en tid kan vara förenadt med svårigheter, och det kan ej förnekas, att detta förhållande vid några sällsynta tillfällen, såsom vid häftiga farsoter, i följd af alltför stor brådska med likets jordande, gifvit anledning till beklagansvärda misstag. Då lifvet definitivt upphört, inträder i den döda kroppen en rad utmärkande förändringar — säkra dödstecken —, af hvilka några få här må nämnas. Temperaturen sjunker småningom till likhet med det omgifvande mediets; till följd af vattenafdunstning hopfalla och skrumpna anletsdragen; på sådana ställen, där öfverhuden (epidermis) af en eller annan anledning blifvit afskrubbad (i hvilket fall under lifvet och äfven vid skendöd alltid en sårskorpa bildas), intorkar den underliggande läderhuden, så att den blir lik pergament; de förut klara hornhinnorna fördunklas; ögongloberna sjunka in i sina hålor samt blifva mjuka och sammanfallande, och på de nedåt vettande delarna af kroppen uppträda blåröda fläckar (likblånader) af blodets diffunderande färgämne. Musklernas död gifver sig till känna genom en egendomlig förändring, som — enär dessa organ utgöra en så stor del af kroppens massa — förlänar hela liket en utmärkande egenskap och därför i alla tider fäst uppmärksamheten vid sig såsom ett säkert dödstecken — likstelheten. Denna uppträder i vanliga fall omkr. 6—12 timmar efter döden samt börjar i de muskler, som röra underkäken, och utbreder sig i en viss ordning till de öfriga. Muskeltrådarnas under lifvet mjuka, halft flytande innehåll stelnar därvid genom ett slags löpningsprocess, och musklerna blifva till följd däraf hårda samt draga sig något tillsammans. Då likstelheten är väl utbildad, kan kroppen blifva så styf som ett stycke trä. I sällsynta fall, företrädesvis vid hastiga och våldsamma dödssätt, tyckes denna förändring kunna inträda plötsligt och samtidigt med den allmänna döden. Det är endast genom ett sådant antagande man kan förklara skildringarna från slagfälten, där de döde icke sällan funnits i sådan ställning — t. ex. sittande upprätt, med upplyfta armar o. s. v. —, som om den sista lefvande sammandragningen af musklerna omedelbart skulle hafva öfvergått i likstelheten. Efter en tid af 36—48 timmar löser sig denna styfhet, och kroppen blir då åter mjuk och slapp. Antingen dessförinnan eller sedermera, alltefter dödsorsaken och den omgifvande luftens temperatur, uppträder den sista förvandlingen, det säkraste dödstecknet, som af ingen kan misskännas, — förruttnelsen, och denna fortskrider utan uppehåll. Dess första spår, hvilkas inträdande kan påskyndas genom värme och fuktighet, visa sig såsom en grönaktig färgning af huden ofvan ljumskarna, hvarifrån den småningom utbreder sig öfver hela buken. Förruttnelsen, hvilken är ett sönderfallande af organismens mycket sammansatta föreningar i deras enklare beståndsdelar, utgör ett förarbete för dessas upptagande af och införlifvande med andra lefvande väsen (växterna), och på detta sätt blir dödsförvandlingens sista akt en förberedelse till de sönderfallna spillrornas återuppståndelse i nya lifsformer. En populär framställning af döden är O. Blochs ”Om döden” (2 uppl. 1903; öfv. 1904). Jfr Döden och Dödskult. C. L.* 2. I teologisk mening plägar man, i anslutning till vissa bibelställen (1 Mos. 2: 17; Rom. 5: 12 ff.; 6: 23 o. s. v.), under benämningen död sammanfatta alla syndens följder, i synnerhet för så vidt de träffa syndaren personligen. Man skiljer då mellan tre slag af död: den lekamliga, den andliga och den eviga. Med den lekamliga döden förstås ”de vedervärdigheter af alla slag, som människan för syndens skull måste i detta lif lida, och som äro dödens härolder och sändebud” (Quenstedt). Döden själf i dess nuvarande gestalt, med dess våldsamma och smärtfulla skiljande af det samhöriga, ter sig för den kristna åskådningen såsom något onaturligt, en af synden förorsakad förvridning af den process, hvarigenom människan efter skapelsens ursprungliga ordning skulle öfvergått från det jordiska lifvet till ett högre lif. Den andliga döden är själstillståndet hos den människa, som genom synden skilt sig från Gud, allt sant lifs källa. Den röjer sig i samvetets ofrid, förståndets otillgänglighet för den gudomliga sanningen, viljans oförmåga till det goda o. s. v. Där ej bättring inträder, öfvergår den i den eviga l. ”andra döden”: det eviga lidande, som följer af den slutgiltiga och