mellan landsbygd och städer. I äldre tider var städernas ställning i detta fall synnerligen ogynnsam, men numera är deras "öfverdödlighet" i väsentliga delar försvunnen. I Sverige var åren 1816—40 landsbygdens dödstal 22,3 pro mille, men städernas 34,4 pro mille, alltså mer än hälften högre; åren 1901—05 åter voro talen resp. 15,4 och 15,6 pro mille, alltså knappast längre någon skillnad alls. I de flesta andra västeuropeiska länder är utvecklingens gång ungefärligen densamma. Ja, många af de mönstergillt administrerade jättestäderna i Tyskland och England visa nu för tiden t. o. m. bättre sanitära förhållanden än landsbygden — utan tvifvel en af det samtida kulturarbetets största triumfer. I vissa hänseenden kvarstå dock fortfarande differenser, om ock ej på långt när så markerade som förut. Sålunda äro de spädaste åldrarna mångenstädes (dock ej öfverallt) ännu i våra dagar ogynnsammare lottade i städerna än på landsbygden; i synnerhet gäller detta om barn födda utom äktenskapet. I de senare barnaåldrarna, särskildt i skolåldrarna, stå däremot städerna ofta synnerligen gynnsamt; här kan man möjligen tänka sig ett urval af samma slag, som nyss antyddes i fråga om Sachsen och Bajern. I de vuxna åldrarna är dödligheten bland ogifta kvinnor ofta lägre i städerna än på landsbygden, men för hustrurna är förhållandet motsatt. Männen slutligen drabbas fortfarande af en betydlig öfverdödlighet i städerna, men härtill torde sociala orsaker — i ordets vidsträcktaste bemärkelse — mera bidraga än de sanitära. Mellan olika samhällsklasser råda mångenstädes ännu betydande skillnader i fråga om dödligheten; liksom alla andra dylika åtskillnader är dock äfven denna numera säkerligen stadd på återgång inom Väst-Europas folk. Den högsta lifslängden uppnås icke af samhällets mest gynnade grupper (furstehusen och högadeln), utan snarast af den kroppsarbetande befolkning, som får utföra sitt arbete under jämförelsevis gynnsamma sanitära villkor, såsom våra svenska småbönder, torpare och bruksarbetare. I allmänhet är dock den bildade klassens ställning fördelaktig, medan den ogynnsammaste platsen i regeln tillkommer arbetarklassen inom mindre lyckligt situerade industribranscher. Fattighjon med full försörjning hafva i Sverige visat sig ej utmärkas af högre dödlighet än befolkningen i allmänhet. Såsom ett slags samhällsklass för sig kunna räknas de utom äktenskap födda barnen, hvilkas sorgliga dödssiffror alltid betraktats såsom ett af de mörkaste bladen i framställningen af dödlighetsförhållandenas historia. Skillnaden i detta fall mellan äkta och oäkta barn är i vårt eget land betydligt högre än i grannlandet Norge. — Med studiet af samhällsklasserna sammanhänger undersökningen af förhållandet inom olika yrken. I detta hänseende hafva under senare tider omfattande undersökningar verkställts i åtskilliga länder, såsom England, Sverige, Danmark, Schweiz m. fl. Dock försvåras dessa undersökningar ännu af ofullkomligheter uti det förhandenvarande materialet. (En sammanfattande öfversikt af resultatet för England och Schweiz äfvensom staden Paris finnes i öfv. meddelad i svenska "Försäkringsför:s tidskr.", 1892.) De svenska undersökningarna, som i flera afseenden äro de omsorgsfullaste och rikhaltigaste af alla, men tyvärr i hög grad lida af materialets bristfällighet och ibland otillräcklighet, återfinnas i (den äldre) Arbetarförsäkringskommitténs betänkande (1889). Såsom nyss antyddes, visar sig en rörlig verksamhet i fria luften (landt- och skogsbruk, fiske m. m.) vara den hygieniskt fördelaktigaste. Inom industrien förekomma stora skiljaktigheter, mera kanske beroende å de yttre villkor, under hvilka arbetet måste försiggå, än å yrkesarbetet själft. Såsom belysande exempel i fråga om här berörda frågor må till sist nämnas, att sannolika återstående lifslängden utgör vid tjugu års ålder för de manliga medlemmarna af Europas suveräna furstefamiljer 45 år, för en svensk bruksarbetare 50 år, men för arbetare inom våra mest missgynnade industribranscher blott omkr. 30 år. "Ett blidare eller strängare klimat tyckes", säger Hellstenius, "ej i och för sig utöfva något särdeles stort inflytande på dödligheten och meteorologiska förhållanden endast i så måtto, att tidpunkterna för starka temperaturväxlingar tillika visa sig vara tidpunkterna för den största dödligheten." De olika årstiderna visa karakteristiska egendomligheter i olika länder, i en riktning, som erinrar om den gamla satsen, att "solen är Nordens bästa vän och Söderns svåraste fiende". I Sverige äro augusti och september de gynnsammaste månaderna, ogynnsammast åter månaderna januari—april. I de högsta åldrarna är dödligheten störst om vintern, i de mellersta om våren. För de spädaste åldrarna är vintern i allmänhet ofördelaktigast, men i städerna stundom äfven högsommaren — i äldre tider alltid, såsom förhållandet ännu torde vara i sydligare belägna länder. I Finland är dödligheten synnerligen stor under vårmånaderna, i Italien åter är augusti månad den ohälsosammaste af alla. En sida af dödlighetsstatistiken, som ännu endast i få länder erhållit en tillfredsställande behandling, är frågan om dödsorsakerna. I den svenska befolkningsstatistiken egnades under de första åttio åren, 1750—1830, stor uppmärksamhet åt detta ämne, och ett ytterst rikhaltigt, för den tiden alldeles enastående material insamlades, som tyvärr ännu är så godt som obearbetadt. F. n. (fr. o. m. 1860) eger man för städernas del om dödsorsakerna fullständiga uppgifter, men från landsbygden endast angående farsoter äfvensom våldsamma dödsorsaker jämte själfmord; i fråga om öfriga dödsorsaker på landsbygden är materialet ej fullständigt, men förtjänade dock att mera än hittills skett beaktas. Öfver dödsorsakerna i Stockholm äro omfattande undersökningar offentliggjorda af K. Linroth och för Göteborg af E. Almquist. Härförutom föreligga flera monografier öfver särskilda sjukdomar, i synnerhet öfver smittkopporna, koleran, frossan m. fl.; under de senaste åren har särskildt tuberkulosstatistiken blifvit flitigt behandlad. Den fullständigaste och bästa statistiken öfver dödsorsakerna är den engelska. Enligt en för 1860-talet verkställd särskild utredning skulle inom en engelsk generation 15,3 proc. af alla dödsfall efter uppnådda femton års ålder förorsakas af lokala lungsjukdomar, 15,2 proc. af lungsot, 11,4 proc. af hjärnsjukdomar, 10,7 proc. af sjukdomar i cirkulationsorganen, inräknadt vattsot, 9,2 proc. af farsoter, 6,7 proc. af magsjukdomar, 3,1 proc. af kräfta, 3,1 proc. af olyckshändelser och brott, 2,1 proc. af njurlidanden, 1,0 proc. af barnsbörd och barnsängsfeber (räknadt ensamt på den kvinnliga folkmängden