För årtiondet 1891—1900 hafva i Sverige vunnits följande tal för män och för kvinnor, dels å landsbygden, dels i Stockholm; medellifslängden utgjorde: <table r> <td c>Vid <td> <td 2 c>Landsbygden. <td> <td 2 c>Stockholm. <td> <td> <td>Män. <td>Kvinnor.<td> <td>Män. <td>Kvinnor. <td>0 år <td>..........<td>52,77 <td c>54,35 <td> <td>38,90 <td c>46,87 <td>5 » <td>..........<td>57,44 <td c>57,95 <td> <td>48,96 <td c>57,30 <td>20 » <td>..........<td>46,02 <td c>46,77 <td> <td>37,61 <td c>46,40 <td>50 » <td>..........<td>22,98 <td c>24,09 <td> <td>17,95 <td c>23,19 <td>70 » <td>..........<td>9,44 <td c>10,05 <td> <td>8,06 <td c>9,90 </table> Ett gossebarn i Stockholm har alltså vid födelsen utsikt att få lefva i 39 år, men ett gossebarn på landet nära 53 år. För flickorna äro talen 47 år i Stockholm och 54 år på landet. Vid tjugu års ålder har en man på landet ytterligare 46 år kvar att lefva, en kvinna på landet 47 år, en stockholmska 46 år, men en stockholmare ej fullt 38; o. s. v. — Differenserna mellan olika civilstånd, samhällsklasser och yrken äro berörda redan i det föregående. Litt.: Den officiella befolkningsstatistiken för Sverige (särskildt årg. 1890, 3:e afd. samt bihanget till 1:a afdelningen), den officiella befolkningsstatistiken för Norge, England och Tyska riket, H. Westergaards "Mortalität und morbilität" (2:a uppl., 1902), broschyrer i Sverige af E. Almquist, K. Linroth, C. Wallis, G. Sundbärg (bl. a. "Dödstalen såsom kulturmätare", i "Nationalek. för:s förhandl.", 1895), o. s. v. Särskildt beträffande dödlighets- och lifslängdstabeller och hithörande frågor hänvisas till redan här ofvan (sp. 1226) nämnda författare samt till art. Lifförsäkring. G. S—g. Dödlighetstabeller, statist. Se Dödlighet, sp. 1225—26. Död löpning (eng. dead heat), sportv., inträffar, när två eller flera hästar under kapplöpning samtidigt passera målet, så att domaren icke kan afgöra, hvilken som är segrare. Det står i så fall de täflande fritt att antingen samma dag göra om löpningen eller dela priset. Löpes död löpning om andra priset, så skall detta jämte det för den tredje hästen bestämda beloppet delas af de hästar, som löpt den döda löpningen. Vid död löpning om hederspris afgör kapplöpningsföreningens styrelse genom lottdragning, hvem det skall tillfalla, om icke intressenterna kunna på annat sätt därom enas. B. C—m. Död mans hand. 1. Zool. Se Alcyonium. — 2. Jur. Se Amortisation och Mainmorte. Dödmogen, landtbr., säges säd vara, när förbindelsen mellan kornen och axet afvissnat, så att de förra lätt urfalla. Se Dråsa. H. J. Dft. Död punkt, mek. Se Punkt. Död räkning, sjöv. Se Bestick. Dödsattest l. Dödsbevis kallas det intyg, som vid en persons död utfärdas rörande dödsorsaken. I en kung. af 4 nov. 1859 meddelade K. M:t, i samband med att vårt statistiska ämbetsverk omorganiserades, vissa föreskrifter angående uppgifter, som borde ingå i rikets officiella statistik, hvarvid bl. a. stadgades, att hvarje praktiserande läkare i riket, antingen han var i tjänst anställd eller icke, skulle, när någon aflidit, som han i dess sista sjukdom vårdat, ofördröjligen och kostnadsfritt meddela intyg öfver dödsorsaken. Samma stadgande eger alltjämt gällande kraft. Hvad angår barnaföderskor och nyfödda barn, som icke åtnjutit läkarbiträde, kan nämnda intyg ersättas af examinerad barnmorskas skriftliga uppgift. I städerna skola dödsattester utfärdas för alla aflidna, hvarför det särskildt åligger stads- och stadsdistriktsläkare att vid dödsfall af sjukdom, under hvilken läkartillsyn ej åtnjutits, å ort och ställe, som vederbör, företaga sådan undersökning om sjukdomsförloppet och besiktning å liket, som för dödsorsakens utrönande erfordras, samt därefter afgifva dödsattest. Det af läkaren utfärdade intyget skall af stärbhuset företes inför vederbörande prästman, hvilken på grund af detsamma har att i församlingens dödbok göra anteckning om dödsorsaken. Af församlingarnas dödböcker, aflämnas slutligen hvarje år noggranna afskrifter till Statistiska centralbyrån, där de bilda grundvalen för den officiella statistiken öfver dödligheten och dödsorsakerna i riket. De för ifrågavarande uppgifter nödiga formulären jämte föreskrifter och anvisningar rörande deras begagnande utfärdas af Medicinalstyrelsen. Senaste cirkuläret i detta afseende är af 9 dec. 1891 och innehåller, utom formuläret till dödsattester, äfven en bestämd nomenklatur till ledning vid dödsorsakernas benämning, hvilken nomenklatur ansetts erforderlig för vinnande af likformighet i de statistiska uppgifterna. Utom dödsorsaken skall i attesten angifvas den aflidnes ålder, civilstånd, samhällsställning och bostad äfvensom tidpunkten för dödsfallet. Härigenom blifva dödsattesterna icke blott af betydelse för statistiken samt för studiet af allmänna hygienen och andra sociala frågor, utan de kunna äfven i många fall blifva till nytta såsom bevismedel vid rättegångar, i arfsprocesser o. s. v., där icke fråga är om sådana rättsmedicinska fall, att laga undersökning till dödsorsakens utrönande påkallas. Ett oeftergifligt villkor för att dödsattest skall ega vitsord inför domstol är dock, att densamma blifvit utfärdad af därtill berättigad person, d. v. s. af svensk legitimerad läkare; under andra förhållanden saknar dödsattesten all juridisk betydelse. R. W. Dödsbevis. Se Dödsattest. Dödsbo (Stärbhus). Se Arfskifte och Bouppteckning. Dödsboken, benämning på en gammalegyptisk religiös urkund, hvars källor delvis gå tillbaka ända till de äldsta dynastiernas tid. Under århundradenas lopp hafva urtexterna småningom förändrats och utvidgats genom tillägg af nya kapitel och infogande af mer eller mindre omständliga kommentarer (man antager en serie af tre sådana), och därjämte hafva tidtals yppats störande afbrott i traditionen, hvilket haft till följd, att Dödsboken, i det skick de yngsta dynastierna lämnat densamma, fått ett för oss nära nog helt och hållet ofattbart innehåll. Som denna urkund likväl utan tvifvel är den viktigaste källan för kännedomen om egypternas religiösa åskådning, har man sökt att, så vidt görligt, föra texterna så långt som möjligt tillbaka mot urkällan. Också har, på uppdrag af preussiska kultusministeriet och af vetenskapsakademien i Berlin, en stor Dödsboksupplaga ("Das ägyptische todtenbuch d. 18.—20. dynastie", 2 bd), med plan i nu antydda syftning, 1886 utgifvits af den schweiziske egyptologen Ed. Naville. — Dödsboken utgöres af en samling böner, hvilka tänktes lagda i den dödes mun och voro ämnade att af honom reciteras på