de olika stadierna af hans långa underjordiska
färd — från begrafningsdagen och till den stund,
då han skulle träda i gemenskap med solguden. Man
får i dem en utförlig redogörelse för alla de nejder
själen måste genomvandra, de metamorfoser den hade
att undergå, de fientliga makter den hade att bekämpa,
domen i den dubbla rättvisans sal,
där guden Osiris förde ordet, o. s. v.
De särskilda kapitlen hafva i allmänhet vinjetter, som i bild
framställa hufvudtemat. De inledas vanligen med ett:
"Uttaladt af Osiris N. N. (den dödes namn)". Dödsboken
anträffas oftast i papyrusform, vare sig med
hieroglyfisk eller hieratisk (undantagsvis med
demotisk) skrift. Äfven på kistor, statyer, amuletter
och i allmänhet på sådana föremål, som följde den
döde i grafven, träffas dödsboksinskrifter. Då det
ansågs af vikt för den döde att medföra en dödsbok
i grafven, "för bättre minnes skull" och för att
rätt kunna recitera de för förvandlingsprocessens
olika stadier afsedda bönerna, var det naturligt,
att en hvar sökte skaffa sig en text. En fattig
fick nöja sig med ett litet blad, en rik kunde
köpa sig en stor rulle på ända till 165 kapitel,
ja kanske flera. Dödsboksförsäljningen urartade
slutligen till en verklig industri. Skrifvarna hade
på förhand rullar färdiga, i hvilka endast den dödes
namn behöfde infogas, för att allt skulle vara i
lag. Detta bidrager i sin mån till att förklara,
huru dödsbokstexter kunna vara så felaktiga och
vårdslösade: ingen annan än den döde läste dem, och
hans tunga var förstummad. — Dödsbokstexterna hittas
vanligen i mumiekistorna, innanför själfva svepningen
(som likaledes plägar innehålla dödsboksformler),
under armarna, på bröstet eller ryggen o. s. v.
af mumien. Jfr K. R. Lepsius, "Das todtenbuch der
ägypter" (1842), och "Älteste texte des todtenbuchs"
(1867), J. Lieblein, "Index du livré des morts"
(1875), W. Pleyte, "Chapitres supplémentaires du
livré des morts 162 à 174" (1881), E. Schiaparelli,
"Il libro dei funerali degli antichi egiziani"
(1882—90), E. A. Wallis Budge, "The papyrus of
Ani in the British museum" (1894—95), "The book
of the dead. The chapters of coming forth by day"
(1898) samt "The book of the dead. Facsimiles of the
papyri of Hunefer, Anhai, Kerasher and Netchemet with
supplementary text from the papyrus of Nu" (1899).
K. P. (-st -son.)
Ett stycke ur Dödsboken, kap. 107 (Lepsius' uppl.)
Dödsbudet, zool. Se
Blaps.
Dödsdalen. Se
Death valley.
Dödsdans l.
Döddans (ty.
todtentanz, fr.
danse
macabre, mlat.
chorea macchabæorum) kallas i
konsthistorien en bildlig framställning af döden
såsom med sig bortförande vare sig enskilda
personer eller hela grupper af sådana eller
personifikationer af mänskliga laster (högmodet,
lättsinnet o. s. v.). Dessa framställningars syfte
är att visa fåfängligheten af det jordiska: huru
alla åldrar och stånd måste böja sig för dödens allt
jämnande makt. Bortförandet försinnligas stundom under
bilden af en dans, som anföres af benrangelsmannen
eller till hvilken denne utför musiken. (Däraf kommer
troligen namnet dödsdans eller döddans, hvilket dock
äfven kan betyda de dödes dans.) Man känner ej med
visshet, vid hvilken tid dödsdanserna först framträdde
eller hvad som närmast gaf konstnärerna anledning till
denna framställningsform. Antagligen hämtade dessa
sitt ämne från skaldernas bildspråk och populära
predikanters stränga förmaningstal mot världens
sedeslöshet. Dödsdanserna voro under medeltiden
särdeles omtyckta konstföreteelser, och smaken för
dem tilltog i synnerhet under midten af 1300-talet,
denna hemska tid, då i Europa pest och krig och
andra landsplågor skaffade döden så rika skördar
(jfr
Digerdöden). — Den äldsta kända dödsdansen är
en
väggmålning i klostret Klingenthal i Klein-Basel
(en serie af 40 bilder, utförda 1312). Bland andra
väggmålningar med detta ämne må nämnas den berömda
dödsdansen i Gross-Basel (en fri efterbildning af
den förstnämnda, troligen utförd mellan 1436 och
1441 samt förstörd 1805; fragment förvaras i Basels
universitetsbibliotek), vidare dödsdansmålningarna
i grafkapellet i Mariakyrkan i Lybeck (1463), på
kyrkogården vid minoritklostret Aux-innocents i Paris
(från början af 1400-talet; förstörd), i kyrkan
S:t-Robert i La Chaise-Dieu i Auvergne (från slutet
af 1400-talet) och i dominikanklostret i Bern (från
1515—1520; förstörd). Bland dödsdanser i
tryck och
handteckningar är
Der doten dantz mit figuren. Clage
und antwort von allen staten der welt en af de äldsta
(tryckt 1459; 42 träsnitt på 22 blad). Den förekommer
i flera upplagor med små variationer af titeln. Det
förnämsta arbetet af detta slag är den världsberömda,
af H. Holbein tecknade och af H. Lützelburger i trä
skurna dödsdansen,
Imagines mortis. Denna af fyrtio
miniatyrartade träsnitt bestående samling (se fig. å
sp. 1231) utkom första gången 1538, med fransk text,
och har sedermera utgifvits i en mängd upplagor och
kopior. En i ljustryck utförd efterbildning af det i
Berlins kopparstickskabinett befintliga exemplaret
af den första
