riket samt visar laga förfall för sitt uteblifvande och sin underlåtenhet att låta höra af sig. Se Skilsmässa. Litt.: Winroth, "Svensk civilrätt", I, s. 160—162, II, s. 420—428, 755—758. A. W. Dödsjö, sjöv. Se Dyning. Dödskallefjäriln, Acherontia atropos, zool., en till familjen svärmare, Sphingidæ, hörande fjärilsart, hvilken erhållit sitt namn på grund af en gulaktig, dödskalleliknande teckning å mellankroppens ryggsida (se fig.; genom förväxling af klichéer har denna figur i en del af uppl. råkat införas äfven i art. Catocala). Djurets grundfärg är svartbrun med blåaktig anstrykning, bakkroppen ofvan å hvardera sidan med sex stora gula fläckar. Framvingarna äro ofvan svartbruna med gula och hvita fläckar och streck, bakvingarna gula med tvenne svarta tvärband. Vingbredden kan uppgå till 130 mm. — Larven, som är gul med 7—8 blå snedstreck å kroppssidorna, lefver på potatisväxten, men angriper äfven andra solanaceer samt ask och liguster. Puppan kan antingen kläckas redan på hösten efter några veckors puppstadium eller öfvervintrar den och kläckes först följande vår. Den fullbildade fjäriln anträffas därför såväl på hösten som under våren och försommaren. — Både fjäriln och larven frambringa karakteristiska ljud: fjäriln ett entonigt klagande läte genom sugtungans gnidning mot palperna, larven ett knastrande ljud med hjälp af mandiblerna. — Denna fjäril, den största af våra skandinaviska arter, är, ehuru sällsynt och sporadiskt förekommande, anträffad från Skåne till Öst-Finnmarken. G. G.

Dödskallemusselsläktet, Crania, zool., ett till armfotingarnas klass (Brachiopoda) hörande släkte, som igenkännes därpå, att de bägge skalhalfvorna, hvilka sakna lås och tänder, äro hvarandra tämligen olika, nämligen den öfre lockformig och endast medelst muskler fasthållen intill den undre, som är fastvuxen vid något föremål på hafsbottnen. Den mest kända arten är C. anomala, som finnes i de nordeuropeiska hafven. — Släktet har fått sitt namn med anledning däraf, att dess underskal på insidan, genom de 4 muskelintrycken och ett näsformigt framskjutande utsprång, eger någon likhet med ett dödskalleansikte. Släktet uppträder redan under silurperioden och förekommer äfven med flera arter i Skånes kritlager. En af dem är C. craniolaris L., den s. k. Brattingsborgspenningen. Se Nummulus brattenburgensis. J. G. T.* A. G. N. Dödskamp. Se Död, sp. 1210. Dödskult, etnol., relig.-vet., dyrkan af de döde. — Döden såsom en väsensförintelse var och är för de primitiva folken ett ännu ofödt begrepp. För den världsuppfattning, animismen (se d. o.), hvilken i äfven de liflösa naturföremålen såg något lefvande eller besjäladt, som, när helst det så ville eller därtill tvangs, kunde träda i aktivitet, måste det dessutom hafva varit äfven en logisk orimlighet att i den döda människokroppen se ett undantag från denna regel. Likasom hvarje från den verkligt lefvande kroppen afskild del eller afsöndradt ämne ansågs fortfarande ega en viss grad af lif och stå i korrespondens med den person, från hvilkens kropp de kommit, så egde ock enligt denna ursprungliga lifsåskådning den aflidnes kropp fortfarande lif, ehuru detta hölls tillbaka af starkare makter eller ock af egen drift dolde sig för de utomstående. Dödsprocessen förklaras från denna synpunkt oftast såsom en följd af någon oväns eller annan varelses våldsamma eller magiska inverkan och själfva dödstillståndet såsom endast en högre grad af sömn, dvala eller vanmakt. Den döde stod alltså fortfarande i oskiljaktig samhörighet med och beroende af sin kropp, och genom att bevara och vårda denna, vårdade man ock den dödes person och höll hans väsen vid makt. Man behöll liket i boningshuset så länge som möjligt eller begrof det där, eller ock upplade man liket på ställningar eller i träd eller sökte på annat sätt skydda det för yttre åverkan (jfr Begrafning). Men äfven hos sådana folk, som mycket vårdslöst behandla sina döda, såsom buschmännen, härskar denna tro på, att den döde fortfarande är vid lif, ja denna åsikt hindrar t. o. m. icke, att hos flera folk den döde helt eller delvis uppätes. I vården af den döde ingick ock meddelande af näringsämnen — gärna sådana, hvilka man tillskref en extraordinär kraftverkan eller ansåg vara synnerliga lifsämnen, såsom fett, blod, honung, vin, vissa frön och frukter m. m. Gällde behandlingen liket af en fiende, antog den naturligtvis andra former, och man sökte då dels genom stympning eller på annat sätt oskadliggöra denne äfven efter hans död, dels förödmjuka och skymfa den, såsom man ansåg, af sin kropp fortfarande beroende ovännen samt göra honom till sin tjänare och träl. Ur tron på kroppen såsom något äfven efter döden lifsväsentligt har ock den hos åtskilliga forntidsfolk i gamla som nya världen i olika former och grader förekommande balsameringen (se d. o.) framgått. Emellertid är det endast ett fåtal folk, som uppfunnit någon verksammare förvaringsmetod af liken, och förgängelsens lag har då i stället framtvungit den uppfattningen, att väsendet och lifskraften drogo sig undan till och kvarstannade i det af kroppen, som längst motstod förgängelsen: i synnerhet den dödes ben, särskildt skallen. Under senare utvecklingsskeden af begrafningsskicket bibehöll sig denna uppfattning segt. Fortfarande ansåg man icke blott den dödes ben, hår o. s. v., utan t. o. m. den brändes aska, ja själfva mullen efter det förmultnade liket innesluta den dödes väsen eller något däraf. På Nya Guinea, i Australien o. s. v. medför modern sitt döda barns ben; på Timorlaoet tillvaratager sonen sin döde faders hufvud; på Andamanerna bär änkan under hela sin änketid sin döde makes hufvudskål vid sitt bröst, o. s. v. Hos vissa indianstammar bär änkan åter sin brände makes aska med sig. Åtskilliga folk rengöra och medföra på sina vandringar sina aflidnes ben; andra åter, som åtminstone någon tid af året hafva fast boningsplats, samla där benen,