särskildt skallarna, med hvilka de t. o. m. tro sig fortfarande kunna rådslå och samtala. Tron att i den dödes ben och mull åtminstone något af hans väsen och förmåga dväljes kvar framträder ofta nog hos äfven civiliserade folk inom vidskepelse och magi och för öfrigt äfven inom den katolska helgonkulten med stundom otroligt primitiva drag. Verkade sålunda tron på kroppens och lifvets fortvarande samband efter döden en viss, om ock i våra ögon ofta underlig pietet mot döda anförvanters och stamfränders kvarlefvor, föranledde ock, såsom redan antydts, å andra sidan denna tro på lifsegenskapernas fortsatta samband med kroppen hos åtskilliga folk en kannibalism (se d. o.) af t. o. m. mer än eljest vidrig karaktär. Genom att förtära sina döda eller för ålderdom aflifvade anförvanter förenade man dem ju oskiljaktigare än på något annat sätt med sig och upptog samtidigt i sig deras utmärkande egenskaper. Vi möta alltså på sätt och vis redan på detta stadium teorien om ett slags själavandring (se d. o.). Det ligger i sakens natur, att dylika seder egentligen tillhört kringflyttande folk, som ännu ej ens tagit första steget mot ett fast boningssätt. Hos jämförelsevis mer framskridna folk, hvilka åtminstone för någon del af året hade fasta boningsorter, till hvilka de regelbundet återvände, och därmed äfven bestämda begrafningsplatser, utvecklades ock dödskulten till humanare former. Samtidigt erhöll den ock en alltmer genomgripande betydelse: grafoffren upprepades från släktled till släktled (jfr Ankult), och vissa tidpunkter under året fastställdes för denna kults utöfning. Oberoende af alla dödsteorier hade, redan innan någon egentlig dödskult uppstod, den föreställningen vaknat, att inom människan fanns ett väsen, som kunde lämna kroppen för att någon tid föra en tillvaro för sig själf. För uppkomsten af denna uppfattning har drömmen, hvars företeelser för primitiva folk ega lika stor realitet som verklighetens, otvifvelaktigt varit af väsentlig betydelse. Likasom man ansåg, att det förnimmande väsendet hos den lefvande under sömn, extas o. s. v. förmådde lämna kroppen, så skedde ock, menade man senare, med den döde: äfven döda personer visade sig ju i lefvande tillstånd i drömmen. Men detta väsen var dock i bägge fallen fortfarande beroende af sin kropp och måste inom kort dit återvända. Föreställningen om ett från kroppen skiljbart väsen innebär alltså från början ingalunda någon tro på ett af kroppen oberoende lif efter detta, en uppfattning, till hvilken mänskligheten långsamt och med svårighet förmått framskrida. Likasom man ofta nog plär beteckna animismen såsom strängt taget ej en religionsform, utan fastmer såsom en primitiv grundval för religion, så skulle man konsekvent vara benägen att betrakta den primitivt animistiska uppfattningen och behandlingen af den döde icke såsom en dödskult i detta ords strängaste bemärkelse, utan såsom den grund, hvarur en egentlig dödskult utvecklat sig. Emellertid är den primär-animistiska (zoistiska, vitalistiska) uppfattningen inom dödskulten af den genomgripande betydelse, att den i alla tider bildat hufvudvillkoret för och grundelementet i denna kult. Mot den primär-animistiska uppfattningen med dess, om man så vill se saken, materialistiska prägel måste den icke blott hos bronsålderns ariska folk, utan ock hos med dem alldeles obesläktade folkslag uppträdande seden att bränna de döde hafva trädt i ytterst stark opposition. Långt ifrån att söka konservera sökte man nämligen vid detta begrafningsskick så mycket som möjligt tillintetgöra liket, något som synes visa, att man alltmer börjat anse det väsentliga vara något okroppsligt: en hamn, en skugga, en ande (märk andedräkt) eller något dylikt. I sammanhang med denna uppfattning utvecklade sig ock alltmer den, hos åtminstone flera folk, långt förut befintliga tron på ett de dödes land, rike eller värld, dit den bortgångne antingen omedelbart efter döden eller ock efter en viss tid eller efter vissa fördenskull utförda ceremonier anträdde en lång och farlig färd. Öfver detta rike rådde en manlig eller en kvinnlig härskare, hvilkens eller hvilkas dyrkan i regel förenades med dödskultens utöfning. Som liket eller den brändes aska vanligen jordades, förlade många folk af detta och andra skäl nämnda dödsrike till underjorden. Mycket ofta föreställde man sig dock detta de dödes land på hinsidan ett haf eller en stor flod, en åskådning, som föranledde begrafning i farkoster. Till och med i likbränningen ingick en den dödes utrustning för färden till ett dödsrike, och det är anledning att antaga, att själfva likbränningen ursprungligen haft till hufvudsyfte att hindra den döde från att sedan vidare återkomma och träda i förbindelse med sin kropp. Emellertid framträder med tydliga drag äfven en mindre krass åskådning. Så finner man, att hos våra förfäder, likasom än i dag hos dajakerna, den uppfattningen gjort sig gällande, att icke allenast den dödes själ, utan t. o. m. de vid begrafningen afsiktligt förstörda redskapens väsen lösgjorde sig från sin kropp eller materiella form för att följa sin egare. Hela de dödes värld och tillvaro blef alltså af en så öfversinnlig natur man förmådde föreställa sig. Trots denna tro på en själarnas eller väsendenas förflyttning från det forna materiella omhöljet fasthöll man emellertid samtidigt vid att bringa den döde mat- och dryckesoffer vid grafven, och den döde kommer således att för den allmänfolkliga uppfattningen föra ett slags dubbeltillvaro: en i grafven och en i dödsriket. Då bruket att jorda den döde obränd åter upptogs, torde detta hafva bidragit till att gifva den gamla dödskulten vid grifterna en stegrad lifskraft. Tydligt är, att fruktan för hemsökelse af de döde, ifall de uråldriga grafoffren försummades, i hög grad bidrog till detta bruks bibehållande. Från att ursprungligen hafva varit ett uttryck för tillgifvenhet och pietet hade af mycket naturliga skäl och redan på ett tidigt stadium vården af de döde alltmer blifvit en handling af fruktan. Man egnade ej längre den döde uppmärksamhet och offer för att hålla honom vid makt och bevågenhet, utan för att han skulle lämna de lefvande i fred, och omsider urarta offren alldeles till vidskepliga bruk, egnade att hålla gengångare och spöken fjärran från hemmet. Sådana plägseder, ofta bestående i utströende af säd, ärter, bönor eller frön, hafva bibehållit sig till in i senaste tid såväl hos vårt som hos andra både europeiska och icke-europeiska folk. Oaktadt den första kristendomen bekämpade grafoffren, lefde dock fortfarande dödskulten och måste af den kristna kyrkan ej blott alltifrån början mer eller mindre tolereras, utan med tiden t. o. m. upptagas i dess