egen institution. I själfva verket möter den redan i de evangeliska berättelserna om Kristi begrafning. Dödskulten ingår alltså såsom en ytterst betydande beståndsdel i alla folks religiösa åskådning och kult. Många etnologer och religionsforskare hafva också i dödskulten sett religionens första framträdande och ursprung. Religionen låter dock vida mindre förklara sig ur en döds- och själskult än ur en zoistisk-animistisk naturuppfattning, en världsåskådning, hvilken också osökt låter förutsätta sig såsom grundval för dödskulten. Litt.: E. B. Tylor, "Primitive culture" (1871), H. Hildebrand, "Folkens tro om sina döda" (1874), C. F. Wiberg, "Fornariska folkens behandling af sina döda" (1877), J. Lippert, "Christenthum, volksglaube und volksbrauch" (1882, del 2), W. Caland, "Über die totenverehrung bei einigen der indogermanischen völker" (1888), E. Rohde, "Psyche" (1894; 3 uppl. 1903), H. Spencer, "Principles of sociology" (III, 1896), T. Segerstedt, "Till frågan om polyteismens uppkomst" (1903), E. Hammarstedt, "Om fröns användning inom folksed och dödskult" (i festskriften "Till Oscar Montelius 19⁹/₉03"), och P. Sartori, "Die speisung der toten" (1903). N. E. H. Dödsmask. Se Mask. Dödsmässa (Själamässa). 1. Teol. Se Anniversarium och Mässa. — 2. Mus. Se Rekviem. Dödsorsak, en förändring i organismens normala beskaffenhet, som orsakar död. Dödsorsaker äro mångfaldiga. Dels för vinnande af bättre öfversikt af de olika förändringar, som kunna medföra dödens inträdande, dels äfven af vissa från rättsmedicinsk synpunkt viktiga skäl indelar man dödsorsakerna i två stora hufvudgrupper: naturliga och våldsamma. I förra fallet talar man om naturlig död, i senare fallet om våldsam död. De naturliga dödsorsakerna äro alltid sjukdomar. Dessa sjukdomar måste likväl uppträda spontant, d. v. s. de få ej vara en följd af yttre våld eller af annat direkt skadande ingrepp på människokroppen, t. ex. intaget gift. Sjukdomar, som orsaka död, kunna vara förvärfvade redan före födelsen. Har död inträdt före eller under födelsen, säges det framfödda fostret vara dödfödt; dödföddhet är i ty fall den generella dödsorsaken. De naturliga dödsorsakerna brukar man indela dels efter de olika organ i människokroppen, hvilka äro säte för den sjukliga förändringen, dels efter sjukdomens natur och beskaffenhet. — De våldsamma dödsorsakerna äro organiska eller funktionella skador af människokroppen, hvilka uppkommit genom yttre våld eller annat direkt skadande ingrepp, t. ex. intaget gift. En skada kan blifva dödsorsak antingen direkt eller därigenom, att i omedelbar följd af skadan sjukdom uppträder, som leder till död. Vid våldsam död kunna flera sådana skador förefinnas, att hvar och en af dem ensamt för sig kan orsaka död. I så fall talar man om konkurrerande dödsorsaker; dock använder man detta uttryck äfven för de fall, där samtidigt dödande sjukdom och dödande skada föreligga. Se vidare Dödlighet, sp. 1224—25. — I Sverige har läkaren att vid angifvande af dödsorsak följa en bestämd nomenklatur (se Dödsattest). G. H. Dödsrike. Se Dödskult, sp. 1236, och Hades. Dödsrisk. Se Dödlighet, sp. 1222, 1225. Dödsstraff, jur. Detta straff är oaktadt de angrepp, för hvilka det under mer än ett århundrade varit föremål, ännu i de flesta länders strafflagar bibehållet såsom den svåraste af lagens straffarter. Dess användning är dock numera en helt annan än förr. Under medeltiden och långt in i nyare tiden användes detta straff allmänt för de flesta svårare förbrytelser. Det träffade äfven sådana brott som gudsförsmädelse, tvegifte, blodskam, förfalskning, flera slags egendomsbrott o. s. v. Afrättningar voro följaktligen den tiden ytterst vanliga tilldragelser. Vid stadsportarna och på torgen samt på fritt och högt belägna platser å landsbygden stodo alltid galgar eller schavotter uppresta, till skräck och varnagel för illasinnade människor. I fråga om sättet för dödsstraffets verkställande var man synnerligen uppfinningsrik. Utom de enkla dödsstraffen, till hvilka halshuggning och hängning hörde, hade man ett rikt urval af s. k. kvalificerade (skärpta) dödsstraff, såsom rådbråkning, bränning på bål, fyrdelning m. m. I samma mån som sederna mildrades, blef visserligen detta slösande med människolif något minskadt; men dödsstraffet var och förblef ett af de mest använda straffmedlen, och dess berättigande såsom ett sådant sattes på länge icke i fråga. Från slutet af 1700-talet har emellertid en, tidtals mycket liflig, rörelse pågått för dödsstraffets afskaffande. Uppslaget till densamma gafs af Beccaria (se d. o.), som i sitt ryktbara arbete "Dei delitti e delle pene" (1764) angrep tidens grymma strafflagstiftning, och af Voltaire, hvilken det vid samma tid efter ett energiskt agitationsarbete lyckades att få ådagalagdt det juridiska mord, som blifvit begånget på den olycklige Jean Calas (se d. o.). Sedan dess har litteraturen i detta ämne alltmera vuxit. Såväl filosofer och teologer som rättslärde och statsmän hafva behandlat detsamma. Bland dem, som kämpat för dödsstraffets afskaffande, märkas från senare tider fransmannen Lucas, tyskarna Mittermaier och v. Holtzendorff samt svensken Olivecrona. Så godt som öfverallt har ock frågan om dödsstraffets upphäfvande gång på gång varit föremål för öfverläggning inom de lagstiftande församlingarna. Allt detta oaktadt stå dock fortfarande stridiga meningar mot hvarandra. Emot dödsstraffet har hufvudsakligen åberopats: att staten icke har någon makt öfver människans sinnliga tillvaro, hvilken ej är henne gifven genom staten, hvarför denna, då den beröfvar en brottsling lifvet, går utöfver sin befogenhet; att straffets ändamål att förbättra brottslingen alldeles åsidosattes; att dödsstraffets verkningar ej inskränka sig till förbrytaren själf, ity att det kvarlämnar ett smärtsamt minne hos hans närmaste och skrämmer andra människor ifrån dem; att det emellan dödsstraffet och det straff, som kommer detta närmast (lifstids straffarbete), är ett språng, som ej finnes emellan de olika graderna af brottslighet; samt att dödsstraffet lider af det felet att, om, såsom dessvärre förekommit, detta straff drabbar en oskyldig, hvarje upprättelse är en omöjlighet. Å andra sidan har man anfört: att staten, hvilken för sitt bestånd ej blott offrar sina fienders lif, utan ock tager i anspråk sina egna medborgares, otvifvelaktigt också är befogad att, om dess ändamål så fordrar, beröfva missdådare lifvet; att brottslingens förbättring ej är straffets egentliga syfte och att för öfrigt en dödsdom mer än någonting annat har förmåga att väcka en förhärdad brottsling till