ånger och bättring; samt att de brister, som i öfrigt anmärkts hos dödsstraffet, i större eller mindre mån förekomma hos de flesta andra straffmedel. På sista tiden hafva de olika åsikterna så till vida närmat sig hvarandra, att dödsstraffets motståndare börjat medgifva, att staten måste ega rätt att taga förbrytares lif, om detta verkligen är behöfligt för statsändamålet, under det att dödsstraffets försvarare ej längre förfäkta detta straffs begreppsliga nödvändighet eller genom citat ur bibeln söka ställa det under den gudomliga uppenbarelsens skydd, utan erkänna, att dödsstraffets rättfärdigande måste sökas i dess nödvändighet för rättsordningens upprätthållande. Frågan om dödsstraffets rättmätighet har alltså öfvergått till en fråga om dess oumbärlighet, på hvilken fråga naturligtvis svaret kan utfalla olika i olika länder och på olika tider. Man har velat grunda dödsstraffets oumbärlighet ännu i den dag som är därpå, att det är det enda sättet att gentemot de farligaste förbrytarna trygga sig för nya brott. Detta har onekligen i sin tid varit ett fullgiltigt skäl för användningen af dödsstraff. Men under nutida förhållanden lär ej detta skäl kunna åberopas. Den moderna fängelsetekniken erbjuder förvisso utvägar att sätta samhället i säkerhet för nya brott från fångarnas sida, utan att aflifva dem. Däremot kan det blifva fråga om, huruvida ej dödsstraffet är behöfligt såsom ett avskräckningsmedel till skyddande af intressen, som äro af den betydelse, att man må finna sig i att hellre då och då offra missdådares lif, än att gifva dessa intressen till pris åt brottsliga angrepp. Detta är en rätt allmän föreställning. Statens viktigaste intressen skulle stå på spel, om ej dödsstraff vore stadgadt för dem, som föröfva angrepp mot desamma; fredliga medborgares lif — hvilka måste väga mer än deras, som förgripa sig därå — skulle komma att offras i större utsträckning, om ej dödsstraff drabbade mord och fruktan för detta straff verkade till kufvande af mordiska tendenser. Dödsstraffet skulle på detta sätt få en undantagsställning, något som rätt väl skulle stämma öfverens med straffets beskaffenhet, eftersom detta straff onekligen är ett straff, som är ensamt i sitt slag, icke med något annat kan jämföras. Det skulle ej vara ett straff, afsedt att göra den brottslige oskadlig, utan ett medel att genom injagande af skräck tygla vissa farliga element i samhället. Att det funnits tider, i hvilka dödsstraffet från denna synpunkt varit en nödvändighet, liksom att det ännu gifves länder, där detta är händelsen, är sant. Men om detta gäller för ett land med den kulturståndpunkt, hvarå Sverige befinner sig, är väl ytterst tvifvelaktigt. Erfarenheten från de länder, där dödsstraffet är afskaffadt, lämnar icke något stöd för ett sådant antagande. I Holland afskaffades dödsstraffet 1870. Då den nya strafflagen af 1881 debatterades, återupptogs frågan, men flera af dödsstraffets förre anhängare förklarade nu, att de icke ville medverka till återinförandet af detta straff, sedan statistiken visat, att dess afskaffande ej medfört någon tillväxt i de stora förbrytelsernas antal. Att dödsstraffet förr eller senare skall försvinna ur vår lagstiftning och andra länders med samma kulturståndpunkt som Sverige — där det ej redan skett — är ganska troligt, och många äro de skäl, som göra det önskligt, att så kan ske. Dödsstraffet är onekligen ett straffmedel af sådan beskaffenhet, att, om dess användning är en nödvändighet, denna nödvändighet måste högeligen beklagas. Det ligger nämligen något upprörande i att använda ett straff, hvars betydelse för brottslingen är insvept i dunkel och som enligt mångas mening utgör ett afskärande af en utveckling, af hvilken brottslingens eviga välfärd är beroende. Dessutom måste man gifva dödsstraffets motståndare rätt i deras påståenden om de tekniska brister, hvaraf denna straffart lider. Väl är det sant, att dödsstraffet ej är alldeles ensamt om dessa brister, men de vidlåda dock denna straffart i en ojämförligt mycket högre grad än andra straffarter. Särskildt gäller detta om den klyfta, som skiljer dödsstraffet och närmast lägre straff åt, samt om omöjligheten af hvarje upprättelse, i händelse straffet drabbar en oskyldig. Inom den vetenskapliga litteraturen, liksom inom pressen i allmänhet, äro dödsstraffets motståndare afgjordt öfvervägande, men inom regeringarna och de lagstiftande församlingarna är mestadels, särskildt i de flesta af de stora kulturländerna, förhållandet omvändt. Emellertid hafva sträfvandena för dödsstraffets afskaffande småningom alltmer gjort sig gällande. Med hvarje ny strafflag har dödsstraffet inskränkts till allt färre förbrytelser; och de lagstiftningar, hvilka ansett sig kunna alldeles undvara detsamma — åtminstone på den allmänna straffrättens område —, äro numera ej så få. F. n. är dödsstraffet — bortsedt från den speciella straffrättens (särskildt krigslagstiftningens) område — afskaffadt i Rumänien (1864), Portugal (1867), Holland (1870), Italien (1889), Norge (1902), flera schweiziska kantoner och några amerikanska stater. I några länder verkställes dödsstraffet genom hängning, i vissa nordamerikanska stater medelst elektricitet. Det vanliga är dock, att det fullbordas genom halshuggning. Denna sker än medelst handbila, än medelst fallbila (giljotin). Det senare verkställighetssättet, som otvifveiaktigt eger företrädet dels såsom säkrare och dels därför, att man sålunda undgår att låta den ena människan omedelbart verka till den andras aflifvande, skulle säkerligen erhållit större utbredning, såvida man ej, till följd af den roll fallbilan spelat i den franska revolutionens blodscener, mångenstädes hyst motvilja för densamma. Förr verkställdes dödsstraff alltid offentligt, och på denna offentlighet lade man särskild vikt, emedan man ansåg den egnad att synnerligen främja en afskräckande verkan af bestraffningen. Med anledning af det menliga inflytande, som de offentliga afrättningarna i mer än ett afseende visat sig utöfva på den åskådande mängden, har man dock i senare tider mångenstädes infört s. k. intramurana afrättningar, d. v. s. afrättningar, som försiggå inom fängelsets murar eller på någon annan kringstängd plats samt bevistas endast af ett antal personer, som särskildt tillkallats eller erhållit tillstånd att närvara. I Sverige var under arbetet på den nu gällande strafflagen (af 1864) mången gång fråga om dödsstraffets afskaffande. Lagkommittén ansåg nödvändigheten af detta straff vara underkastad tvifvel. Hofrätterna och Högsta domstolen förklarade sig däremot enhälligt för dess bibehållande. I samma riktning uttalade sig äfven Lagberedningen. Slutet blef, att dödsstraffet upptogs i lagen (endast