bondeståndet uttalade sig vid den riksdag, då strafflagen
antogs, emot detsamma). Dess användning är dock en
helt annan än förr. Det förekommer enligt strafflagen
endast för vissa svårare politiska brott, för mord och
för några fall, i hvilka människolif blifvit spilldt
genom en i och för sig mycket grof förbrytelse
(mordbrand, rån, våldtäkt o. s. v.). Dessutom
stadgas det, i motsats mot hvad förhållandet är
i främmande strafflagar, aldrig absolut, utan
städse alternativt med annat straff. Det dröjde
ej länge efter strafflagens utfärdande, förrän
frågan om dödsstraffet åter kom å bane. Redan vid
riksdagen 1865—66 framställdes ett förslag om dess
suspenderande under tio år, hvilket dock förmådde
tillvinna sig endast ett stånds bifall. Vid 1867
års riksdag väcktes en motion om dödsstraffets
afskaffande, hvilken af Första kammaren afslogs
(med blott 1 rösts majoritet), men bifölls af Andra
kammaren. Vid 1868 års riksdag förnyades denna motion,
men föll då ej allenast i Första, utan (efter ett
längre anförande af justitiestatsministern De Geer)
äfven i Andra kammaren. Motioner i samma syfte
vid 1872, 1893 och 1901 års riksdagar hafva ej
haft bättre framgång. Sedan 1901 har frågan om
dödsstraffets afskaffande ej förevarit inom den
svenska riksdagen. Ända till 1877 verkställdes
dödsstraffet i Sverige offentligen. Genom
k. förordn. 10 aug. s. å. infördes emellertid
intramurana afrättningar. Strafflagen stadgar, att
dödsstraff skall verkställas genom halshuggning,
men huru denna skall ske, säger lagen ej. Hittills
har den skett medelst handbila, men sedan riksdagen
i skrifvelse 13 maj 1901 anhållit, att K. M:t
måtte taga under öfvervägande, huruvida icke sådan
ändring i sättet för dödsstraffs verkställande borde
vidtagas, att fallbila därvid komme att användas, har
K. M:t i administrativ väg 29 juni 1906 förordnat,
att verkställighet af dödsstraff genom halshuggning
skall ske medelst fallbila. Fortfarande stadgas dock
i Sverige liksom i andra länder för förbrytelser
emot krigslagarna arkebusering. — Jfr K. F. Lagus,
"Om dödsstraffet" (1859), S. R. D. K. Olivecrona,
"Om dödsstraffet" (1866, ny uppl. 1891), D. Klockhoff,
"Efterlemnade skrifter" (1871), och A. Nyblæus,
"Om statens straffrätt" (3:e uppl. 1879).
J. H—r.*
Dödssynder (lat.
peccata mortalia),
teol., benämnas
med ett närmast från 1 Joh. 5: 16, 17 hämtadt uttryck
i den romerska kyrkans lära de "svårare" synder, som,
i det de helt bortvända människan från Gud, göra henne
skyldig till den eviga dödens straff och som endast
genom botens (se d. o.) sakrament kunna försonas
— till skillnad från lättare eller "förlåtliga"
synder (
peccata venialia), som väl i viss mån för
människan försvåra vägen till frälsning utan att
dock förhindra denna och för hvilka förlåtelse lätt
och på mångfaldiga sätt kan vinnas. Då den enskilda
syndens tillhörighet till den ena eller andra af dessa
klasser efter katolsk åskådning väsentligen afgöres
efter rent yttre kriterier, har den romerska kyrkan
aldrig förmått uppdraga någon säker gränslinje mellan
båda och föres vid lärans närmare utförande in i en
oändlighet af kasuistiska spörsmål. Vanligen torde man
emellertid vid talet om "dödssynder" hufvudsakligen
tänka på de s. k. sju hufvudsynder, om hvilka i den
gammalkyrkliga läran plägade talas: högmod, girighet,
vällust, afund, dryckenskap, vrede och andlig lättja
eller liknöjdhet. I den evangeliska kyrkan får
distinktionen mellan dödssynder och förlåtliga synder,
i den mån den här öfver hufvud spelar någon roll,
en helt annan innebörd. Det afgörande är ej den
enskilda syndens objektiva beskaffenhet, utan den
syndande människans personliga trosställning. I och
för sig är hvarje synd en dödssynd, men för hvarje
synd, för hvilken förlåtelse i ånger och tro sökes,
kan den ock för Kristi skull vinnas. Väl talar
man äfven i den evangeliska kyrkan i anslutning
till Matt. 12: 31 ff., hvarmed Hebr. 6: 4 ff.; 10: 26
ff. och 1 Joh. 5: 16 ff. plägat sammanställas, om en
synd, som ej kan förlåtas: "synden mot den helige
ande". Men härmed förstås ej någon enskild synd,
utan det framhärdande, medvetna motståndet emot Guds
i dess sanning klart insedda frälsningsuppenbarelse,
således ett tillstånd, af fullkomlig förhärdelse,
hvari människan icke vill söka och därför icke heller
kan finna förlåtelse.
E. Bg.
Dödstalet. Se
Dödlighet, sp. 1220.
Dödstecken. Se
Död, sp. 1211.
<img l>Anobium pertinax.
4 ggr förstoring.
Dödsuret, zool. Med detta namn betecknas åtskilliga
arter af skalbaggsläktet
Anobium. De lefva både som
larver och fullbildade inuti torrt trävirke och ha
erhållit sitt svenska namn däraf, att hannen och
honan vid parningstiden locka hvarandra genom ett
läte liknande ett urs tickande, hvilket läte af
vidskepligt folk ansetts förebåda dödsfall. Ljudet
uppkommer därigenom, att skalbaggen hamrar med
hufvudet mot träytan. — Såväl de fullbildade
som larverna borra slingrande gångar i virket och kunna
åstadkomma betydlig skada. I likhet med många andra
insekter ställa sig arterna af detta släkte som döda,
då de oroas, i det de med indragna tentakler och ben
förblifva orörliga långa stunder. De visa i detta
afseende ett sådant tålamod, att vår allmännaste art
af Linné erhöll artnamnet
pertinax, "den envise".
G. G.
Död tid (eng.
neap tide),
sjöv. Se
Ebb och flod.
Dödt kapital, oräntbart eller improduktivt placeradt
penningbelopp; naturrikedom, som ligger onyttjad.
Dödvatten, sjöv., en företeelse, som emellanåt
inträffar å grundt farvatten, bestående däruti,
att en del af vattenmassan liksom suges fast vid och
följer efter ett fartyg, härigenom i väsentlig grad
hämmande dess rörelser. Sådant dödvatten kan följa
fartyget många timmar; och man kan ofta bestämdt
iakttaga det ögonblick, då dödvattnet upphör eller
släpper fartyget. Ångfartyg torde nästan aldrig
besväras af dödvatten, enär propellerns rörelse
hindrar sugningen. Däremot äro segelfartyg icke
sällan utsatta för dödvatten i vissa farvatten,
sådana som Öresund och Kattegatt m. fl.
H. W—l.
Död vikt (eng.
deadweight). 1.
Hand., skpsb., vikten
af den last ett fullt utrustadt fartyg förmår bära,
ett fartygs bärighet. — 2.
Sportv., all vikt, som
hästen bär utom ryttaren och hvad till hans dräkt
hör. Ordet nyttjas särskildt om den vikt, hvarmed
kapplöpningshästen belastas för att inklusive ryttare
och sadel med tillbehör bära en
