hörande prästman anordnar religionsvård åt sådana inom distriktet boende döfstumma, som lämnat döfstumskolan, såsom bidrag utgå med hälften af distriktets kostnader, dock högst med 2,000 kr. om året. Döfstumpräst eger räkna prästerliga tjänstår och bör egna sig uteslutande åt de döfstummes religionsvård och undervisning. Han skall verka genom predikande, anordnande af nattvardsgångar och genom enskild själavård, tillhandagå de döfstumme med råd och upplysningar samt söka på allt sätt främja deras utveckling i religiöst och sedligt afseende. -- Döfstumpräst antages af vederbörande distriktsskolstyrelse, som för honom utfärdar instruktion och fastställer resplan, och skall årligen afgifva redogörelse för sin verksamhet. O. K. Döfstumskolor. Se Döfstumundervisning. Döfstumundervisning (jfr Döfstumhet). I forntiden härskade mycket falska föreställningar om döfstummas undervisning och uppfostran. Så förklarade t. ex. den grekiske filosofen Aristoteles (350 f. Kr.), att den, som är född döf, är en oförnuftig varelse, oemottaglig för hvarje slags bildning. En helt annan föreställning om de döfstumme rådde hos egypterna och perserna, hvilka ansågo de döfstumme vara framför andra omhuldade af gudamakterna och därför behandlade dem med kärlek och vördnad. Huruvida de uträttade någonting för deras bildning, känner man likväl icke. Jämväl efter kristendomens framträdande dröjde det mycket länge, innan något slags döfstumundervisning sattes i fråga. Till och med kyrkofadern Augustinus (400) uttalar sig om de döfstumme i samma anda som Aristoteles. "Det är omöjligt för den döffödde att komma till tron", säger han, "ty tron kommer af predikan, af det som man hör. Den döfstumme kan hvarken lära att läsa eller skrifva". Den förste, som, såvidt kändt är, undervisade en döfstum och därigenom vederlade dylika falska omdömen, var biskopen af York John of Beverley (700). Det nästa kända försöket med döfstumundervisning gjordes af den bekante humanisten Rudolf Agricola (d. 1485). I 16:e årh. förekommo sådana försök allt oftare, och från den tiden har man kunnat tala om en döfstumundervisningens historia. I Spanien, England och Holland m. fl. länder började man då sysselsätta sig med de döfstummes undervisning, hvarjämte flera skrifter i detta ämne utgåfvos. Men omkr. midten af 18:e årh. uppträdde de två män, som framför andra inlagt förtjänster om de döfstummes bildning: abbé de l'Épée (d. 1789) i Frankrike och Samuel Heinicke (d. 1790) i Tyskland. De af dessa män grundade döfstuminstituten (i Paris och i Leipzig) blefvo utgångspunkter för döfstumundervisningens olika lärometoder, nämligen teckenmetoden, den franska skolans, och talmetoden, den tyska skolans metod. Redan de l'Épée och Heinicke stredo häftigt med hvarandra om dessa metoders företräde, och striderna därom hafva nästan oafbrutet fortsatts ända in i vår tid. (Om det vid teckenmetoden använda handalfabetet, daktylologien, kirologien eller fingerspråket se Åtbördsspråk.) Men om man fortfarande tvistar om metoderna, så äro emellertid våra dagars pedagoger ense därom, att den döfstumme är utrustad med samma själsförmögenheter och anlag som den fullsinnade, att hans döfhet hindrat honom lära sig omgifningens språk och att döfheten således är orsaken till stumheten. För hans undervisning uppställes numera ungefär samma mål som för folkskolans lärjungar. Döfstumundervisningen har emellertid sina egendomligheter och ställer särskilda anspråk på läraren, liksom den kräfver särskilda undervisningsmedel. Synen och känseln måste för den döfstumme ersätta hörseln. Undervisningen kan ske med framgång endast i särskilda läroanstalter, antingen s. k. internat, i hvilka lärjungarna ej allenast få undervisning, utan äfven hafva sitt hem under lärotiden, eller externat, d. v. s. blotta skolor, i hvilka lärjungarna icke hafva bostäder. Den svenska döfstumundervisningens grundläggare är Per Aron Borg (d. 1839), som 1809 stiftade Allmänna institutet för döfstumma och blinda, hvilket 1812 förlades till Manilla å K. Djurgården vid Stockholm. Detta institut var det enda i vårt land till slutet af 1850-talet, då mindre institut började upprättas af enskilda och sedan äfven af landsting. Sveriges döfstumundervisning är ordnad genom lag af 31 maj 1889. Landet är för ändamålet indeladt i 7 skoldistrikt: 1:a distriktet (Stockholms stad, Stockholms, Södermanlands, Västmanlands, Östergötlands och Gottlands län) med skola å Manilla; 2:a distr. (Kalmar, Jönköpings och Kronobergs län) med skola i Växjö; 3:e distr. (Kristianstads, Malmöhus och Blekinge län) med skolor i Lund och Karlskrona; 4:e distr. (Göteborgs och Bohus, Hallands, Älfsborgs och Skaraborgs län) med skola i Vänersborg; 5:e distr. (Örebro och Värmlands län) med skola i Örebro; 6:e distr. (Uppsala, Kopparbergs och Gäfleborgs län) med skola i Gäfle; 7:e distr. (Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) med skola i Härnösand. Hvart skoldistrikt har att föranstalta om och bekosta de i distriktet befintliga döfstumma barnens uppfostran. Därtill lämnar staten bidrag med 250 kr. om året för hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll, hvarjämte de till hvarje distrikt hörande landsting eller stadsfullmäktige i städer, som i landsting ej deltaga, ega för hvarje till landstingsområdet eller staden hörande, i dess döfstumskola intaget barn bestämma en viss årlig afgift, med hvilken föräldrar och målsmän böra bidraga till en del af barnets kosthåll vid skolan. För hvarje distrikt finns en skolstyrelse, hvars ledamöter utses af vederbörande landsting och stadsfullmäktige och som har beslutanderätten i samtliga frågor rörande undervisningen. Dock skola de beslut, som angå anskaffande af skollokaler eller skolas årliga utgiftsstat, underställas vederbörande landstings och stadsfullmäktiges pröfning. Döfstumundervisningen är obligatorisk och bör taga sin början det år barnet fyller sju år, och skolgången får i regeln ej uppskjutas längre än till det år, under hvilket barnet fyller nio år. Skoltiden är i regeln 8-årig. Vid undervisningen kunna tre metoder följas, nämligen talmetoden, som i främsta rummet skall användas, skrifmetoden för de barn, som ej lämpligen kunna undervisas enligt talmetoden, och teckenmetoden för de svagast begåfvade. Undervisningen skall i regeln fortgå under 40 veckor om året. Läroämnena äro desamma som i folkskolan (naturligtvis med undantag af sång). För anställning såsom lärare i döfstumskolorna fordras aflagd afgångsexamen uti ett af staten upprättadt och