med döfstumskolan å Manilla förenadt döfstumlärarseminarium. För inträde i detta seminarium fordras att med goda vitsord hafva aflagt afgångsexamen vid något statens folkskollärar- eller lärarinneseminarium. Efter ett års kurs vid döfstumlärarseminariet och ettårig profårskurs vid döfstumskola aflägges afgångsexamen å seminariet. Inspektion öfver döfstumskolorna utöfvas af person, som förordnas af K. M:t. I Sverige finnas äfven två enskilda döfstumskolor, nämligen institutet i Hjorted (Kalmar län) och Tysta skolan i Stockholm, samt ett skolhem i Vänersborg för döfstumma, som tillika äro blinda. Dessutom finns i Göteborg en förskola för minderåriga döfstumma. Läroanstalterna för öfveråriga döfstumma i Skara, Vadstena och Bollnäs upphörde resp. 1899, 1902 och 1906. I Sverige utgifves "Nordisk tidskrift för döfstumskolan", som åtnjuter statsunderstöd. Under läsåret 1904—05 undervisades i Sverige 794 döfstumma (460 gossar, 334 flickor). Af dessa undervisades 589 enligt talmetod, 136 enligt skrifmetod och 69 enligt teckenmetod af 50 lärare och 62 lärarinnor. Lärarna vid döfstumskolorna hafva organiserat sig (1877) till Svenska döfstumlärarsällskapet (se d. o.). I skolorna få de döfstumme i allmänhet lära sig ett handtverk, hvarmed de sedan kunna förtjäna sitt uppehälle. En stor del af dem uppehåller sig med jordbruk och andra arbeten i hemmet, i fabriker o. d. För de ur skolorna afgångne döfstummes religiösa behof sörjes genom döfstumpräster (se d. o.). De döfstumme hafva bildat åtskilliga döfstumföreningar till inbördes hjälp och trefnad, af hvilka den största är Döfstumföreningen i Stockholm (se d. o.). I Finland, där döfstumundervisningen icke är obligatorisk, finnas skolor i Åbo, Borgå, Kuopio, Jakobstad, S:t Michel, Jyväskylä och Uleåborg. — I Norge är undervisningen obligatorisk sedan 1883. Där finnas döfstumskolor i Kristiania, Holmestrand, Trondhjem, Glöshaugen (vid Trondhjem) och Hamar. — I Danmark, där undervisningen är obligatorisk sedan 1817, äro skolorna belägna i Köpenhamn, Fredericia (2 skolor) och Nyborg. O. K. Döfvande medel, farm. Se Bedöfningsmedel. Döglingolja, zool. farm. Se Näbbhvalolja. Döglingtran, zool. farm. Se Näbbhvalolja. Döllinger. 1. Ignaz D., tysk anatom och fysiolog, f. 1770 i Bamberg, d. 1841, blef 1794 med. doktor, 1796 professor i fysiologi och allmän patologi i Bamberg samt professor i anatomi och fysiologi 1803 i Würzburg, 1823 i Landshut och 1826 i München. D. var en synnerligen framstående lärare och inlade såsom vetenskaplig forskare betydande förtjänster särskildt genom sina undersökningar om blodomloppet, om afsöndringsprocesserna och om fostrets utveckling. R. T—dt. <img l>

2. Johann Josef Ignaz von D., den föregåendes son. tysk katolsk teolog, f. 28 febr. 1799 i Bamberg, d. 10 jan. 1890 i München. Han studerade sedan 1817 teologi i Würzburg, inskrefs 1820 i prästseminariet i Bamberg, prästvigdes 1822 och blef 1823 professor i kyrkolagfarenhet och kyrkohistoria vid lyceet i Aschaffenburg, utgaf 1826 Die lehre von der eucharistie in den drei ersten jahrhunderten, som förskaffade honom teol. doktorshatten i Landshut, samt utnämndes s. å. till e. o. och 1827 till ord. professor i kyrkohistoria och kyrkorätt vid universitetet i München. D. slöt sig där till den af Fr. Baader och Josef Görres (se d. o.) ledda kretsen och utvecklade under de följande åren en liflig vetenskaplig författarverksamhet. Han utgaf slutbandet af Hortigs kyrkohistoriska verk (1828), Handbuch der kirchengeschichte (bd I, 1833—35), Lehrbuch der kirchengeschichte (2 bd, 1836—38) samt Muhammed's religion. Eine historische betrachtung (1838). Vid denna tid kom han i beröring med den riktning inom den franska kyrkan, som i Lamennais (se d. o.) hade sin ledare, liksom med den engelska katolicismen genom kardinal Wiseman. För att bereda Möhler en plats vid universitetet afstod han från undervisningen i kyrkohistoria och föreläste 1835—39 historisk dogmatik. Han deltog äfven i dagens kyrkopolitiska strider med flera stridsskrifter (Über gemischte ehen, 1831; 5:e uppl. 1838) och intog därvid en ultramontan ståndpunkt liksom i sitt stora, ensidigt antiprotestantiska verk Die reformation, ihre innere entwicklung und ihre wirkungen im umfange des lutherischen bekenntnisses (3 bd, 1846—48; bd I, 2:a uppl. 1851) och i Luther. Eine skizze (1848; nytt aftryck 1890). Sina åsikter fick han äfven tillfälle att göra gällande inom det politiska lifvet, såsom Münchenuniversitetets representant i deputeradekammaren 1845—47, då han för en tid afstängdes från sin professur och därmed från sitt riksdagsmandat, som han f. ö. nedlade 1851. 1848—49 var han medlem af nationalparlamentet och förfäktade därvid kyrkans oafhängighet af staten. Den nya kurialistisk-jesuitiska vändningen inom den påfliga politiken, som vann sin första stora seger genom proklamerandet af dogmen om den obefläckade aflelsen 1854, gaf D:s utveckling en ny riktning. En resa till Rom 1857 verkade på samma sätt. Bland hans vetenskapliga arbeten under denna tid märkas den kritiska undersökningen Hippolytus und Kallistus; oder die römische kirche in der ersten hälfte des 3. jahrhunderts (1853) samt Heidenthum und judenthum. Vorhalle des christenthums (1857) och Christenthum und kirche in der zeit der grundlegung (1860; 2:a uppl. 1868). D:s ändrade ståndpunkt framträder dock fullt klart först under de kyrkopolitiska strider, som frammanades af det italienska enhetsverket. I sina berömda föredrag i Odeon i München 1861 utvecklade han möjligheten, ja sannolikheten af att påfven skulle blifva tvungen att uppge sin världsliga makt. En desavuering af de vidtgående konsekvenser, som dragits af dessa uttalanden, är hans verk Kirche und kirchen, papstthum und kirchenstaat (1861), som blifvit karakteriseradt såsom det viktigaste vittnesbördet om det osäkerhetstillstånd, som inom den katolska teologien i Tyskland skapats af konflikten mellan historiskt samvete och ultramontan politik. Ytterligare ett steg på sin