nya väg tog D. genom sitt mot skolastiken riktade föredrag Die vergangenheit und gegenwart der katholischen theologie (1863) och arbetet Die papstfabeln des mittelalters (s. å.; ny uppl. 1890), som bl. a. definitivt aflifvar legenden om den konstantinska donationen. De i föredraget uttalade åsikterna fördömdes i syllabus 1864. Vid samma tid påbörjades ock aktsamlingen Beiträge zur politischen, kirchlichen und culturgeschichte der sechs letzten jahrhunderte (3 bd, 1862—82). 1866 tillträdde D. rektoratet vid Münchenuniversitetet med ett tal, Die universitäten sonst und jetzt (1867; 2:a uppl. 1871), riktadt mot den påfliga politik, som tagit sig uttryck i encyklikan och syllabus af 1864. När man från jesuitiskt håll lät förstå, att ofelbarhetsdogmen skulle blifva det till 1870 beramade konsiliets hufvuduppgift, utgaf D. i förening med sina kolleger Friedrich och Huber den berömda stridsskriften Der papst und das konzil (1869) under pseudonymen Janus (urspr. en bearbetning af artiklarna i "Augsburger allgemeine zeitung"; ny, bearb. uppl. under titeln Das papstthum, 1892). D. författade äfven en skrift mot ofelbarhetsdogmen, som spreds bland konsiliets medlemmar. Ehuru själf ej närvarande vid konsiliet, försågs D. med upplysningar, hvarur i "Augsb. allg. zeitung" framgingo de bekanta Briefe vom konzil. Sedan dogmen 18 juli 1870 fastställts, tillhörde D. den krets af 43 vetenskapsmän, som protesterade däremot och därigenom gåfvo upphof till den gammalkatolska rörelsen. Af ärkebiskop Scherr uppmanad att underkasta sig, vägrade han i ett berömdt bref, som ledde till hans exkommunikation 1871. D. inställde nu sina föreläsningar och upphörde med sin prästerliga verksamhet. Gentemot den nu uppkommande gammalkatolska rörelsen intog D. en i viss mån reserverad hållning. Han undertecknade visserligen petitionen om upplåtande af en kyrka för gammalkatolsk gudstjänst, deltog i uppgörandet af programmet för gammalkatolikernas första kongress 1871, biträdde med anvisningar och råd under de följande åren vid rörelsens ledning, men anslöt sig aldrig formellt till den nya kyrkan. Däremot egnade han ett lifligt intresse åt förslagen om en union mellan de olika kristna kyrkorna, höll 1872 sju berömda föredrag rörande denna fråga och var den ledande på de unionskongresser, som 1874—75 höllos i Bonn. Sin vetenskapliga verksamhet fortsatte han. Såsom president i bajerska vetenskapsakademien (1873, efter Liebig) höll D. en serie berömda Akademische vorträge (3 bd, 1888—91; bd I, 2:a uppl. 1890), utgaf i förening med Reusch Bellarmins själfbiografi (1887) och Geschichte der moralstreitigkeiten in der römisch-katholischen kirche seit dem 16. jahrhundert (2 bd, 1889, 1890) samt Beiträge zur sektengeschichte des mittelalters (2 bd, 1890). Litt.: Emil Michael, "I. v. D." (3:e uppl. 1893), J. Friedrich, "I. v. D. Sein leben, auf grund seines schriftlichen nachlasses"(3 bd, 1899—1901). T. H—r. Dömestorp, säteri uti Hasslöfs socken, Höks härad, Hallands län, vid foten af Hallandsås. 3 3/4 mtl, med 16 mtl underlydande. Areal 800 tnld åker. Taxeringsvärde 242.600 kr. Gården omtalas redan på 1400-talet. 1796—99 egdes den af generalamiralen grefve K. A. Ehrensvärd. Nuvarande egare är A. P. v. Möller. Dömitz, (förr befäst) stad i Mecklenburg-Schwerin, vid Neue Eldes utlopp i Elbe. 2,943 inv. (1900). D., som befästes 1563, blef under trettioåriga kriget flera gånger intaget af de olika krigförande. Under J. Banérs återtåg från Magdeburg 1635 beslöt kurfursten af Sachsen att genskjuta honom i Mecklenburg och sände fördenskull en truppstyrka, under Baudissin, att taga det af en obetydlig svensk afdelning försvarade D. Banér, som fått kunskap därom, sände Ruthven med 4—5 tusen man kavalleri och 1,000 musketerare till nämnda stad, och 22 okt. stod där en drabbning, hvarvid svenskarna upprefvo fiendens 6—7 tusen man starka, endast af infanteri bestående styrka och togo 2,500 fångar. 15 maj 1809 besattes D. af Schill, men måste snart uppgifvas till fransmännen. — Fästningsverken äro slopade, men citadellet är kvar, ehuru utan värde som försvarsverk. C. O. N. (L. W:son M.) Dömle, egendom med kvarn och såg i Nedre Ulleruds socken, Kils härad, Värmlands län, vid den å, genom hvilken sjön Visten utfaller i Klarälfven. Det vid egendomen förr befintliga järnbruket är numera nedlagdt. Dönhoff (Doenhoff), tysk adlig ätt, som tagit sitt namn efter byn D. i grefskapet Mark i Westfalen, omtalas redan 1303 och fick 1632 riksgreflig värdighet. En mängd af dess medlemmar har tillhört preussiska armén, där ett infanteriregemente är uppkalladt efter ätten. — 1. Sophie Juliane Friederike, grefvinna von D., f. 1768, d. 1834, dotter till majoren Ernst von D., vigdes 11 april 1790 morganatiskt med preussiske konungen Fredrik Vilhelm II, medan dennes gemål, hos hvilken D. varit hofdam, ännu lefde. För sina intrigers skull blef hon 1793 förvisad från hofvet. Med konungen hade hon två barn: den som preussisk statsman bekante grefve Wilhelm von Brandenburg (se d. o.) och grefvinnan Julie von Brandenburg, f. 1793, d. 1848 såsom änka efter hertig Ferdinand af Anhalt-Köthen. — 2. August Hermann, grefve von D., den föregåendes brorson, preussisk diplomat, f. 1797, d. 1874, deltog som frivillig i 1815 års fälttåg mot fransmännen och beträdde 1821 den diplomatiska banan. Efter att hafva tjänstgjort vid beskickningarna i Paris, Madrid och London, hvarunder han avancerade till legationsråd, utnämndes han 1833 till sändebud i München och 1842 till preussiskt ombud vid tyska förbundsdagen, där hans verksamhet, särskildt under revolutionsåret 1848, för Preussens ledande ställning i Tyskland var af ej ringa betydelse. 1848 var D. en kort tid (21 sept.—1 nov.) preussisk utrikesminister, 1849 och 1850 hade han plats i preussiska representationens första kammare, där han slöt sig till högern, och sedermera blef han ärftlig medlem af preussiska herrehuset. 1861 blef D. vid tronskiftet öfverkammarherre hos Vilhelm I, hvars förtrogne vän han länge varit, och utöfvade som sådan stort inflytande vid preussiska hofvet. Dönniges. 1. Franz Alexander Friedrich Wilhelm von D., tysk historieskrifvare och diplomat, f. 1814 i Kolbatz nära Stettin, d. 1872 i Rom, var Rankes lärjunge, blef 1841 e. o. professor vid Berlins universitet, var 1842—45 den bajerske kronprinsen Maximilians handledare vid hans statsrättsliga studier och blef efter dennes tronbestigning (1848) bajersk undersåte.