tillfälle mindre än den är i medeltal, så att hafsytan
där aflägsnar sig från månen ur sitt medelläge
och således äfven från jordens medelpunkt. Äfven
på detta ställe inträffar således en höjning af
ytan. På en storcirkel kring jorden, som ligger
vinkelrätt mot förbindelselinjen mellan jord och
måne, blir följaktligen hafsytan lägst. För hvarje
måndygn måste alltså hafsytan på en ort två gånger
höja sig, nämligen vid de tider, då orten är på sitt
största och sitt minsta afstånd från månen. Verkan
är proportionell mot den attraherande himlakroppens
massa och omvändt proportionell mot tredje potensen
på dess afstånd. Häraf beräknas solens inverkan
vara endast 0,438 gång månens. Månens inverkan
är 1,49 gång större, då den står jorden närmast,
— då inträffande springtid kallas
extraordinär
— än då den är längst bort från jorden. Newton
beräknade också, att vattenytans höjning på grund
af månens inverkan skulle, där månen står i zenit,
uppgå till 0,714 m. Detta motsvarar också ungefär den
observerade effekten på mycket isoleradt liggande öar
i oceanen. Solens verkan skulle vara 0,313 m. Då sol
och måne samverka, d. v. s. vid nymåne och fullmåne,
uppkommer ovanligt stark flod, s. k.
springflod l.
springtid;
då de motverka hvarandra, d. v. s. vid halfmåne, är
floden mycket svag, s. k.
nipflod, niptid l.
död tid.
Diagram, utvisande springflods och nipflods uppkomst.
Så enkelt skulle förhållandet vara, om hela
jordytan vore täckt af vatten (och endast några
små öar funnes i hafvet). Det störes emellertid
af kontinenterna. Från den stora flodvågen på
oceanen afgrenas mindre vågor in i de mindre
hafsarmarna och ankomma dit på helt andra
tider, än då månen står högst öfver eller lägst
under horisonten. Tidsskillnaden mellan månens
meridianpassage och den därpå följande tiden för
högsta flod kallas
flodtid eller
hamntid. Den är i:
<table>
<td>Cádiz <td r> 1<td>t<td r>15<td>'<td><tab><td>S:t-Malo <td r>6<td>t<td r>30<td>'
<td>Lissabon <td r> 4<td> <td r> 0<td> <td><tab><td>Cherbourg<td r>7<td> <td r>45<td>
<td>Bayonne <td r> 3<td> <td r>30<td> <td><tab><td>Calais <td r>11<td> <td r>45<td>
<td>Brest <td r> 3<td> <td r>45<td> <td><tab><td>Vliessingen<td r>1<td> <td r>0<td>
<td>Plymouth <td r> 6<td> <td r>5 <td> <td><tab><td>Hamburg<td r>5 <td> <td r>0<td>
</table>
Vattnets höjning och sänkning åtföljas af strömningar,
kallade
tidströmmar. Då dessa vända riktning, säges
stillvatten l.
tidkantring ega rum.
Flodens höjd beror i väsentlig mån på lokala
förhållanden. Sålunda är t. ex. flodens medelhöjd
vid Sandwichöarna 0,3 m., Fijiöarna 1, S:t Helena 1,
Azorerna 1,5—2,5, Boston 3, kusten af New England
6, Fundy bay 8—20, Spanska Atlantkusten 1,5—1,8,
Brest 4,5, Irlands västkust 3, Liverpool 6, London
5, Västra Medelhafvet 0,6, Venezia 0,5, Korfu 0,1,
Östersjön, danska kusten 0,3—0,4, Östersjön, tyska
kusten 0,1—0,01.
I allmänhet gäller, att flodhöjden är större mot
ekvatorn och mindre mot polerna. I Medelhafvet
är den ganska obetydlig, i Östersjön nära
nog omärklig likasom i allmänhet i slutna
hafsbäcken. Tidvattensfenomenet har behandlats af
de mest framstående matematiker och astronomer,
såsom, utom Newton, Laplace, Young, Airy, Stokes,
lord Kelvin och G. H. Darwin, utan att någon
tillfredsställande teori blifvit utarbetad.
S. A—s.
Ebbon [ebå']. Se
Ebo.
Ebbw Vale [e'bō-ve͡il], stad i engelska
grefsk. Monmouth. 20,993 inv. (1901). Omgifningen
har stora järn- och stålverk samt stenkolsgrufvor.
Ebed Jesu, syr. ("Jesu tjänare"), nestoriansk
teolog, d. 1318, blef 1285 biskop af Singar samt 1291
nestoriansk metropolit af Nisibis och Armenien. Han
författade ett dogmatiskt arbete,
Margaritha, samt
bibelkommentarer, polemiska skrifter och teologiska
dikter, af hvilka samlingen
Paradisus Eden utgifvits
af G. Cardahi (Beirut, 1889) samt i utdrag med
latinsk öfv. af H. Gismondi (Beirut, 1888). Därjämte
verkställde han en samling af synodalkanoner och
är mest känd genom sin omkr. 1298 författade
rimmade katalog öfver syriska skriftställare,
senast utgifven 1725, i engelsk öfv. hos Badger,
"The nestorians and their rituals" (1852). E. anses
som den siste betydande teologiske skriftställaren
bland nestorianerna. Jfr H. Feige, "Die geschichte
des Mar ‘Abhdīšō‘ und seines jüngers Mar Qardagh"
(Kiel, 1889).
Ebed Melek, hebr. ("konungens tjänare"), en etiopisk
eunuck (hofman) hos den judiske konungen Hiskia. Han
visade sitt vänliga sinnelag mot profeten Jeremia,
i det att denne på hans initiativ blef uppdragen ur
en cistern, dit hans vedersakare kastat honom (jfr
Jer. 38: 7—13; 39: 16).
E. S—e.
Ebel, Johann Wilhelm, tysk sekterist, f. 1784,
d. 1861, ledare för en under namnet "Königsberger
mucker" vida bekant pietistisk förening, hvilken med
orätt beskylldes för sedeslöshet. Se
Mucker.
Ebel, Hermann Wilhelm, tysk språkforskare,
f. 1820 i Berlin, d. 1874 som professor i jämförande
språkforskning vid universitetet i Berlin, var på sin
tid hufvudrepresentanten för den keltiska filologien
i Tyskland. Han ombesörjde bl. a. en ny upplaga af
Zeuss' "Grammatica celtica" (1868—71).
Ebel, Fritz, tysk målare, f. 1835 i Lauterbach,
d. 1895 i Düsseldorf, började sin bana som apotekare,
men fick egna sig åt måleriet i Darmstadt och
Karlsruhe (under Schirmer) samt i Düsseldorf, där han
slog sig ned 1861 såsom landskapsmålare. Hans skogs-
och bergstaflor berömmas för vacker komposition,
säker teckning och sann kolorit. Sådana äro
Hessiskt
sommarlandskap, Från Syd-Tyrolen, Från Ilsedalen
i Harz, Höstlandskap från Teutoburgskogen m. fl.
