kyrkoherde och generalsuperintendent därsammastädes. E., som från början stått Melanchthon synnerligen nära, var efter dennes död särskildt i fråga om nattvardsläran den förnämste representanten i Wittenberg för Melanchthons förmedlande ståndpunkt och blef såsom sådan föremål för såväl det strängt <img l>

lutherska partiets ("gnesiolutheranernas") som de längst gående Melanchthonianernas, de s. k. kryptokalvinisternas, misstankar. 1557 deltog han i religionssamtalet i Worms, 1568--69 i kollokviet i Altenburg. Stor popularitet åtnjöt länge hans Calendarium historicum (1550; flera uppl.), en renad helgonkalender jämte en sammanställning af de viktigaste historiska data m. m.; många upplagor upplefde ock hans Historia populi judaici a reditu ex babylonico exilio usque ad ultimum excidium Hierosolymæ (1548). Numera fortlefver hans minne främst genom de af honom författade psalmerna, af hvilka två äro upptagna i 1819 års svenska psalmbok (n:r 469 och 480). Se G. Buchwald, "Dr. P. E." (1897). (^{E. Bg.}) Eberbach, stad i badensiska kretsen Mosbach, vid Neckar. 5,857 inv. (1900). Fordom fri riksstad. Eberhard, [-hart] namn på flera grefvar och furstar af Württemberg. 1. E. I, "den upplyste", f. 1265, grefve af Württemberg, delade 1265--79 tronen med sin broder Ulrik och regerade ensam från dennes frånfälle sistnämnda år till sin död, 1325. Han stod ofta på fientlig fot med Tysklands kejsare -- af Henrik VII blef han t. o. m. förklarad i riksakt (1311) --, men lyckades till sist återtaga och utvidga sina besittningar. Hans oroliga lynne betecknas af det binamn han gaf sig själf: "Guds vän och hela världens fiende". 2. E. II, "grälmakaren" ("der greiner" l. "der zänker"), den föregåendes sonson, regerade från 1344 (tillsammans med sin broder Ulrik IV till 1366 och sedan ensam) till 1392 och låg liksom farfadern nästan oafbrutet i fejd. Särskildt hafva, genom Uhlands diktcykel "Graf E. der rauschebart", hans strider med grefvarna af Eberstein och Wunnenstein vunnit stor ryktbarhet. Genom sin seger vid Döffingen 1388 öfver de schwabiska städerna bröt han alldeles detta stadsförbunds makt. 3. E. I "med skägget" ("im bart" l. "mit dem bart"), den förste hertigen af Württemberg, var son till grefve Ludvig d. ä., föddes 1445, öfvertog 1459 styrelsen öfver sitt arfland Urach, förde i ungdomen ett vildt och utsväfvande lif, men blef efter en vallfärd till Jerusalem (1468) en af sin tids utmärktaste furstar. Särskildt verkade han för det württembergska landets odelbarhet, sedan han 1482 förenat dess förut skilda delar under sin spira. Han stiftade 1477 Tübingens universitet, upprätthöll som hufvudman för det schwabiska förbundet fred och ordning vidt omkring och fick 1495 sina besittningar af kejsar Maximilian upphöjda till ett odelbart hertigdöme, med namnet Württemberg. Död 1496. 4. E. III, hertig af Württemberg, f. 1614, d. 1674, efterträdde 1628 sin fader, Johan Fredrik, på tronen och stod under förmyndare till 1633. Sistnämnda år ingick han i det af Axel Oxenstierna bildade Heilbronnförbundet och måste efter protestanternas nederlag vid Nördlingen (1634) fly ur sitt land, hvilket kejsaren tog i besittning. 1638 återfick han en del af detsamma, och genom westfaliska freden (1648) restituerades han fullkomligt, tack vare Oxenstiernas medverkan. Eberhard [-hart], Johann August, tysk filosof, f. 1739, d. 1809 som professor i filosofi i Halle, utgaf Neue apologie des Sokrates (1772; 3:e uppl. 1788), hvari han efter Wolfs grundsatser försvarade det sunda förnuftets rättigheter, samt Allgemeine theorie des denkens und empfindens (1776; 2:a uppl. 1786), Theorie der schönen künste und wissenschaften (1783; 3:e uppl. 1790), Allgemeine geschichte der philosophie (1788; 3:e uppl. 1796), Handbuch der æsthetik (1803--05; 2:a uppl. 1807--20), Versuch einer allgemeinen deutschen synonymik (1795--1802; 4:e uppl. 1853) och Synonymisches handwörterbuch der deutschen sprache (1802; 12:e uppl. 1864) m. m. (^S--e.) Eberhard [-hart], Konrad, tysk bildhuggare, f. 1768, d. 1859, började tidigt förfärdiga andaktsbilder, krucifix o. d., studerade hos Boos i München och kom 1806 till Rom, där han vistades till 1816, då han utnämndes till professor vid Münchens konstakademi. E:s första verk af någon betydenhet voro hållna i antikiserande stil (Faun med Bacchusbarnet, Leda med svanen, Diana och Endymion m. fl.). Men i Rom blef han snart en afgjord anhängare af den s. k. nazarenernas skola, hvars principer han, först af alla, öfverförde på skulpturen. Därefter skapade han endast religiösa verk, utförda i medeltidskonstens anda (helgonbilder och reliefer.) Hans förnämsta arbeten äro biskoparna Sailers och Wittmanns vackra grafvårdar i Regensburgs domkyrka. Eberhardt, Johan Hartman, skolman, historisk författare, f. i Västerbotten 1727, d. 1796, blef student i Uppsala 1741 och filos. magister 1755. Under loppet af 1760-talet var han privatlärare i ett köpmanshus i hufvudstaden och tjänstgjorde som notarie vid Stockholms stads konsistorium samt, under riksdagarna, som protokollsförande i prästeståndet. 1769 blef han lektor i historia vid Härnösands gymnasium, 1773 ständig sekreterare i den s. å. inrättade bibelkommissionen och 1793 teol. doktor. Skrifter: Utkast till allmänna historien (1766--81), En adelsmans bref om prästerskapets rätt till tionde af säterierna (1767), Försök till en pragmatisk historia om frälseståndet i Sverige (1769; ny uppl. 1795; 3:e uppl. 1822 med titeln "Försök till en historia om Sveriges adel från de äldsta tider intill regementsförändringen 1809") och Utkast till en svensk mynt- och finanshistoria (1771). Eberhart, A. O., svensk-amerikansk politiker, f. 1870 i Värmland, kom vid 11 års ålder till Förenta staterna, där han först tjänade som "cowboy", farmdräng och farmare, genomgick Gustavus Adolphus college i S:t Peter (Nebraska) och studerade därefter juridik. Efter några års verksamhet som advokat och affärsman invaldes han i Nebraskas senat och valdes (nov. 1906) till denna stats viceguvernör.