Eberle, Adam, tysk målare, f. 1805 i Aachen, d. 1831 i Rom, studerade i Düsseldorf och slöt sig till Cornelius såsom hans bäste lärjunge. Hans första verk var Kristi grafläggning. Sedan följde han Cornelius till München, där han utförde i Odeon Apollon bland herdarna och i Hofgarten Maximilian I mottager kurfurstevärdigheten i Bajern. Eberle, Robert, tysk målare i München, f. 1815, d. 1860, målade djur med stor natursanning, dramatiskt lif samt bred och säker penselföring: Fårhjord, som af en örn jagas ned i en afgrund (1858, Karlsruhe), Hjort slagen af blixten, Hjort med kalfvar (1853, pinakoteket i München) m. fl. -- Hans son Adolf E. (f. 1843) är genremålare i München och lärjunge af Piloty. (^{G--g N.}) Eberle, Syrius, tysk skulptör, f. 1844 i Pfronten (Bajern), d. 1903 i Bozen (Tyrolen), professor i München från 1882, utförde många dekorativa och monumentala arbeten för kung Ludvig II:s slott och för München S:t Georg på rådhuset, kolossalfigurer på Ludwigsbrücke och i riksdagshuset. (^{G--g N.}) Eberlein, Georg, tysk arkitekt, f. 1819 i Linden (Mittel-Franken), d. 1884 i Nürnberg, studerade vid polytekniska skolan i Nürnberg, sedermera under Heideloff (d. 1865), som han hjälpte vid dekoreringen af stiftskyrkan i Stuttgart samt 1840--42 vid slottet Liechtenstein vid Reutlingen. Efter att i 10 år ha varit verksam vid Württembergs fornminnesförening restaurerade han 1855 slottet Hohenzollern i Schwaben, sedermera korsgången i Aschaffenburgs stiftskyrka, domen i Erfurt, S:t Emmeran i Regensburg m. m. Eberlein, Gustav, tysk bildhuggare, f. 1847 i Spiekershausen vid Münden, studerade i Nürnberg och i Berlin för R. Begas. Han har utfört arbeten sådana som Törnutdragaren (goss-staty, 1881, i marmor 1886 i Berlins nationalgalleri), Psyke, Dansande backanter, äfven religiösa figurer och grupper, men hufvudsakligen har han gjort sig känd som monumentalskulptör och är som sådan i lika hög grad som Reinhold Begas representativ för den moderna officiella Berlinskulpturen. Viktoria bekransande kejsar Vilhelm I:s byst var hans första arbete till kejsarhusets förhärligande. Sedan följde Tysklands genius (1883, likaså ett glorifierande af kejsaren), monument öfver kejsarna Vilhelm och Fredrik i Elberfeld 1893, öfver Bismarck i Krefeld 1897, öfver drottning Luise i Tilsit 1900, Fredrik Vilhelm III i Siegesallé i Berlin m. m. Bland hans senare figurrika monument äro de öfver Richard Wagner i Berlin 1903 och Goethe -- det sistnämnda var en present till staden Rom (dess uppställande på Monte Pincio blef hindradt, det uppställdes i stället i Villa Borghese 1904). E:s monument äro skickligt och effektrikt anordnade, men tämligen banala. Han har äfven uppträdt som målare och författare. En af A. Rosenberg skrifven monografi öfver honom utkom 1903. ^{G--g N.} Ebers, Emil, tysk målare, f. 1807 i Breslau, d. 1884 i Beuthen a. d. Oder, studerade i Düsseldorf och började med att framställa scener ur smugglarlifvet, vanligen med humoristisk uppfattning, men skildrade sedermera helst strandlifvet vid Nordsjön, på hvilket område han också lyckades bäst (Lotsbåten, Från ett skeppsvrak räddad kvinna m. fl.). I det historiska facket är han svagare. E. är representerad i Berlins nationalgalleri och flera tyska museer. <img r>

Ebers, Georg Moritz, tysk egyptolog och romanförfattare, f. 1 mars 1837 i Berlin, d. 7 aug. 1898 i Tutzing, blef 1856 student i Göttingen och sedan i Berlin. Till en början egnade han sig företrädesvis åt juridiken; men efter en svår nervsjukdom, hvarunder han tillfälligtvis kom att läsa Champollions egyptiska grammatika, slog han sig med ifver på filologiska, särskildt egyptologiska, studier samt rönte därvid uppmuntran af Jakob Grimm och R. Lepsius. Efter att hafva speciminerat för doktorat gjorde han en resa genom Europa, hvars förnämsta egyptiska samlingar han genomforskade. 1865 blef E. docent i Jena, 1868 kallades han till e. o. professor i egyptologi vid universitetet i denna stad och 1869 till professor i samma ämne i Leipzig, hvilken befattning han 1889 lämnade. E. besökte flera gånger Egypten, företrädesvis i syfte att studera deltats geografiska och kulturhistoriska förhållanden. De fynd han gjort på sina resor i Egypten höra till de intressantaste, som vetenskapen haft att anteckna. 1876 hemsöktes han på nytt af sitt gamla onda (benförlamning), hvilket i flera vintrar höll honom instängd och hvars följder gjorde honom till krympling för alltid. Hans andliga kraft bröts dock ej häraf. E. besatt en sällspord åskådlighet i uppfattning och framställningskonst samt en vidsträckt lärdom och en nästan öfvermänsklig arbetskraft. Som lärare utvecklade han en synnerligen fruktbringande verksamhet, och en stor del af de tyske egyptologerna (Erman, Wiedemann och Pietschmann m. fl.) har utgått ur hans skola. Sitt världsrykte vann han dock genom sina historiska romaner, hvilkas skådeplats företrädesvis är Egypten och Sinaihalfön. Den äldsta af dessa romaner, Eine ägyptische königstochter (1864; "En egyptisk konungadotter", 1865; senaste uppl. 1895), författades till största delen under hans första sjukdom. Detta diktverk äfvensom Uarda (1876; "Uarda", 1880; senaste uppl. 1896) tillhör den lärda romanens område och skildrar egypternas kulturlif under persernas, af grekiskt inflytande påverkade tidehvarf och på Sesostris' tid. Skalden och forskaren göra hvarandra ömsesidigt konsiderationer, ej alltid till fördel för skalden. I estetiskt afseende ega Homo sum (1878: "Homo sum", s. å.; 3:e uppl. 1895) och Die schwestern (1879; "Systrarna", 1880; 3:e uppl. 1895), af hvilka den förra vunnit mest erkännande, större värde. Genom dessa diktverk har E. gjort det forna Egypten kändt i vida kretsar och därigenom i visst afseende mer än någon annan af Champollions efterföljare gagnat egyptologien. Hans romaner finnas på nästan alla den bildade världens språk. -- Utom de nämnda äro till svenska öfversatta "En fråga" (1881), "Kejsaren" (s. å.; 2:a uppl. 1895), "Fru borgmästarinnan" (1882), "Serapis" (1885; 2:a