uppl. 1895). "Nilbruden" (1887; 2:a uppl. 1895), "Gred" (1889), "Josua" (1890; 2:a uppl. 1896), "Tre sagor" (1891), "Per aspera" (1892), "Kleopatra" (1895) och "Arachne" (1897). Såsom vetenskaplig skriftställare har E. inlagt stora förtjänster genom sina lefvande skildringar af gammalegyptisk kultur: Ægypten und die bücher Moses (bd I, 1868), Durch Gosen zum Sinai (1872; 2:a uppl. 1881) och det stora, mer populärt hållna Ægypten in bild und wort (1879). Af epokgörande betydelse är hans "Papyrus Ebers" (1875), det dyrbaraste medicinska verk vi ega från det gamla Egypten, af E. upptäckt på hans sista stora resa i Orienten. Af öfriga vetenskapliga arbeten må nämnas Palästina in bild und wort (med H. Guthe, 2 bd, 1884; 2:a uppl. 1886—87), Cicerone durch das alte und neue Egypten (2 bd, 1886), Papyrus Ebers. Die maasse und das kapitel uber die augenkrankheiten (2 bd, 1889), Sinnbildliches. Die koptische kunst (1892) och Antike portraits (1893; om fynden vid Fajum). E:s "Gesammelte werke" utgåfvos i 32 bd 1893—97. K. P. (-st -son.) Ebersbach, by i sachsiska reg.-omr. Bautzen nära bömiska gränsen. 8,847 inv. (1900). Stora bomullsväfverier. Ebersberg l. Ebelsberg, köping i Öfre Österrike, nära Trauns utlopp i Donau. 1,179 inv. (1900). E. är bekant genom det af Hiller anförda österrikiska landtvärnets strid därstädes mot fransmännen 3 maj 1809. Ebersberg, Ottokar Franz, tysk teaterförfattare, känd under pseudonymen O. F. Berg, f. i Wien 1833, d. där 1886, skref bortåt hundrafemtio teaterpjäser, af hvilka många rönte stor framgång på Wiens sekundteatrar. Ett af E:s stycken, Wiener dienstbot, skall ligga till grund för J. Jolins "Löjen och tårar", hvars närmaste källa är en bearbetning af D. Kalisch. E. var äfven skämttidningsredaktör. Eberstein [-stajn], Ludvig Albertsön, dansk marsk af gammal nedersachsisk grefveätt, som tidigt nationaliserats, så att marsken aldrig nyttjade sitt tyska namn, utan blott kallade sig Ludvig Albertsön. Han vardt 1318 marsk hos Erik Menved, eröfrade 1319 Bornholm från ärkebiskopen i Lund och bannlystes därför, men erhöll stora förläningar i Skåne och var en af konungens störste fordringsegare. 1321 kom han i strid med den nye konungen, Kristofer II, försonade sig då med ärkebiskopen och försvarade för hans räkning Bornholm mot sin efterträdare som marsk, men måste lämna ön. 1326 uppsade han jämte andra stormän konungen tro och lydnad, hjälpte hertig Valdemar till kronan, vardt ånyo marsk och fick så stora län i Jylland, att ingen dansk adelsman haft större. E. dog 1328. E. Ebg. Eberstein [-stajn], gammal tysk greflig släkt, som lefde i Schwaben och Baden samt spelade en roll i medeltidens fejder. Dess medlemmar voro trogna anhängare till Hohenstauferna. Ätten utdog 1660. Jfr K. v. Neuenstein, "Die grafen von E. in Schwaben" (I, 1897). Eberstein [-stajn], frankisk riddarsläkt (ej besläktad med föreg. ätt), omtalas på 1100-talet. Till denna släkt hörde Ernst Albrekt von E., f. 1605, d. 1676, hvilken under trettioåriga kriget tjänat under skilda fanor, till sist som kejserlig fältmarskalklöjtnant och 1657 af Fredrik III i Danmark tillkallades för att försvara Själland mot Karl Gustaf. Under denne konungs andra krig mot Danmark samverkade E. med Hans Schack vid Fyns återeröfring och förde jämte Schack befälet i slaget vid Nyborg 14 nov. 1659. Efter freden blef E. befälhafvare öfver trupperna i Holstein, men lämnade 1665 missnöjd Fredrik III:s tjänst och blef sachsisk generalfältmarskalk. Jfr L. F. v. Eberstein, "Urkundliche geschichte des geschlechts E." (3 bd, 1889) och "Kriegsberichte und kriegstaten des generalfeldmarschalls Ernst Albrecht von E." (1889—92). Eberstein. 1. Kristian E., donator, f. 1738 i Norrköping, d. 1816, förvärfvade som handlande en betydlig förmögenhet och använde en del däraf till att stifta den för yngre handtverkare och sjömän afsedda Ebersteinska skolinrättningen i Norrköping. <img l>

2. Karl Johan E., den förres faders kusin, präst, teologisk författare, f. 28 sept. 1758 på Hanstad i Västra Vingåkers socken, Södermanlands län, d. 20 jan. 1838 i Visby, blef 1772 student i Lund, 1777 filos. magister i Greifswald, 1779 teol. docent i Lund och 1784 teol. adjunkt vid samma universitet. Sistnämnda år prästvigdes han och blef 1800 teol. doktor. 1808 utnämndes han till teol. professor, 1812 till förste teol. professor och domprost samt 1813 till biskop öfver Visby stift. — E. utgaf bl. a. Compendium theologiæ moralis, eller Sammandrag af den kristliga sedoläran (1781; 2:a uppl. 1795), Försök till en lärobok i theologia dogmatica (1826) och Försök till förklaring af mindre tydliga ställen i nya testamentet, för olärde (1837). Som människa utmärkte E. sig för älskvärdhet och fromhet; han ansågs i Lund för en synnerligen redig föreläsare och examinator, och som stiftsstyresman utvecklade han verkligt nit. 3. Karl Kristian E., den förres son, präst, vitterlekare, f. 23 mars 1794 i Lund, d. 16 mars 1858, blef 1802 student, 1812 docent och 1815 adjunkt i grekiska språket i nämnda stad samt 1819 rektor vid Hälsingborgs skola. 1821 erhöll han professorstitel. 1824 blef han kyrkoherde i Visseltofta, hvarifrån han 1835 förflyttades till Västra Karup. Jämte predikningar och akademiska afhandlingar utgaf han vittra arbeten, såsom Mina tidsfördrif (1826), Mina höstblommor (bd I, 1853; bd II, 1860), samt satirer, t. ex. Bispen (1852). E. visade fyndighet och kvickhet, t. ex. i sina beryktade fejder med Lunds domkapitel, men togs i sitt bisarreri och sin oresonlighet icke egentligen på allvar. (E. Wrgl.) Eberswalde (till 1877 Neustadt Eberswalde), stad i preussiska reg.-omr. Potsdam (Brandenburg), vid Finowkanalen och Berlin—Stettin-järnvägen, 45 km. n. ö. om Berlin, 30 m. ö. h. 21,654 inv. (1900). Forstakademi (grundad 1830) med försöksstationer. Järngjuterier, järnvägsreparationsverkstad, söm-, takpapp- och cementfabrikation,