<img l>

f. 13 sept. 1830 på Zdislavic i Mähren, gift 1848 med kaptenen Moritz von E. (d. 1898 som fältmarskalklöjtnant). Hennes debut inträffade 1860, då hon utgaf Maria Stuart in Schottland, ett skådespel i Schillers anda, hvarpå följde dramat Marie Roland (1867) m. fl. skådespel, bl. a. tillfällighetsstycket Doktor Ritter (1869), en vacker hyllning till Schillers minne. På scenen vann hon likväl ingen större framgång och vände sig småningom till berättelsen och romanen, hvilka alltsedan utgjort den vida öfvervägande delen af hennes alstring. Denna har under 1880- och 1890-talen både blifvit långt rikare och vunnit ojämförligt mera erkännande än förut. Särskildt fick hon på sin sjuttioårsdag mottaga en allmän hyllning, bl. a. kreerades hon då till hedersdoktor vid Wiens universitet. Fru E. har jämte Paul Heyse m. fl. inom den tyska litteraturen representerat en äldre riktning än den naturalistiska, som i allmänhet behärskat 1800-talets senare decennier. Hon är, säger R. M. Meyer, framför allt uppfostrarinna, ehuru hennes tendens är vida mer poetisk än flertalet uppfostringsförfattares, i det att hon agiterar för den fulla utvecklingen af anlag och ansatser till harmonisk mänsklighet. Hennes figurer äro fast och klart tecknade, ofta i en älskvärd humoristisk ton, oftare med lyrisk glans. Litterär satir och skildringar från land och stad i hennes hemort äro två af de motivkretsar, där hon hämtat sina viktigaste ämnen. Hennes stil är åskådlig och rik. Af hennes arbeten må nämnas sagan Die prinzessin von Banalien (1872; nytryck 1904), Erzählungen (1875; 5:e uppl. 1905), Božena (1876; 7:e uppl. 1906), Neue erzählungen (1881; 4:e uppl. 1904), Dorf- und schlossgeschichten (1883; 7:e uppl. 1906; ny följd 1886, 4:e uppl. 1905), Zwei komtessen (1885; 7:e uppl. 1904), Das gemeindekind (1887; 9:e uppl. 1904), af många ansedt för hennes förnämsta verk, Miterlebtes (1889; 3:e uppl. 1897), Unsühnbar (1890; 7:e uppl. 1905), Glaubenslos? (1893; 3:e uppl. 1903), Rittmeister Brand. Bertram Vogelweid (1896; 3:e uppl. 1905), Alte schule (1897), Aus spätherbsttagen (1901; 2:a uppl. 1902) och Die unbesiegbare macht (1905; 2:a uppl. 1906). Dessutom har hon offentliggjort ett band mycket berömda Aphorismen (1880; 5:e uppl. 1901) samt Parabeln, märchen und gedichte (1892). Af hennes Gesammelte schriften utgåfvos 1893—94 6 bd (ny uppl. 1905) och 1901—05 3 bd. Till svenska ha tolkats "Två grefvinnor. Baronerna von Gemperlein. Krambambuli", 1896, och "Lotti", 1901. Jfr vidare Bettelheim, "Marie von E., biographische blätter" (1900), och Necker, "Marie von E. nach ihren werken geschildert" (s. å.). R—n B. Ebners sats, en för elektriska tändrör använd knallsats, bestående af lika delar finpulveriserad svafvelantimon och kaliumklorat. Den utmärker sig för sin stora känslighet för friktion och slag och för den häftighet, hvarmed den detonerar. E. S—m. Ebo (Ebbo), fr. Ebbon, Danmarks förste hednaomvändare, var son till en frigifven och dibroder till kejsar Ludvig den fromme. 816 blef han ärkebiskop af Reims. På den tiden sönderslets Danmark af tronstrider. Harald (Heriold), 814 förjagad af Godfreds söner, sökte hjälp hos kejsar Ludvig och lyckades 819 blifva återinsatt i konungadömet öfver en del af Danmark. Denna omständighet begagnade kejsaren för att söka skaffa kristendomen insteg bland danskarna. På mötet i Attigny i aug. 822 fick E. uppdrag att utföra denna mission. Sommaren 823 predikade han evangelium i Danmark, där han lär hafva omvändt många. Men snart utbröto nya tvister mellan Harald och Godfreds söner. Den förre såg sig därför åter nödgad att fly och söka kejsarens hjälp. Tvenne grefvar sändes af kejsaren till Danmark för att undersöka förhållandet och bevaka Haralds rätt. Med dessa sändebud återvände E. till Frankrike 823, och det tyckes, som om han sedermera icke vidare besökt Danmark. Han visade likväl alltjämt stor ifver för det nordiska omvändelseverket. På det politiska området spelade han däremot icke någon synnerligen hedrande roll. När kejsar Ludvig den frommes tre äldste söner 833 ånyo höjde upprorsfanan mot sin fader, var E. en af hufvudmännen för deras parti, och sedan kejsaren blifvit tvungen att öfverlämna sig i sin äldste sons, Lothars, våld, var det hufvudsakligen E. jämte ärkebiskop Agobard af Lyon, som på kyrko- och riksförsamlingen i Compiègne (okt. 833) påyrkade, att han skulle afsättas och undergå en förnedrande kyrkobot. Då Ludvig åter kommit till makten, 835, måste E. förklara sig sitt ärkebiskopsämbete ovärdig, hvarefter han afsattes och fördes först till klostret i Fulda, sedan i Fleury. Vid de strider, som efter Ludvig den frommes död (840) utbröto mellan dennes söner, tog E. parti för Lothar och blef på dennes föranstaltande åter insatt i sitt ärkestift af mötet i Ingelheim (840), men då vid den bekanta riksdelningen i Verdun (843) största delen af detta stift föll på Karl den skalliges lott, afsattes E. ånyo (845). Enligt en uppgift, som likväl ej är fullt tillförlitlig, dog han 847 som biskop i Hildesheim. Se Simson, "Jahrbücher des fränkischen reichs unter Ludwig dem frommen" (1874), och Dümmler, "Geschichte des ostfränkischen reichs" (2 uppl., 1887). S. F. H.* Eboli (Evoli), stad i italienska prov. Salerno (Kampanien). 8,551 inv. (1901; som kommun 12,407 inv.). Gammalt slott; landtbruksskola. Eboli. 1. Ruy Gomez de Silva, grefve af Melito, furste af E., d. 1573, var spanske konungen Filip II:s gunstling. Han uppfostrades tillsammans med nämnde konung och vann därigenom, men ännu mer genom sin hustrus välde öfver konungen stort inflytande på denne. E. var en smidig man med fina umgängesgåfvor. Hans rival om konungens ynnest var hertigen af Alba, och därför rådde bitter fiendskap mellan dessa båda. Särskildt i fråga om Nederländerna förordade E. en måttfullare och mera försonlig politik än Albas. E:s maktperiod inföll under åren 1559—72. 2. Anna de Mendoza y la Cerda, hertiginna af Francavilla och furstinna af Melito, den föregåendes maka, f. 1540, d. 1592, gjordes af Filip II — med hvilken framgång är omstridt — till föremål för varm hyllning och spelade en