betydande roll i intrigerna vid hofvet. Då hon efter sin makes död knöt en kärleksförbindelse med statssekreteraren Antonio Perez, vaknade konungens svartsjuka, och furstinnan fängslades (1579) samt fick tillbringa större delen af sitt återstående lif i fängelse. Efter Mignet ("Antonio Perez et Philippe II", 1874) uppges vanligen, att hon varit Filips älskarinna och konungen far till hennes äldste son, hertigen af Pastrana. Detta bestrides af Ranke och furstinnan E:s senaste spanske biograf, Muro ("Vida de la princesa de E.", 1877). Den bild af henne Schiller ger i "Don Carlos" har endast få drag gemensamma med hennes gestalt i historien. (V. S—g.) Ebonit, kem. tekn., en svart massa af hård konsistens, beredd genom upphettning af kautschuk med svafvel och schellack. Den är smidig, antager med lätthet en glänsande polityr och användes dels till en mängd galanteriartiklar, kammar, knappar o. d., dels såsom isolationsmaterial i elektriska apparater. G. H—r. Eboracum, latinskt namn på York (se d. o.). Ebrard, August, tysk reformert teolog och skönlitterär författare, f. 1818 i Erlangen, d. där 1888, blef teol. professor i Zürich (1844) och Erlangen (1847) samt konsistorialråd i Speier (1853). E., som höll på den reformerta nattvardsläran, men förkastade predestinationen, sökte under sin vistelse i Speier åstadkomma en union mellan lutheraner och reformerta. Såväl därigenom som genom sitt ingripande mot en rationalistisk psalmbok i den pfalziska kyrkan framkallade E. mot sig våldsam opposition både från det högortodoxt lutherska och det rationalistiska hållet samt måste 1861 vika för stormen och nedlägga sitt ämbete. Han höll sedan i Erlangen teologiska föreläsningar och blef 1875 pastor vid därvarande fransk-reformerta församling. E:s ytterst talrika teologiska skrifter äro förtecknade i en biografi (af E. F. K. Müller) i "Realencyklopädie für protestantische theologie und kirche" (3:e uppl.), bd 5. Mest känd är hans Wissenschaftliche kritik der evangelischen geschichte (1842; 3:0 uppl. 1868). Som vitter författare (under pseudonymen Gottfried Flammberg) utgaf E. en mängd kristliga berättelser, bl. a. Kurt Werner (3 bd, 1864), samt flera dramatiska och lyriska försök. (V. S—g.) Ebréer, Ebréerbrefvet och Ebreiska. Se Hebréer, Hebréerbrefvet och Hebreiska språket och litteraturen. Ébrillade [ebrijād], fr. (af it. briglia, tygel), ridk., dragning eller knyck på ena tygeln för att förmå hästen att stanna eller vända. (B. C—m.) Ebro [e'brå], lat. Iberus, flod på Pyreneiska halfön. Den rinner upp i Kantabriska bergen, nära Reinosa, i prov. Santander, flyter i hufvudsakligen sydöstlig riktning genom Gamla Kastilien, Navarra, Aragonien och Katalonien samt faller ut i Medelhafvet, där den bildar ett slags ogrenadt delta, hvilket sträcker sig 24 km. ut i hafvet och är en torr sandslätt med träsk, som genom E. delas i två hälfter. Längd omkr. 750 km. och flodområde 85,000 kvkm. — E. är den smalaste och vattenfattigaste af halföns fem hufvudfloder och får först vid Tortosa en bredd af 700 m. Endast på korta sträckor är den segelbar, hvarför man dragit kanaler, som löpa parallellt med hufvudfloden, på vänstra sidan Táustekanalen, på högra sidan sidan Kejsarkanalen. Denna, som påbörjades af kejsar Karl V, löper från trakten af Tudela till klostret Monte Terero, nedanför Zaragoza. San-Carlos-kanalen (Canal nuevo) förbinder Amposta, vid deltats spets, med hamnen Los Alfaques. De viktigaste bifloderna äro: t. v. Aragon, Arba, Gallego och Segre; t. h. Alhama, Jalon, Huerva, Aguas och Guadalope. Ebrodunum, stad. Se Embrun. Ebstein [-stajn], Wilhelm, tysk läkare, f. 27 nov. 1836 i Jauer, med. doktor 1859, blef 1874 professor i invärtes medicin i Göttingen. I en mängd större och mindre afhandlingar har han behandlat olika områden af invärtesmedicinen; därjämte har han egnat sig åt medicinsk-historiska forskningar samt äfven utgifvit ett antal populärmedicinska skrifter, af hvilka några äfven utkommit i svensk öfv. Om E:s dietkur se Diet, sp. 369. I förening med J. Schwalbe redigerade han "Handbuch der praktischen medicin" (5 bd, 1899—1901). R. T—dt. Ebstein-kuren [-stajn], med. Se Diet, sp. 369. Ebullioskop (af lat. ebullire, sjuda, bilda bubblor, och grek. skopein, se), fys., ett hufvudsakligen af en liten bleckpanna och en termometer bestående instrument för bestämmande af vätskors, särskildt alkoholblandningars och viners, kokpunkt, som är desto lägre, ju högre alkoholhalten är. Pannan är försedd med två öppningar. I den ena af dessa är termometern insatt i horisontal ställning. Till termometern hör en skala, utvisande läget af kokpunkterna hos olika starka blandningar af alkohol och vatten. Vinprofvets kokpunkt angifver sålunda en viss alkoholhalt. Den andra öppningen i pannan har till ändamål att bereda den bildade ångan fritt utlopp. Ett förbättradt ebullioskop är konstrueradt af Ernst Beckmann i Leipzig. L. A. F.* Ebullioskopi (se Ebullioskop), läran om sättet att uppmäta vätskors halt af lösta kroppar genom bestämning af deras kokpunkt. Rent vatten kokar vid 100° C., om det yttre trycket är 760 mm. Löses däri en icke flyktig kropp, så höjes kokpunkten, och höjningen är till en början proportionell mot antalet grammolekyler, som är löst i 100 kbcm. af vattnet. För en grammolekyl utgör kokpunktshöjningen 5,2° C. Lagarna för kokpunktshöjningen gåfvos först af Raoult, teorien därför af Arrhenius. Salter, starka baser och syror ge större kokpunktshöjning, hvilken teoretiskt kan beräknas. Är den lösta kroppen flyktig, så blir kokpunktshöjningen förminskad, och är den mycket flyktig (t. ex. alkohol), så kan den öfvergå i en kokpunktssänkning. Denna kan teoretiskt beräknas, men bestämmes bäst empiriskt. För hvarje proc. alkohol (mellan 0 och 5 proc.) sjunker kokpunkten med 0,96° C. Äfven för lösningar i andra lösningsmedel än vatten gälla likartade regelbundenheter. Bestämning af kokpunkten hos lösningar af svårflyktiga kroppar användes inom kemien ofta för utrönande af de lösta kropparnas molekylarvikt. (Jfr Lösning.) S. A—s. Ebur, lat. (af fornegypt. ebur, elefant), elfenben. — Ebur fossile, fossilt elfenben, mammuttänder. — Ebur ustum, brändt elfenben; bensvärta. Eburneation (af lat. eburneus, af elfenben), med., bildning af ovanligt fast, elfenbensliknande bensubstans, förekommer, särskildt i vissa former af bensvulster, osteom, äfven som själfständig patologisk process i bensystemet. G. F—r.