Eburneumförfarandet (af lat. eburneus, af elfenben), en fotografisk kopieringsmetod, genom hvilken man på ett underlag, bestående af gelatin och zink- eller bariumhvitt, erhåller särdeles mjuka och fina bilder, liknande sådana på elfenben. J. Htzg. Eburodunum, stad. Se Yverdon. — Lacus eburodunensis, Neuchâtelsjön. Eburoner. På Julius Cæsars tid bodde kring Maas, på norra sluttningen af Ardennerna, fem små folk: kondruser, eburoner, cæræser, pæmaner och segnier, hvilka med ett gemensamt namn kallades germani. Dessa folk voro sannolikt från andra sidan Rhen invandrade germaner; men den omständigheten, att deras namn äro keltiska, tyckes antyda, att de antagit keltiskt språk och sammansmält med den belgiska befolkningen. Det förnämsta af dessa fem folk voro eburonerna. På deras område låg staden Aduatuca (nuv. Tongres, vid floden Geer, s. v. om Maastricht), hvilken dock äfven betecknas som ett eget samhälle vid eburonernas gräns. Enligt en sägen ledde denna stads invånare sitt ursprung från den besättning, hvilken cimbrerna sägas hafva kvarlämnat där vid sitt infall i Gallien mot slutet af 2:a årh. f. Kr. — Senare undanträngdes såväl de särskilda folknamnen som den gemensamma benämningen germaner af namnet tungri. Ända in i medeltiden fortlefde dock kondrusernas namn i namnet på landskapet Condroz (se d. o.), och möjligen är det cæræsernas namn, som återfinnes i uttrycket pagus carascus (det carasciska området). S. F. H.* Eburovices, stad. Se Évreux. e. c., förkortning för lat. exempli causa, till exempel (jfr e. g.), och för nlat. ex commissione, enligt uppdrag. Eça de Queiros [e'sa de keir<over>å</over>ʃ], José Maria, portugisisk romanförfattare, f. 25 nov. 1845 i Povóa de Varzim, d. 16 aug. 1900 i Paris, studerade juridik i Coimbra, företog sedan vidsträckta resor och vardt så konsul i Habana, Bristol och Paris. E. införde den moderna naturalistiska romanen i sitt lands vitterhet. Bland hans arbeten märkas O crime do padre Amaro (1874; omarb. 1880), O primo Basilio (1877), A reliquia (1886), Os Maias (1889), Correspondencia de Fradique Mendes (1891) och A illustre casa Ramires (1900). E. utgaf "Revista de Portugal" (1889—92). Écaille [eka'j], fr. (befryndadt med sv. skal, ty. schale), fjäll; målning i form af fjäll (på porslin, tapeter m. m.). Écarté, fr. (af écarter, aflägsna, kasta korten), ett omtyckt, enkelt kortspel, som spelas på tu man hand, med trettiotvå kort (s. k. pikélek, hvarur hackorna 2—6 borttagits). Ässet kommer i valör efter kung, dam och knekt. Hvardera spelaren får 5 kort, hvarefter det nästa slås upp som trumf. Köp av nya kort ur talongen kan ske med gifvarens samtycke. Partiet uppgår till 5 poäng. 3—4 stick medföra 1 poängs vinst, trumfkungen likaledes, 5 stick ge 2 poängs vinst, o. s. v.. Har gifvaren nekat köp ur talongen och förhand gör 3 stick, räknas dessa som 2 poäng (i st. f. 1). Jfr Ekartera. Écartement des forts [ekartmã' dä f<over>å</over>r], fr., fortif., fortens i en fortgördel afstånd från hvarandra. L. W:son M. Ecballium (oriktigt Ecbalium), bot. farm. Se Elaterium. Eccard, Johannes, tysk tonsättare, f. 1553 i Mühlhausen, Thüringen, d. 1611 som hofkapellmästare i Berlin, elev af Orlando Lasso, komponerade flera körsamlingar, bland hvilka de 5-stämmiga Geistliche lieder (1597) och de 5—8-stämmiga Preussische festlieder durchs ganze jahr (1598) äro de mest betydande. Bägge samlingarna utgåfvos ånyo af Stobæus (1634—44), Teschner (1858—60) och Riedel (1874). Allt i dessa kompositioner är klart, skickligt och värdigt. Harmonien är af tadelfri renhet samt, med all enhet i grundtonen, rik och flytande; nästan hvarje gammaldags hårdhet är försvunnen. E., hvars körer utgöra en egen blandning af visa och motett, inledde den protestantiska konstkoralens stora tidehvarf, som nådde sin höjdpunkt i Seb. Bach. Den, som först ånyo ledde uppmärksamheten på E., var K. v. Winterfeld (i "Der evangelische kirchengesang", I, 1843), hvilken dock öfverskattar honom. A. L. (E. F—t.) Eccard. Se Eckhart, J. G. von. Ecce homo [ä'kse], lat., "Se människan!" Pilatus' utrop (Joh. evang. 19: 5), när han för folket visade den gisslade Kristus. På de sköna konsternas område betecknar detta uttryck en framställning af återlösaren vid ifrågavarande tillfälle, vanligtvis af honom ensam, törnekrönt, bloddrypande och purpurklädd (i halffigur eller bröstbild) eller tillsammans med två krigsknektar. Sådana bilder voro i synnerhet omtyckta under den senare medeltiden och under renässansen.

Ecce homo. (Efter ett kopparstick af A. Dürer.)

Eccellenza [ettjele'ntsa], it., excellens (se d. o.).