undslippa), felsnitt, felskärning (i träsnidarkonsten), felstick (i graveringskonsten). Échappement [eʃapmã'], fr., "utväxling" (af échapper, undslippa). 1. Urmak., den s. k. "gången" i ett ur (cylindergången, ankargången, spindelgången o. s. v.), hvilken förbinder pendeln eller oron med hjulverket och reglerar urets jämna gång, i det den hindrar urverket att för hastigt löpa ut. — 2. Mus., den inrättning i pianofortets mekanik, hvarigenom hammaren genast efter anslaget springer tillbaka från strängen. Echappera (fr. échapper), undslippa, undfly, undkomma, rymma, försvinna, "schappa". Echardonnös (af fr. échardonner, rensa från tistlar), text. Se Borrplys. Écharguette [eʃargä'tt]. Se Échauguette. Écharpe [eʃa'rp], fr. (af fnhty. scherbe, väska, påse), urspr. pilgrimsväska (som bars öfver ena axeln); skärp, fältbindel, lifbindel, armbindel; en smal schal af flor eller annat tunt tyg. — En écharpe [ãeʃa'rp], krigsv., i sned riktning (t. ex. beskjuta en fästning). Échauffé [eʃåfē], fr., Echaufferad, upphettad, het i ansiktet. Échauguette [eʃågä'tt] 1. Écharguette, fr. (af mlat. scaraguaita, af ty. scharwache, patrull), fortif., å medeltidsborgarna och vanligen i ett öfre tornhörn utbyggd skyllerkur af sten med koniskt tak. I densamma placerades en vaktpost för att genom i murväggen anbragta skottgluggar kunna redan på långt håll upptäcka och inrapportera hvarje ankommande. Småningom förstorades échauguetten och inrättades mera uteslutande för försvar samt försågs slutligen äfven med små kanoner. I 17:e årh. kom den h. o. h. ur bruk. (Fig. af borgen Elz, i art. Bostad, pl. II, visar échauguetter. Dylika finnas t. ex. på Viks slott i Uppland.) Échéance [eʃeã's], fr. (af mlat. excadentia, fall), fall, förfallotid (en växels). Échecs [eʃä'k], fr. (af pers. schah, konung), schackspel. <img l>

Echegaray y Eizaguirre [etʃegara'j i eithagi'rre]. 1. José E., spansk dramatiker, f. 18 april 1832 i Madrid, af baskisk härkomst, verkade, efter en tids sysselsättning som ingenjör, 1854—68 som professor i matematik vid ingenjörskolan i Madrid och utgaf flera betydande arbeten i sin vetenskap. Samtidigt egnade han sig åt studiet af filosofi och politiska vetenskaper, särskildt nationalekonomi. Revolutionsåret 1868 valdes E. af sina demokratiska meningsfränder till deputerad, och 1869 höll han, dittills mera obemärkt, i den konstituerande församlingen tvenne glänsande tal om religionsfriheten, som väckte oerhördt uppseende och t. o. m. förskaffade honom säte i regeringen såsom arbets- och undervisningsminister, hvilken plats han innehade omkr. två år. 1872 blef han ånyo minister med samma portfölj, hvilken han dock snart utbytte mot finansportföljen. Då Amadeus afsade sig kronan (1873), måste E. emigrera till Paris, men återkom 1874 och mottog en plats i den republikanska ministären, hvilken han dock inom kort lämnade. Det såg en tid ut, som skulle hans politiska bana därmed vara afslutad. Sedermera har han dock upprepade gånger varit deputerad, och 1905 intog han för en kortare tid plats såsom finansminister i en liberal ministär. 1894 invaldes han i Spanska akad. efter att alltsedan 1866 ha varit medlem af spanska vet. akad. År 1904 erhöll han, jämte den provensalske skalden Mistral, det litterära Nobelpriset. — Under vistelsen i Paris hade E. af ekonomiska skäl egnat sig åt litterär verksamhet och bl. a. skrifvit en enaktskomedi, El libro talonario ("Med samma vapen", uppf. å Dram. teatern 1895), som 1874 uppfördes med rätt god framgång i Madrid. Samma år gick hans första stora drama, La esposa del vengador, med stort bifall öfver tiljan. Sedan dess har E. oafbrutet arbetat för teatern, och till slutet af 1905 förelågo af hans hand 64 från trycket utgifna dramatiska stycken, af hvilka emellertid ett är imitation, ett bearbetning och två öfversättningar. De allra flesta af E:s stycken äro tragedier. De förnämsta af dessa äro Ó locura ó santidad (1877; "Helgon eller vansinnig?", öfv. af H. v. Feilitzen, uppf. å Dram. teatern 1882), som mästerligt skildrar idealismens tragik, och El gran Galeoto (1881; "Galeotto", öfv. efter P. Lindau, uppf. 1888 å samma teater; ny, utmärkt öfv. "Den store Galeotto" i originalets versform af K. A. Hagberg 1902), en gripande skildring af det lättsinniga förtalets demon. Bland komedierna, af hvilka de flesta äro föga betydande, torde den litterära satiren Un crítico incipiente (1891; "En kritikers debut", öfv. af Å. W:son Munthe 1892, uppf. å Dram. teatern) vara den bästa. E. torde få anses som Spaniens mest betydande dramaturg alltsedan den spanska teaterns klassiska period. Han adopterade redan från början den gamla traditionellt spanska formen, vanligen åttastafvig assonerad, här och där helrimmad vers i ett poetiskt och klingande, men också uppstyltadt och osant språk. Denna form är utan tvifvel en svag sida hos en modern dramatiker, äfven om han såsom E. visar sig vara en mästare i arten. På senare tid har E. dock företrädesvis användt prosaformen: under det af hans tio första stycken nio voro på vers, voro af de tio sista nio på prosa. E:s första dram behandlade ett ämne från 1500-talet, och såväl i ämnets val som i dess behandling visade han ett afgjordt nationellt och romantiskt skaplynne. Hans andra dram, La última noche (1875), behandlade visserligen ett modernt ämne, men äfven där röjer sig i utförandet samma romantiska lynne. Sedan har han omväxlande skrifvit stycken af båda dessa arter, på senare åren dock mest moderna. Ett af hans allra senaste stycken, La escalinata de un trono, 1903, är dock af alldeles samma art som hans första stora dram. Men många af E:s "moderna" stycken skilja sig knappt mer än just till ämnet från de "historiska", allt öfrigt är detsamma: arten af den dramatiska inspirationen, de teatraliska resurserna, det klingande språket. Det mest framträdande draget i E:s skaldelynne torde vara hans häpnadsväckande fantasi och uppfinningsförmåga samt hans intensiva kraft och glöd, som ofta äro oemotståndligt