medryckande. Ett karakteristiskt drag är den pessimistiska ton, som genomgår hans diktning. E. har en ovanligt skarp scenisk blick, han förstår som få att gripa och uppskaka sin publik, han är en mästare i dialogen, en stor språkkonstnär. Å andra sidan har med skäl anmärkts, att hans karaktärer oftast äro öfvermänskliga, yttervärlden eller samhället han skildrar konstrueradt och ödesartadt, utveckling och upplösning kallt matematiskt beräknade, effekterna ofta knalleffekter, tragiken stundom mer gräslig än sublim, lyrismen väl stark och språket ofta konstladt och deklamatoriskt. I alla händelser torde E:s storslagna och originella diktning få anses som en af de intressantaste företeelserna i den moderna litteraturen. — Utom de förut nämnda hafva af E:s stycken på Dramatiska teatern uppförts El hijo de carne y el hijo de hierro (1888; "Järn och blod", öfv. af Å. W:son Munthe, 1889), Lo sublime en lo vulgar (1888; "Bernardo Montilla", 1888, öfv. efter Lindaus tyska bearbetning, 1891), Mariana (1892; "Mariana", öfv. af C. Bowallius, 1894), Mancha que limpia (1895; "Offrad", öfv. af dens., 1896) och Bodas trágicas ("En bröllopsnatt", 1903). — I den i Madrid utkommande tidskriften "La España moderna" publicerar E. alltsedan 1894 sina "minnen", Recuerdos, hvilka dock, trots sitt betydande omfång (ännu 1906 rörde de sig om 1860-talet), åtminstone hittills ej erbjudit något större historiskt eller litteraturhistoriskt intresse. Å. W:son M. 2. Miguel E., den föregåendes broder, spansk dramatisk författare, f. 1848 i Quintana de la Orden (Toledo), skref redan vid 16 års ålder komedien Cara y Cruz, som uppfördes och vann beröm af kritiken. De följande tio åren egnade sig E. uteslutande åt juridiska, filosofiska och språkliga studier, såväl klassiska som moderna, hvarefter han 1869 blef byråchef i sin broder Josés departement och insattes af det radikala partiet i deputeradekammaren. E. afslutade 1873 sin politiska verksamhet och har därefter oafbrutet skrifvit för teatern. Med en icke ringa vis comica förenar E. stor kunskap om scenen, han skrifver flytande och lätt, men i hans massproduktion är det godt om plattheter, och han blir ofta prosaisk och banal, när han åsyftar att vara naturlig och okonstlad. Hans komedier, alla på vers, närma sig hundratalet och åtnjuta mycken popularitet. Bland de oftast uppförda må nämnas Servir para algo, Los demonios en el cuerpo, Sin familia, Los hugonotes, Conira viento y marea, Echar la llave, Vivir en grande, El último drama, Monja descalza, El petrolero, Viajeros de Ultramer. Ad. H—n. Echeion, grek. (af echo ljud, genljud), forngrekiskt ljudbäcken af koppar, puka; ett slags på den forngrekiska teatern bruklig malmkittel till förstärkande af resonansen; en antik teatermaskin till efterhärmande af åskan. Échelle [eʃä'l], fr. (af lat. scala, trappa), stege; mus., tonskala. Échelles [eʃä'l], Échelles du Levant l. de Barbarie (af it. scala, trappa, turk. iskelé), kallas i Levanten på pålar byggda jetéer med trappsteg för fartygs lossning; turkiska handelsstäder vid eller i närheten af Medelhafvet (Konstantinopel, Smyrna, Aleppo, Cypern, Kairo, Alexandria, Tripoli, Tunis, Alger voro fordom "les grandes Échelles"). Échelles, Les [läṡeʃä'l], köping i franska depart. Savoie (Savojen), i en djup kitteldal, 387 m. ö. h. vid vägen mellan Lyon och Chambéry. 676 iny. (1901); 4 km. n. om E. går järnvägen genom ett i klippan sprängdt galleri af 308 m. längd. Echelon [eʃelå'ȵ], fr. échelon (dim. af échelle, stege), krigsv. När en trupps underafdelningar äro ordnade bakom hvarandra liksom pinnarna i en stege, säges truppen vara formerad i echeloner, och hvar och en af dess själfständigt för sig uppställda underafdelningar kallas en echelon. Man använder echelonformeringen såsom anfallsform dels för att kunna spara en del krafter, hvilka man efteråt vill använda företrädesvis mot fiendens flank, och dels för att åstadkomma plötslig frontförändring. Echelonerna bildas därigenom, att afdelningen eller afdelningarna på endera flygeln eller i midten rycka fram och på ett visst afstånd följas af närmaste afdelningar o. s. v. Då frontförändring med tillhjälp af echelonformering skall ske, förändra underafdelningarna, sedan echeloner bildats, riktningen hvar för sig åt det håll den tillbakadragna flygeln är. Echelonformering användes med stor fördel under linjetaktikens dagar och särskildt af Fredrik II. Den har sedan blifvit anlitad företrädesvis af kavalleriet, men är numera mindre använd. — Med echeloner menar man äfven afdelningar, som i vissa grupper följa efter hvarandra, såsom marschecheloner, tågecheloner vid järnvägstransport o. s. v. G. U.* Echelontransport [eʃelå'ȵ-], krigsv. Se Echelon och Turnustransport.

Sugfisk.

Echeneis, Sugfisksläktet, zool., ett till benfiskarnas grupp (Teleostei), de taggfeniga fiskarnas ordning (Acanthopterygii) och familjen Echeneididæ hörande släkte, hvilket utmärkes företrädesvis därigenom, att den främre ryggfenan ombildats till en platt, aflång skifva, som börjar öfver näsborrarna, sträcker sig öfver hela hufvudet och en del af ryggen, har en böjlig kant och ett antal rörliga, fintandade tvärveck; med denna skifva suger fisken sig fast. Kroppsformen är långsträckt; fjällen äro små, bröstfenorna fästa högt upp på kroppens sidor, bukfenorna thorakala; andra ryggfenan står långt bakåt öfver analfenan; underkäken skjuter framom öfverkäken. Med tillhjälp af den omnämnda sugskifvan fästa dessa fiskar sig vid fartyg, hajar, hafssköldpaddor, hvaldjur, mera sällan vid klippor och stenar. Ehuru forntidens tro, att en sugfisk vore i stånd att hejda ett fartyg, beror på ett öfverskattande af dess styrka, är den kraft, med hvilken sugfisken verkar, dock så betydlig, att man i olika trakter af jorden använder sugfiskar vid fångst af hafssköldpaddor; vid linor fästa sugfiskar släppas ut, då man får syn på någon sköldpadda, och sedan fiskarna sugit sig fast vid sköldpaddan, halas denna i båten. Af denna sugfiskens benägenhet att suga sig fast vid och på detta sätt följa med det ena eller andra djuret eller med fartyg förklaras ock dess vidsträckta utbredning. De 10 arter, som detta och ett