andra organet, vanligast till lefvern. På ort och ställe utväxer embryot till en småningom allt större blåsa, echinococcuscysta, som efter några månader är ungefär valnötstor; i blåsans vägg utväxer då en mängd s. k. scolices, hvilka till utseendet fullständigt likna den ursprungliga bandmaskens hufvud och ega förmågan att utväxa hvar och en till en fullständig bandmask, näml. under förutsättning, att ett sådant hufvud (scolex) inkommer i tarmkanalen hos den rätta "värden", d. v. s. en hund, hvilket naturligtvis kan ske därigenom, att hunden äter ett organ från ett annat djur, i hvilket en echinococcusblåsa utvecklat sig. Så länge echinococcusblåsan (cystan) lefver hos den "värd", hos hvilken den utbildats, kunna scolices ej utväxa till bandmaskar, men väl blir blåsan (cystan) allt större, under det den utvecklar allt flera scolices. Till sist kan den bli manshufvudstor eller än större och kan utgöra en betydlig fara för den organism, inom hvilken den växer. Blåsan benämnes äfven hydatid (af grek. hydor, vatten) och den däraf framkallade sjukdomen hydatidsjukdom (se d. o.). Echinococcuscystor förekomma i snart sagdt alla möjliga organ, t. o. m. i hjärtat, hjärnan och ögat, men vanligast äro de i lefvern. Sjukdomen blir farlig, dels därigenom, att blåsorna, när de bli stora, utöfva tryck på omgifningen, dels därigenom, att de ganska lätt bli säte för varbildning. Behandlingen är kirurgisk. G. F—r. Echinoconus Breyn., paleont., ett i skrifkritan uppträdande släkte, hörande till de irreguljära sjöborrarna, med högt kägel- eller halfklotformadt skal; undersidan är plan. Analöppningen är på undersidan triangulär. Munöppningen är central, rundad eller något kantig. A. Hng. <img l>Fig. 1. Apex hos Echinocorys ovatus; g genitalplåtar, o ocellarplåtar.

Echinocorys Breyn., paleont., fossilt släkte bland de irreguljära sjöborrarnas klass, kallades 1732 af Breyne Echinocorys, 1734 af Klein Galea, 1801 af Lamarck Ananchites, 1816 af densamme Ananchytes och 1883 af Lovén Anancites. Skalet är äggformigt, öfre sidan högt hvälfd, undre plan, utan spår af främre fåra. Ambulacra af låga plåtar med elliptiska eller stundom runda porer. Apex är förlängd, sammansatt af fyra genitalplåtar (fig. 1, g), af hvilka den främre högra är genomborrad, bildande en madreporskifva, samt af fem ocellarplåtar (fig. 1, o); af dessa äro de främre pariga starkare än de öfriga. Peristomet njurformigt; periproktet ovalt, inframarginalt. E. karakteriserar kritsystemet, särskildt dess öfre delar; en sista art af släktet är funnen i eocen. I Sveriges kritsystem finnas två arter: E. ovatus Leske (fig. 2, d) i senon och E. sulcatus Goldf. (fig. 2 a, b, c) i danien. Flintkärnor af E. äro mycket vanliga i Skånes moränlera. A. Hng.

Echinocorys. Fig. 2. a Echinocorys sulcatus från sidan, b från spetsen, c från undersidan, d Echinocorys ovatus från undersidan.

Echinodermata, zool. Se Tagghudingar. Echinodorus, bot. Se Alismataceæ. Echinoidea. zool. Se Tagghudingar. Echinops. 1. Bot., bolltistel, ett till fam. Compositæ hörande växtsläkte, som igenkännes därpå, att blomkorgarna äro enblommiga, samlade i ett tätt, klotrundt hufvud. E. sphærocephalus, som härstammar från Syd-Europa, har ljusblå blommor och blir öfver 2 m. hög; den finnes förvildad på några ställen i det sydligare Sverige. — 2. Zool. Se Borstigelkottar. 1. S. A. (G. L—m.) Echinopsis Zucc., bot., växtsläkte af fam. Cactaceæ, omfattande ett trettiotal arter, de flesta inhemska i Brasilien. Stammen är klotrund eller klubblik och försedd med talrika, taggiga kanter. Blommorna äro stora och praktfulla, stundom välluktande, hvarför flera arter ofta odlas. Se fig. 6 å planschen till art. Cactaceæ. G. L—m. Echinorhynchus, zool. Se Rundmaskar. Echinospermum, bot. Se Lappula. Echinosphærites Wahl. (Echinosphæra Ang.), paleont., undersiluriska cystideer, klotformade, utan stjälk, fastvuxna medelst sin kort utdragna bas och bestående af många, glatta, vanligtvis sexsidiga, oregelbundet anordnade plåtar, som alla äro försedda med porrutor, hvilkas porer äro öfvertäckta af en tunn hud. Munnen sitter i öfre polen, midt i en kort ambulakralfåra, hvars ändar bära korta, svaga armar; analöppningen öfvertäckes af en låg, femsidig pyramid; genitalöppningen finnes strax bredvid munnen. Vanligaste arten är E. aurantium His. (se fig. i art. Cystidea) i undre afdelningen af Skandinaviska halföns och Rysslands chasmopskalk, hvilken just på grund af sin rikedom på cystideer också kallats cystidékalk eller echinosphæritkalk. A. Hng. Echinus, lat. (af grek. echinos). 1. Zool. Se Tagghudingar.

Fig. 1. Grekisk-doriskt kapitäl från Parthenon i Aten.

2. Bygnk., den del af det grekisk-doriska kapitälet, som bildar den egentliga öfvergången från det runda kolonnskaftet till den fyrkantiga abacus (se d. o.), d. v. s. till den platta, på hvilken arkitraven är upplagd. Echinuslisten, som följer kolonnens