Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1293-1294 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Écheveau ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

andra organet, vanligast till lefvern. På ort och
ställe utväxer embryot till en småningom allt större
blåsa, echinococcuscysta, som efter några månader är
ungefär valnötstor; i blåsans vägg utväxer då en mängd
s. k. scolices, hvilka till utseendet fullständigt
likna den ursprungliga bandmaskens hufvud och ega
förmågan att utväxa hvar och en till en fullständig
bandmask, näml. under förutsättning, att ett sådant
hufvud (scolex) inkommer i tarmkanalen hos den rätta
"värden", d. v. s. en hund, hvilket naturligtvis kan
ske därigenom, att hunden äter ett organ från ett
annat djur, i hvilket en echinococcusblåsa utvecklat
sig. Så länge echinococcusblåsan (cystan) lefver hos
den "värd", hos hvilken den utbildats, kunna scolices
ej utväxa till bandmaskar, men väl blir blåsan
(cystan) allt större, under det den utvecklar allt
flera scolices. Till sist kan den bli manshufvudstor
eller än större och kan utgöra en betydlig fara
för den organism, inom hvilken den växer. Blåsan
benämnes äfven hydatid (af grek. hydor, vatten) och
den däraf framkallade sjukdomen hydatidsjukdom
(se d. o.). Echinococcuscystor förekomma
i snart sagdt alla möjliga organ, t. o. m. i
hjärtat, hjärnan och ögat, men vanligast äro de i
lefvern. Sjukdomen blir farlig, dels därigenom,
att blåsorna, när de bli stora, utöfva tryck på
omgifningen, dels därigenom, att de ganska lätt
bli säte för varbildning. Behandlingen är kirurgisk.
G. F—r.

Echinoconus Breyn., paleont., ett i skrifkritan
uppträdande släkte, hörande till de irreguljära
sjöborrarna, med högt kägel- eller halfklotformadt
skal; undersidan är plan. Analöppningen är på
undersidan triangulär. Munöppningen är central, rundad
eller något kantig.
A. Hng.

Fig. 1. Apex hos Echinocorys ovatus; g genitalplåtar, o ocellarplåtar.

Echinocorys Breyn., paleont., fossilt släkte bland
de irreguljära sjöborrarnas klass, kallades 1732
af Breyne Echinocorys, 1734 af Klein Galea, 1801 af
Lamarck Ananchites, 1816 af densamme Ananchytes och
1883 af Lovén Anancites. Skalet är äggformigt, öfre
sidan högt hvälfd, undre plan, utan spår af främre
fåra. Ambulacra af låga plåtar med elliptiska eller
stundom runda porer. Apex är förlängd, sammansatt
af fyra genitalplåtar (fig. 1, g), af hvilka den
främre högra är genomborrad, bildande en
madreporskifva, samt af fem ocellarplåtar (fig. 1, o);
af dessa äro de främre pariga starkare än de
öfriga. Peristomet njurformigt; periproktet ovalt, inframarginalt.
E. karakteriserar kritsystemet, särskildt dess öfre
delar; en sista art af släktet är funnen i eocen.
I Sveriges kritsystem finnas två arter: E.
ovatus Leske (fig. 2, d) i senon och E. sulcatus
Goldf. (fig. 2 a, b, c) i danien. Flintkärnor af
E. äro mycket vanliga i Skånes moränlera.
A. Hng.

Echinocorys. Fig. 2. a Echinocorys sulcatus från sidan, b från spetsen, c från undersidan, d Echinocorys ovatus från undersidan.

Echinodermata, zool. Se Tagghudingar.

Echinodorus, bot. Se Alismataceæ.

Echinoidea. zool. Se Tagghudingar.

Echinops. 1. Bot., bolltistel, ett till
fam. Compositæ hörande växtsläkte, som igenkännes
därpå, att blomkorgarna äro enblommiga, samlade i
ett tätt, klotrundt hufvud. E. sphærocephalus, som
härstammar från Syd-Europa, har ljusblå blommor och
blir öfver 2 m. hög; den finnes förvildad på några
ställen i det sydligare Sverige. — 2. Zool.
Se Borstigelkottar.
1. S. A. (G. L—m.)

Echinopsis Zucc., bot., växtsläkte af
fam. Cactaceæ, omfattande ett trettiotal arter,
de flesta inhemska i Brasilien. Stammen är klotrund
eller klubblik och försedd med talrika, taggiga
kanter. Blommorna äro stora och praktfulla,
stundom välluktande, hvarför flera arter ofta
odlas. Se fig. 6 å planschen till art. Cactaceæ.
G. L—m.

Echinorhynchus, zool. Se Rundmaskar.

Echinospermum, bot. Se Lappula.

Echinosphærites Wahl. (Echinosphæra Ang.),
paleont., undersiluriska cystideer, klotformade,
utan stjälk, fastvuxna medelst sin kort utdragna
bas och bestående af många, glatta, vanligtvis
sexsidiga, oregelbundet anordnade plåtar, som
alla äro försedda med porrutor, hvilkas porer äro
öfvertäckta af en tunn hud. Munnen sitter i öfre
polen, midt i en kort ambulakralfåra, hvars ändar
bära korta, svaga armar; analöppningen öfvertäckes
af en låg, femsidig pyramid; genitalöppningen
finnes strax bredvid munnen. Vanligaste arten
är E. aurantium His. (se fig. i art. Cystidea)
i undre afdelningen af Skandinaviska
halföns och Rysslands chasmopskalk, hvilken
just på grund af sin rikedom på cystideer också
kallats cystidékalk eller echinosphæritkalk.
A. Hng.

Echinus, lat. (af grek. echinos). 1. Zool. Se
Tagghudingar.

Fig. 1. Grekisk-doriskt kapitäl från Parthenon i Aten.

2. Bygnk., den del af det grekisk-doriska kapitälet,
som bildar den egentliga öfvergången från
det runda kolonnskaftet till den fyrkantiga abacus
(se d. o.), d. v. s. till den platta, på hvilken
arkitraven är upplagd. Echinuslisten, som följer
kolonnens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>