rundning, är i de äldre, sicilianska, doriska byggnaderna starkt springande med en rätt svällande profil, under det att den i de yngre byggnaderna, t. ex. Parthenon, har mindre språng och profilen närmande sig en rak linje (se fig. 1 och 2); å nedre delen af echinus äro genom rundt omkring densamma gående inskärningar och mellan dem kvarlämnade smala plattor bildade 3 eller flera fina ringar (annuli). — Det romersk-doriska kapitalets echinusprofil har formen af en kvartcirkel och är vanligen sirad med over (se fig. 3 och 4). Äfven joniska kapitäl hafva under volutkroppen en echinusartad ovlist, så ock de romerska kompositakapitälen. 2. I. G. C.

Fig 2.

Fig. 3. Romersk-doriskt kapitäl från Marcellusteatern i Rom.

Fig. 4.

Echion (grek. Ἐχίων), grek. myt., en af de kämpar (spartoi, "såddmän"), som uppväxte ur de af Kadmos (se d. o.) sådda draktänderna. Han äktade Kadmos' dotter Agaue och var fader till Pentheus. A. M. A. Échiquier [eʃikiē], fr. ("schackbräde", af échec, schack). 1. Räkningekammare. Se Exchequer. — 2. Krigsv., en uppställningsform, vid hvilken afdelningarna stå rutvis eller schackbrädsformigt i förhållande till hvarandra därigenom, att de äro ordnade på två linjer så, att afståndet (luckorna) mellan afdelningarna inom hvarje linje är afdelnings front och den bakre linjens afdelningar stå bakom mellanrummen (luckorna) mellan främre linjens afdelningar. Denna uppställningsform nyttjades fordom äfven under strid, men torde numera icke förekomma. — 3. Sjöv. Se Bidevindslinje. 2. G. U.* Echis, zool. Se Huggormarna. Echitamin, farm. kem., kristalliserande alkaloid i ditabark (se d. o.), där den förekommer jämte alkaloiderna ditamin och echitenin. Echitamin är ett ganska starkt förlamande gift. C. G. S. Echitenin, farm. kem. Se Echitamin. Echites L., bot. farm., ett till fam. Apocynaceæ hörande släkte, som igenkännes därpå, att blomman har tallriksformad krona med naket svalg och två delfrukter med en mängd fjunförsedda frön. Echites-arterna äro lianer med korsvis motsatta blad och växa företrädesvis i tropiska Amerika, där många af dessa arter användas på grund af framstående medicinska och giftiga egenskaper. G. L—m. Echium vulgare L., Blåeld, bot., en högväxt, sträfhårig ört, hörande till fam. Borraginaceæ. Stjälken och de lansettlika bladen äro sträfhåriga. De först rödaktiga, sedan klart blåa, stora, nästan klocklika blommorna med snedskuret bräm bilda axliknande blomställningar (se fig.). Blåelden förekommer, mindre allmänt, på gårdar, åkrar, vid vägkanter och på andra torra ställen från Skåne till Norrland. Roten af denna och andra Echium-arter hade förut medicinsk användning. G. L—m.

Echium vulgare. (T. h. nedtill en uppskuren blomma, därbakom ett rotblad.)

Echiurus.

Echiuridæ, zool., en familj tillhörande klassen Gephyrei. Den kännetecknas genom den skedlika hufvudfliken och förekomsten af enstaka borst. Hit höra släktena Echiurus och Bonellia (se d. o.). L—e. Echiurus, zool., ett till fam. Echiuridæ och klassen Gephyrei hörande masksläkte, som utmärker sig genom förekomsten af två starka borst å buksidans främre del och genom ett snabellikt bihang, vid hvars