<img l>

katolsk teolog, f. 1486 i Eck i Schwaben, d. 1543 i Ingolstadt, blef 1510 professor och 1512 tillika prokansler vid universitetet i Ingolstadt, som under hans inflytande omskapades till en centralhärd för den anti-reformatoriska agitationen. E., som redan tidigt gjort sig känd såsom en glänsande talare och särskildt såsom en stridslysten och hänsynslös, för sin bländande sofistiska dialektik fruktad disputator, sträfvade alltifrån den reformatoriska rörelsens begynnelsedagar oaflåtligt efter att tillkämpa sig en ledande roll i striden mot densamma och var den förste mera betydande teolog, som uppträdde mot Luther. Hans mot dennes aflatsteser riktade "randanmärkningar" (Obelisci, 1518) framkallade i sin tur motskrifter både från Luther själf ("Asterisci") och från Karlstadt. En offentlig disputation emellan den senare och E. utsattes att ega rum i Leipzig 1519 (27 juni--16 juli). Luther, som i de just pågående förmedlingsförsökens intresse utlofvat att, om han ej provocerades, afhålla sig från hvarje strid, skulle enligt den ursprungliga afsikten stått helt utanför saken. Då E:s teser offentliggjordes, visade de sig emellertid vara vida mindre riktade mot Karlstadt än mot Luther själf. Denne, som härigenom ansåg sig löst från sitt löfte, offentliggjorde nu motteser, och E:s disputation med Karlstadt blef så blott ett förspel till ordskiftet mellan honom och Luther. Medan E. öfver Karlstadt vunnit en tämligen lätt seger, lyckades det Luther, trots E:s formella öfverlägsenhet, att gifva åhörarna ett starkt intryck af sin saks rättvisa. För E. medförde disputationen ej den triumf, på hvilken han hoppats. Det väntade bifallet från främmande högskolor uteblef i stort sedt, och i flera från de humanistiska kretsarna utgångna stridsskrifter utsattes han för ett bitande hån. Förbittrad häröfver, begaf han sig 1520, medförande sitt stora arbete De primatu Petri adversus Ludderum, till Rom för att utverka en påflig bannbulla mot Luther. Efter en del svårigheter lyckades detta honom också (bullan Exsurge, Domine), och han fick själf uppdraget att offentliggöra den i sitt hemland. Men där bereddes honom nya missräkningar: öfverallt fick han märka, hvilken utbredning Luthers tankar vunnit, flerstädes förbjöds promulgationen, och han själf utsattes för mångahanda vidrigheter. Emellertid fortsatte han alltjämt med alla medel sin kamp. 1526 disputerade han i Baden mot Oecolampadius och andra reformerta teologer. Den ögonblickliga triumf han här vunnit byttes dock i nederlag vid en disputation i Bern 1528. 1530 ledde han vid riksdagen i Augsburg i spetsen för mer än 20 katolska teologer författandet af den Augsburgiska bekännelsens "Konfutation". Äfven i de senare "religionssamtalen" (Worms och Regensburg 1541 o. s. v.) deltog han som en alltid lika stridslysten förkämpe för katolicismen och påfvedömet. En samling af sina teol. stridsskrifter utgaf E. med titeln Operum Jo. Eckii contra Lutherum tomi I--IV (1530--35). -- E. var på sitt sätt en betydande kraft, men är ganska typisk för arten hos den döende medeltidens skolastiska teologer af det sämre slaget: en polyhistorisk, men i grunden ytlig lärdom, ett beundransvärdt minne, ett stort formellt skarpsinne, paradt med en förvånande brist på förståelse för allvaret i den sak det gällde. Hans personliga anseende var äfven bland hans egna anhängare ej det bästa. Hans girighet och själföfverskattning voro allmänt omtalade, hans enskilda lif var bekant såsom långt ifrån exemplariskt. -- Jfr Lutherbiografierna af Köstlin-Kawerau, Kolde, Hausrath m. fl. samt Wiedemann, "Dr. Johann Eck" (1865). ^{E. Bg.} Eckard [e'k<over>ə</over>d], James Read, nordamerikansk missionär, f. 1805 i Philadelphia, d. 1887, graduerad vid universitetet i Pennsylvania, var praktiserande jurist till 1831, studerade teologi vid Princetons seminarium och utsändes 1833 som missionär till Ceylon, där han verkade till 1843. 1844--46 var han rektor vid Chatham academy, Savannah, 1848--58 pastor vid en presbyteriansk församling i Washington och 1858--72 professor i historia och vältalighet vid Lafayette college, Easton, Pennsylvania. ^{A. K.} Eckardt, Julius von, tysk skriftställare, f. 1836 i Weimar (Livland), var 1861--67 sekreterare vid livländska landskonsistoriet i Riga och deltog samtidigt som medredaktör i "Rigasche zeitung" i sträfvandena för en baltisk författningsreform, som skulle gifva de tyska ständerna i Östersjöprovinserna ökadt inflytande. 1867 öfverflyttade E. till Tyskland, ledde till 1870 (jämte G. Freytag) tidskriften "Grenzboten" samt utgaf 1870--74 "Hamburgischer correspondent" och "Hamburgische börsenhalle". 1874--82 var han den fria riksstaden Hamburgs senatssekreterare, men måste afgå till följd af ryska sändebudets klagomål öfver hans skriftställarverksamhet, inträdde därefter i preussisk statstjänst, var 1885--89 tysk konsul i Tunis, 1889--92 i Marseille, generalkonsul 1892--97 i Stockholm och 1897--1900 i Basel. Från sistnämnda år är E. tysk generalkonsul i Zürich. -- Bland E:s många skrifter märkas: Die baltischen provinzen Russlands (2:a uppl. 1869), Jungrussisch und altlivländisch (2:a uppl. 1871) och Livland im achtzehnten jahrhundert. I. (1876), alla riktade mot slavofilernas förryskningsplaner i Östersjöprovinserna. Honom tillskrifves vidare en rad anonymt utgifna skrifter, såsom Aus der Petersburger gesellschaft (5 uppl. 1880), Berlin und Petersburg (2:a uppl. s. å.), Von Nikolaus I zu Alexander III (2:a uppl. 1881) och Russische wandlungen (2:a uppl. 1882). Anonymt utgaf han 1892, då han en tid ombesörjde pressledningen i tyska utrikesdepartementet, Berlin--Wien--Rom, ett försvar för Caprivis politik. Eckardt, Josefine Hortensia Nancy Adelaide, född Thorberg, dansk skådespelerska, f. 1839 i Köpenhamn, d. 1906, var först anställd vid baletten, debuterade 1861 på kungl. teatern, blef 1864 kunglig skådespelerska och tog afsked 1899. Hon var sedan 1863 en tid gift med skådespelaren L. A. Eckardt (f. 1829, d. 1889). Hon spelade först romantiska älskarinneroller, sedermera karaktärsroller såväl i dramer som moderna lustspel och visade stor begåfning i båda riktningarna. E. fick 1900 förtjänstmedaljen i guld. ^{E. Ebg.}