Eckart (Eckhard), "den trogne", en i den tyska hjältesagan förekommande gestalt, som är en personifikation af tysk trohet. Han har framför allt blifvit bekant genom dikter af Goethe och Tieck. Eckart, vanligen kallad Mäster E., tysk dominikanmunk och mystiker, f. omkr. 1260 i Hochheim i Thüringen, d. 1327 (?), synes redan tidigt ha inträdt i dominikanorden, var en tid dess prior i Erfurt och ordensvikarie i Thüringen, dref 1300--03 teologiska studier i Paris och var därefter provinsialprior för den nyinrättade ordensprovinsen Sachsen till 1310. Sedan saknas för en lång period säkra underrättelser om hans lif; men han var tidvis verksam i Strassburg och senare lärare vid dominikanernas högskola i Köln. 1326 anklagades han af ärkebiskopen därstädes för irrlärighet samt för förbindelse med en inom beginernas (se d. o.) kretsar utbredd heretisk riktning: "den fria andens bröder", men blef till en början frikänd. Då anklagelsen återupptogs, vädjade E. till påfven, men förklarade sig på förhand återkalla allt, som i hans skrifter kunde befinnas stridande mot kyrkans lära. Först 1329, efter E:s död, fälldes det slutliga afgörandet genom en påflig bulla, i hvilken 17 af E. framställda lärosatser fördömdes såsom kätterska, ytterligare 11 förklarades misstänkta, och de skrifter, ur hvilka dessa satser hämtats, lystes i bann. -- Af E:s skrifter var ända till midten af 1800-talet endast ett femtiotal på tyska affattade predikningar bekant, men sedermera hafva allt större partier af hans tyska skrifter: predikningar, traktater, s. k. "språk" o. s. v., dragits fram i ljuset. Dock är frågan om deras äkthet i flera fall ännu omstridd. Att E. efterlämnat äfven latinska skrifter var endast genom notiser hos andra författare bekant, men på 1880-talet lyckades Denifle återfinna en betydande del af ett från E. härrörande stort anlagdt skolastiskt arbete, det s. k. Opus tripartitum. Uppskattningen af E:s betydelse har i hög grad växlat. Medan han af medeltidens senare mystiker, trots den kyrkliga förkastelsedomen, omtalas med den högsta vördnad, råkade hans namn sedermera för flera århundraden nästan fullständigt i glömska. Under 1800-talets förra hälft firade hans minne, i sammanhang med de i filosofi och teologi starkt framträngande spekulativa intressena, en återuppståndelse. Man såg då i honom medeltidens kanske djupaste tänkare och fann här "med djärf tankekraft och stor originalitet" ett system utarbetadt, "hvari grundsatser uttalas, på hvilka man 500 år senare byggde berömda filosofiska system". En ny vändning i omdömet inträdde genom upptäckten af "Opus tripartitum". Denifle själf ansåg härigenom ådagalagdt, att E. väsentligen vore att betrakta såsom en skolastiker utan större själfständighet och betydelse: det mesta och bästa vore hämtadt från Tomas från Aquino, och hans mening var, att E. äfven som mystiker väsentligen blott reproducerade de äldre mystikernas tankar. Hans omdöme innebär dock utan tvifvel en än större ensidighet än de tidigares ofta öfverdrifna beundran. Väl låg det onekligen -- ehuru man redan förut från medeltiden kände månget exempel på skolastiks och mystiks innerliga förening hos en och samma person -- något öfverraskande i den grad, hvari E. i sina latinska skrifter framträder som ren skolastiker. Dock märker man äfven där, att hans intresse starkast drages mot de specifikt mystiska frågorna. Och huru mycket han än i sina mystiska skrifter har gemensamt med sina föregångare, kan dock en stark och betydande originalitet ej frånkännas honom. Såsom hos ingen annan mystiker träda hos honom de högsta spekulativa frågorna: om gudomsväsendet, den trinitariska process, i hvilken detta uppenbarar sig för sig själf, förhållandet mellan Gud och skapelsen, själens väsen o. s. v., öfverallt i förgrunden. Och särskildt egendomlig är för honom den innerliga förbindelse, i hvilken dessa frågor ställas med den mystiskt praktiska hufvudfrågan om pånyttfödelsen eller själens återförening med Gud. Själen är i sina tre hufvudkrafter: "minne", förnuft och vilja, en afbild af den gudomliga treenigheten. Men liksom man enligt E. för att nå fram till det i högsta mening gudomliga måste tränga bakom de tre gudomspersonerna till det outsägliga och för alla våra från ändligheten hämtade begrepp oåtkomliga gudomliga varat själft, så finns äfven i själen bakom och öfver dess enskilda krafter en gudomlig "gnista", den innersta "själsgrunden", som är omedelbart ett med gudomen. Men den enhet med det gudomliga, som sålunda i människans djupaste väsensgrund är gifven, gäller det nu för henne att själf i kraft af den fria vilja, som är henne gifven, realisera. Vägen härtill går genom själens fullständiga inre lösgörande från allt det förgängliga, sinnliga och jordiska, hvarvid synden bundit henne fast, och dess obetingade, stilla hängifvelse åt Gud och hvad han i själens innersta vill verka. I den själ, som så afstått från all egen aktivitet, utför Gud själf pånyttfödelsens stora verk. Men detta innebär nu för E. ett återupprepande inom själen af det gudomligas egen eviga, trinitariska utvecklingsprocess: Gud föder sin son, föder sig själf i själen; denna blir nu af nåd hvad sonen är af naturen, blir oupplösligt ett med gudomen, delaktig i dess egenskaper och verkande dess verk. I fullföljandet af denna tankegång föres E. till de djärfvaste satser, som i sin panteistiska färgning, i sitt skenbara utplånande af gränslinjen mellan Gud och människan, skaparen och det skapade, förklara den misstänksamhet, hvarmed han från de kyrkliga myndigheternas sida betraktades. Djupet och innerligheten i det fromhetslif, af hvilket dessa spekulationer uppbäras, framträda renast i E:s etiska tankar. I hans starka betonande af sinnelagets inre hängifvenhet åt Gud såsom det allena afgörande, i hans häfdande af att denna hjärtats rättfärdighet kan egas och bevisas i hvarje, äfven den mest "världsliga" kallelse, o. s. v. ligger onekligen i viss mening ett "förreformatoriskt" element. Men till ett verkligt genombrytande af det vulgära katolska sedlighetsidealet kunde dessa tankar visserligen först föra, sedan de lösgjorts från det dock i grunden asketiska tankesammanhang, i hvilket de här äro infogade, och i Luthers åskådning funnit en helt ny religiös basis. -- För det tyska skriftspråkets utveckling har E. genom det mästerskap, hvarmed han användt sitt modersmål till de högsta och djupaste idéers uttryckande, varit af stor betydelse. E:s mystiska skrifter hafva utgifvits af Pfeiffer (1857) och Jostes (1895) samt i högtysk öfv. af Landenor (1903) och Büttner (s. å.). -- Jfr Martensen, "Mester E." (2:a uppl. 1851), Lasson, "M. E. der mystiker" (1868), Jundt, "Essai sur le mysticisme spéculatif de maître E." (1871), Preger,