Metersystemet är sedan 1856 lagligen gällande, ehuru man ännu använder gamla spanska vikter och mått. En 1898 antagen lag om guldmyntfot trädde i kraft 1900. Det nya myntet är condor (10 sucrés), som väger 8,136 gr. och innehåller 7,3224 gr. fint guld (= ett eng. pd st.). Af silfver präglas (i utlandet, ty E. saknar eget myntverk) sucré (= 2,50 frcs; uppkallad efter en president Sucré, som tog verksam del i befrielsekriget) och underafdelningar däraf, af nickel och brons mindre skiljemynt. Författningen, af 1884 (med ändringar 1887 och 1897), uppdrager den verkställande makten åt en president, som väljes direkt af folket för 4 år och icke kan omväljas för de båda följande perioderna; vicepresident väljes på samma sätt och för lika lång tid, men två år efter presidenten och tillhör således två presidentperioder. Han inträder i vissa fall i presidentens ställe och är president i statsrådet. Presidenten utser de fem ministrarna, hvilka jämte 9 andra personer, ämbetsmän eller icke ämbetsmän, bl. a. universitetets i Quito rektor, 2 senatorer och 2 deputerade, under ordförandeskap af vicepresidenten, bilda ett statsråd. Lagstiftningen tillhör kongressen, som består af en senat af 30 ledamöter (i regel 2 för hvarje provins), valda för 4 år, och en deputeradekammare af 41 ledamöter (1 på 30,000 inv.), valda för 2 år. Båda kamrarna väljas direkt; valrätt har hvarje man, som fyllt 18 år och kan läsa och skrifva. Kongressen samlas hvarje år 10 aug. — I spetsen för enhvar af de 15 provinserna står en guvernör. Rättsskipningen utöfvas af en högsta domstol samt kammarrätten i Quito, sex öfverdomstolar som andra instans samt underdomstolar af olika slag. — Finanserna, som förr voro i ett eländigt tillstånd, hafva under de sista åren förbättrats. Af statens inkomster härröra omkr. 70 proc. af importtullar, 8 proc. af exporttullar, 15 proc. af skatt på kakao, fast egendom, sprit och tobak, 6 proc. från salt- och krutmonopol samt återstoden från acciser, statsegendom och postverket. För år 1905 beräknades inkomsterna till 11,7 mill. sucrés och utgifterna till 12,2 mill. sucrés. Den utländska statsskulden var i juli 1904 8,6 mill. sucrés, den inhemska (4,6 mill. sucrés vid 1896 års slut) anses nu uppgå åtminstone till 10 mill. sucrés. — I administrativt hänseende är republiken indelad i 15 prov.: Carchi, Imbabura, Pichincha, Leon, Tungurahua, Chimborazo, Cañar, Azuay, Loja, Bolivar, Rios, Oro, Guayas, Manabi och Esmeraldas samt territoriet Oriente och Galápagosöarna. — Armén rekryteras genom allmän värnplikt, som enligt en lag af 1902 skall räcka från 18 till 60 års ålder, däraf till 32 år i aktiva armén och från 32 till 45 år i nationalgardet. Lagen har dock ej kunnat genomföras. Den aktiva armén uppgafs 1903 till omkr. 4,380 officerare och manskap, nationalgardet till omkr. 90,000 man. Flottan består af en kryssare, ett skolfartyg och två transportbåtar med inalles 130 mans besättning. — Vapnet visar på en oval sköld en klippa i hafvet, öfverspänd af en regnbåge, som är belagd med en gyllene sol och djurkretsens tecken. I bakgrunden synes ett ångfartyg med merkuriistafven. — Flaggan bär landets färger: gult, blått, rödt i horisontala band, det öfversta gula dubbelt så bredt som de båda andra. Hufvudstad är Quito. Litt.: Stübel, "Skizzen aus E." (1886) och "Die vulkanberge von E." (1897), Reis och Stübel, "Reisen in Sydamerika" (1892 ff.), Reis, "Ecuador" (1901), Wolf, "Geografia y geologia del E." (1892), och Meyer, "In den Hoch-Anden der E." (1907). J. F. N. Historia. Landet tyckes ursprungligen hafva varit bebodt af ett stort antal oberoende indianstammar, af hvilka quito gaf landet dess gamla namn, Quito. Omkr. 280 e. Kr. lär det hafva blifvit eröfradt af en främmande stam, som därefter grundade ett rike i Quito, hvilket egde bestånd till 1460, då det intogs af en inka i Peru vid namn Huayna Kapak, Atahualpas fader. Med inkariket kom det 1532, genom Pizarro, under spanjorernas välde. 1548—1710 utgjorde det, under namnet Quito, en del af vicekonungariket Peru, därefter tillhörde det vicekonungariket Santa Fé de Bogotá (Nya Granada), och 1722 återkom det under Peru. Mot slutet af 1700-talet, då man flerstädes inom de spanska kolonierna sträfvade att uppnå själfständighet, utbröto äfven i E. enstaka oroligheter. Dock var det först 1809 och 1812, som mera omfattande försök att afskudda det spanska oket gjordes. Den 1820 i Guayaquil utbrutna revolutionen förde, genom Bolivars biträde, till målet — skilsmässa från Spanien. Landet slöt sig därefter som "departementet E." till Nya Granada och Venezuela, hvilka tre förenade stater bildade federativrepubliken Colombia (se d. o.). 1830 skilde sig E. från förbundet och förklarade sig för oberoende republik, med general Juan José de Flores som president. Den nya fristatens historia kom hufvudsakligen att kännetecknas af tätt på hvarandra följande inre oroligheter. Ända till 1845 växlade makten mellan Flores och Vicente Rocafuerte, och författningen ändrades tre gånger. Ett långvarigt inbördeskrig 1845 slutade med, att Flores förband sig att lämna landet, mot erhållandet af en penningsumma. Efter en lång tid af förvirring valdes till president, i dec. 1850, det klerikala partiets kandidat, Diego Noboa, som återkallade jesuiterna och upptog de från Nya Granada fördrifne konservative, hvarigenom han kom i strid med nämnda stat. Af denna oenighet begagnade sig general Urbina, juli 1851. Han tog Noboa till fånga och satte sig själf i spetsen för republiken. Med honom kom det demokratiska partiet till makten, hvarefter jesuiterna förjagades, adelstitlar afskaffades, slafveriet upphäfdes (1854) och skeppsfarten på floderna frigafs. Vid Noboas fall afstannade fejden med Nya Granada, hvaremot strid uppkom med Peru, som beskyddade Flores. Denne gjorde (mars 1852) ett landstigningsförsök vid Guayaquilbukten, men blef slagen, och i april s. å. slöts fred, hvarefter Flores måste lämna Peru. Vid hans återkomst till Lima, 1855, började striden dock ånyo, men 1856 ingicks en ny förlikning. Urbina efterträddes s. å. af general Francesco Robles, under hvilken indianerna likställdes med de öfrige medborgarna samt franskt mått-, vikt- och myntsystem infördes. Förlikningen med Peru bröts 1858 af dess nye president, Castilla, hvilken sände en flotta att blockera Guayaquil. General Franco, som där förde befälet, öfvertalades att sluta en särskild konvention (aug. 1858), hvarigenom några omtvistade gränsområden afträddes till Peru mot det att blockaden upphäfdes. Robles vägrade underskrifva traktaten, men lyckades ej förmå