Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ecuador ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Metersystemet är sedan 1856 lagligen gällande,
ehuru man ännu använder gamla spanska vikter och
mått. En 1898 antagen lag om guldmyntfot trädde i
kraft 1900. Det nya myntet är condor (10 sucrés), som
väger 8,136 gr. och innehåller 7,3224 gr. fint guld
(= ett eng. pd st.). Af silfver präglas (i utlandet,
ty E. saknar eget myntverk) sucré (= 2,50 frcs;
uppkallad efter en president Sucré, som tog verksam
del i befrielsekriget) och underafdelningar däraf,
af nickel och brons mindre skiljemynt.
Författningen, af 1884 (med ändringar 1887 och 1897), uppdrager den
verkställande makten åt en president, som väljes
direkt af folket för 4 år och icke kan omväljas
för de båda följande perioderna; vicepresident
väljes på samma sätt och för lika lång tid, men
två år efter presidenten och tillhör således två
presidentperioder. Han inträder
i vissa fall i presidentens ställe och är president i
statsrådet. Presidenten utser de fem ministrarna,
hvilka jämte 9 andra personer, ämbetsmän
eller icke ämbetsmän, bl. a. universitetets i Quito
rektor, 2 senatorer och 2 deputerade, under
ordförandeskap af vicepresidenten, bilda ett
statsråd. Lagstiftningen tillhör kongressen,
som består af en senat af 30 ledamöter (i
regel 2 för hvarje provins), valda för 4 år, och en
deputeradekammare af 41 ledamöter (1 på 30,000 inv.),
valda för 2 år. Båda kamrarna väljas direkt; valrätt
har hvarje man, som fyllt 18 år och kan läsa
och skrifva. Kongressen samlas hvarje år 10 aug. —
I spetsen för enhvar af de 15 provinserna står en
guvernör. Rättsskipningen utöfvas af en högsta domstol
samt kammarrätten i Quito, sex öfverdomstolar som
andra instans samt underdomstolar af olika slag. —
Finanserna, som förr voro i ett eländigt tillstånd,
hafva under de sista åren förbättrats. Af statens
inkomster härröra omkr. 70 proc. af importtullar,
8 proc. af exporttullar, 15 proc. af skatt på kakao,
fast egendom, sprit och tobak, 6 proc. från salt- och
krutmonopol samt återstoden från acciser, statsegendom
och postverket. För år 1905 beräknades inkomsterna
till 11,7 mill. sucrés och utgifterna till 12,2 mill.
sucrés. Den utländska statsskulden var i juli 1904
8,6 mill. sucrés, den inhemska (4,6 mill. sucrés
vid 1896 års slut) anses nu uppgå åtminstone till
10 mill. sucrés. — I administrativt hänseende är
republiken indelad i 15 prov.: Carchi, Imbabura,
Pichincha, Leon, Tungurahua, Chimborazo,
Cañar, Azuay, Loja, Bolivar, Rios, Oro, Guayas,
Manabi och Esmeraldas samt territoriet Oriente
och Galápagosöarna. — Armén rekryteras genom allmän
värnplikt, som enligt en lag af 1902 skall räcka
från 18 till 60 års ålder, däraf till 32 år i aktiva
armén och från 32 till 45 år i nationalgardet. Lagen
har dock ej kunnat genomföras. Den aktiva armén
uppgafs 1903 till omkr. 4,380 officerare och manskap,
nationalgardet till omkr. 90,000 man. Flottan
består af en kryssare, ett skolfartyg och två
transportbåtar med inalles 130 mans besättning. —
Vapnet visar på en oval sköld en klippa i hafvet,
öfverspänd af en regnbåge, som är belagd med en
gyllene sol och djurkretsens tecken. I bakgrunden
synes ett ångfartyg med merkuriistafven. — Flaggan bär
landets färger: gult, blått, rödt i horisontala band,
det öfversta gula dubbelt så bredt som de båda andra.
Hufvudstad är Quito. Litt.: Stübel, "Skizzen aus
E." (1886) och "Die vulkanberge
von E." (1897), Reis och Stübel, "Reisen in
Sydamerika" (1892 ff.), Reis, "Ecuador" (1901), Wolf,
"Geografia y geologia del E." (1892), och Meyer,
"In den Hoch-Anden der E." (1907).
J. F. N.
Historia. Landet tyckes ursprungligen hafva varit
bebodt af ett stort antal oberoende indianstammar,
af hvilka quito gaf landet dess gamla namn,
Quito. Omkr. 280 e. Kr. lär det hafva blifvit
eröfradt af en främmande stam, som därefter grundade
ett rike i Quito, hvilket egde bestånd till 1460, då
det intogs af en inka i Peru vid namn Huayna Kapak,
Atahualpas fader. Med inkariket kom det 1532, genom
Pizarro, under spanjorernas välde. 1548—1710 utgjorde
det, under namnet Quito, en del af vicekonungariket
Peru, därefter tillhörde det vicekonungariket
Santa Fé de Bogotá (Nya Granada), och 1722 återkom
det under Peru. Mot slutet af 1700-talet, då man
flerstädes inom de spanska kolonierna sträfvade att
uppnå själfständighet, utbröto äfven i E. enstaka
oroligheter. Dock var det först 1809 och 1812, som
mera omfattande försök att afskudda det spanska oket
gjordes. Den 1820 i Guayaquil utbrutna revolutionen
förde, genom Bolivars biträde, till målet —
skilsmässa från Spanien. Landet slöt sig därefter som
"departementet E." till Nya Granada och Venezuela,
hvilka tre förenade stater bildade federativrepubliken
Colombia (se d. o.). 1830 skilde sig E. från förbundet
och förklarade sig för oberoende republik, med general
Juan José de Flores som president.
Den nya fristatens historia kom hufvudsakligen att
kännetecknas af tätt på hvarandra följande inre
oroligheter. Ända till 1845 växlade makten mellan
Flores och Vicente Rocafuerte, och författningen
ändrades tre gånger. Ett långvarigt inbördeskrig 1845
slutade med, att Flores förband sig att lämna landet,
mot erhållandet af en penningsumma. Efter en lång tid
af förvirring valdes till president, i dec. 1850,
det klerikala partiets kandidat, Diego Noboa, som
återkallade jesuiterna och upptog de från Nya Granada
fördrifne konservative, hvarigenom han kom i strid med
nämnda stat. Af denna oenighet begagnade sig general
Urbina, juli 1851. Han tog Noboa till fånga och
satte sig själf i spetsen för republiken. Med honom
kom det demokratiska partiet till makten, hvarefter
jesuiterna förjagades, adelstitlar afskaffades,
slafveriet upphäfdes (1854) och skeppsfarten på
floderna frigafs. Vid Noboas fall afstannade fejden
med Nya Granada, hvaremot strid uppkom med Peru,
som beskyddade Flores. Denne gjorde (mars 1852)
ett landstigningsförsök vid Guayaquilbukten,
men blef slagen, och i april s. å. slöts fred,
hvarefter Flores måste lämna Peru. Vid hans
återkomst till Lima, 1855, började striden dock
ånyo, men 1856 ingicks en ny förlikning. Urbina
efterträddes s. å. af general Francesco Robles,
under hvilken indianerna likställdes med de
öfrige medborgarna samt franskt mått-, vikt- och
myntsystem infördes. Förlikningen med Peru bröts
1858 af dess nye president, Castilla, hvilken sände
en flotta att blockera Guayaquil. General Franco,
som där förde befälet, öfvertalades att sluta en
särskild konvention (aug. 1858), hvarigenom några
omtvistade gränsområden afträddes till Peru mot det
att blockaden upphäfdes. Robles vägrade underskrifva
traktaten, men lyckades ej förmå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
