trupperna till lydnad och flydde då (1859) till Chile, hvarefter det klerikalt konservativa partiet i Quito, under Garcia Moreno, inkallade (juni 1860) Flores, som besegrade Franco. Moreno, som varit professor i kemi och var Flores' måg, blef i jan. 1861 vald till president. Flores fick den inflytelserika guvernörsposten i Guayaquil. Presidenten Moreno började anlägga vägar, minskade härstyrkan och upprättade en polis. Men tillika slöt han ett för kyrkan mycket fördelaktigt konkordat med påfven och öfverlämnade undervisningen i jesuiternas och andra munkars händer. Både därigenom och på grund af en hemlig korrespondens, hvari han förklarat sig böjd för att ställa E. under franskt beskydd, väckte han en storm af ovilja mot sig. Däraf begagnade sig presidenten i Colombia, Mosquera, hvilken i aug. 1863 uppfordrade E:s invånare att ansluta sig till honom och återställa den ursprungliga stora republiken Colombia. Då Moreno vägrade ingå på denna plan, utbröt ett krig, i hvilket E:s armé under Flores' befäl blef slagen, men som ej medförde någon förändring i de båda staternas politiska ställning. Freden återställdes genom fördraget i Pensaqui 30 dec. 1863. I maj 1865 valdes Geronimo Carrion till president, och denne började sin regering med att i förening med Peru och Chile förklara Spanien krig. Hans styrelse blef dock ej lång: i nov. 1867 gjorde han ett försök till statskupp, hvilket misslyckades och framkallade hans afsättning. Till hans efterträdare valdes Xavier Espinosa; men redan i jan. 1869 störtades denne af Moreno, som helt och hållet stödde sig på det klerikala partiet och måttlöst gynnade jesuiterna. Moreno gick så långt, att han vid öppnandet af kongressen (aug. 1873) förklarade, att det sista spåret af fientlighet mot kyrkan måste utplånas ur lagböckerna och landet öppnas för jesuiternas obehindrade verksamhet. I öfverensstämmelse därmed ställdes pressen och bokhandeln fullständigt under jesuiternas godtycke. Oaktadt statens betryckta finansiella ställning beslöts ock på samma kongress, att årligen 10 proc. af den del af kyrkans inkomster, som tillhörde staten, skulle lämnas åt påfven. Moreno lönnmördades 14 aug. 1875. Mordet på Moreno gjorde ett hastigt slut på jesuiternas inflytande. De liberale i Guayaquil reste sig och genomdrefvo d:r Borreros val till president. Dennes moderata uppträdande mot klerikalerna ådrog honom emellertid motvilja på radikalt håll och föranledde 1876 en ny resning under militärguvernören i Guayaquil, general Veintimilla, hvilken i dec. s. å. intågade i Quito och 1877 i behörig ordning af cortes valdes till president. Nu inträdde en afgjordt liberal vändning i E:s politiska lif. Författningen reviderades i frisinnad riktning, och konkordatet med påfven upphäfdes 1878. Efter sin ämbetstids utgång förblef emellertid Veintimilla vid makten och lät utropa sig till diktator, hvilket mot honom förenade de moderatliberale och klerikalerna samt framkallade en folkresning, som ledde till hans förjagande (juli 1883). D:r Placido Caamaño blef nu till en början provisorisk regent och valdes i febr. 1884 till president för nästa fyraårsperiod. Lugna förhållanden rådde såväl under honom som under hans efterträdare, d:r Antonio Flores (1888—92). Den inre oredan vidtog ånyo under d:r Luis Cordero (1892—96), närmast till följd af att denne fungerade som mellanhand åt chilenska regeringen, då denna midt under kinesisk-japanska kriget 1894 till Japan försålde kryssaren "Esmeralda". Af harmen häröfver begagnade sig general Eloy Alfaro, en halfindian, för att anstifta en militärresning, som fortgick nästan ett år, innan en afgörande strid inträffade. Cordero besegrades och flydde ur landet, hvarefter Alfaro antog diktatorsmyndighet, som han innehade, till dess han i febr. 1897 valdes till konstitutionell president. Hans ämbetstid (1897—1901) oroades genom en rad smärre klerikala upprorsförsök, hvilka dock utan större svårighet undertrycktes. Indragning af kyrkogods, utvisning af ordensmedlemmar och öfvergrepp från regeringens sida mot missionsanstalterna inom landet kännetecknade jämte stark korruption radikalernas herravälde under Alfaros ämbetstid. Han efterträddes af en annan radikal, general Leonidas Plaza (1901—05), och efter Lizardo Garcias korta presidentskap (1905—06) valdes ånyo Alfaro, som f. n. är landets president. De senaste åren ha i E. rådt relativt lugna politiska förhållanden. Litt.: Hufvudarbetet om Quitos äldre historia är jesuiten Juan de Velascos "Historia del reino de Quito", hvilken förelåg färdig 1789, men utgafs (i Quito i 3 bd) först 1841—44 (delvis utkommen i fransk öfv. 1840 i Ternaux-Compans' "Voyages", bd 18—19). Dessutom märkas Gonzales Suarez, "Historia ecclesiástica del E." (Quito, 1881) och "Historia general de la republica del E." (5 bd, Quito, 1890—1903), Cevallos, "Resúmen de la historia del E." (Guayaquil 1886), Child, "The spanish american republics" (1891), och Kaufmann, "Garcia Moreno, präsident der republik E." (s. å.). Wbg. (V.S—g.) Écusson [ekys<over>å</over>'], fr. (af écu, lat. scutum, sköld), liten sköld; her., mindre vapensköld, infattad i en större, t. ex. hjärtskölden i svenska riksvapnet; num., baksida, revers (på ett mynt). Écuyer [ekuijē], fr. (mlat. scutarius, sköldbärare, af scutum, sköld), vapendragare, väpnare, knape; (numera stallmästare; konstberidare, ryttare). ed., förkortning för lat. editio (upplaga) och edidit (har utgifvit). e. d., förkortning för efter datum och eller dylikt. Ed, jur., en under religiös form uttalad försäkran om tillförlitligheten utaf ett af den svärjande afgifvet yttrande. Eder afläggas enligt svensk lag i regeln "vid Gud och hans heliga evangelium", men af jude "vid Gud och hans heliga lag". I fråga om bekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, förordnas särskildt af konungen, huru förfaras skall. Eden afser dels att förstärka en utfästelse om framtida uppfyllande af vissa medborgerliga eller ämbetsplikter — t. ex. tro- och huldhetsed, tjänste-ed, domar-ed —, dels att bekräfta sanningen af en faktisk uppgift, som den svärjande lämnat eller skall meddela. Under denna senare form har eden betydelse särskildt i rättegång. När domaren skall bilda sig en öfvertygelse angående de faktiska förhållanden, af hvilka målets utgång är beroende, är han väsentligen hänvisad att stödja sig på utsagor af personer, som hörts i rättegången — af parten själf eller af tredje person.