2. Ett Eda aktiebolag tillhörigt glasbruk i ofvannämnda socken. Tillverkningsvärde 265,000 kr. (1905). Antalet arbetare var s. å. 154 män och 31 kvinnor. Edafisk (af grek. edafos, grund, botten), bot., en af Schimper i växtgeografien införd term, som betecknar sådana faktorer, som inverka på växternas lif, men hvilka icke bero af klimatet, utan af markens beskaffenhet. En fuktighetsälskande vegetation kring en flod eller sjö inom ett ökenområde är sålunda en edafisk växtformation. Den är oberoende af klimatet, och dess existens sammanhänger med lokalens beskaffenhet. H. Hn. Edam, stad i nederländska prov. Noord Holland, n. ö. om Amsterdam, nära Zuiderzee. 6,444 inv. (1899), inberäknadt fiskarbyn Volendam. Skeppsbyggeri och garfverier. E. är i synnerhet bekant för en efter staden uppkallad sötmjölksost, edamosten, som dock tillverkas i trakten af Hoorn och Alkmaar. Edamost (Edamerost). Se Edam och Ost. Edan, arab. Se Mueddin. Eda skans, i Eda socken i Värmland i ett ganska smalt pass, v. om Bysjön och strax s. om Haga by, omkr. 13 km. från norska gränsen, anlades 1656—57 af uppbådad allmoge och behärskade landsvägen Karlstad—Kongsvinger. Den var en i ö. och v. något aflång fyrhörnig bastionsskans med ganska stor utsträckning. Knappt färdig och bestyckad, öfverrumplades den af norrmännen under öfverste M. Opitz 1657, men vid grefve Douglas' annalkande förnaglade Opitz kanonerna och brände magasinen samt drog sina färde. 11 febr. 1658, då äfven en andra, mindre skans byggts mellan den större och Bysjön, anföllo norrmännen åter, hvarvid den mindre skansens besättning flydde, men den störres under öfverste Kl. Fleming försvarade sig med tapperhet och framgång. Efter fredsslutet fick E. förfalla och måste, då kriget 1675 åter utbröt, grundligt repareras; 1676 palissaderades skansen, och ett blockhus "à double estage" uppfördes; 1677 hade dess bestyckning ökats till 15 pjäser. Ett anfall af norrmännen under öfverste Vibe 19 febr. 1679 afslogs utan svårighet af kommendanten v. Seulenberg. Efter krigets slut fick skansen förfalla, ehuru Dahlbergh ansåg dess uppbyggande nödigt och de kringboende ville utan betalning lämna kalk, sten och andra rekvisita. 1709 började något reparationsarbete utföras, men först 1717 grep sig fortifikationskapten Philip Schultz, med hjälp af allmoge och tremänningar, på allvar an med arbetet; i nov. ankom nödig bestyckning, men skansen blef ej fullt färdig förrän på sommaren 1720. Dessförinnan (26 juli—1 aug. 1719) hade den dock kunnat motstå ett eröfringsförsök af norrmännen. Efter freden började åter förfallets tid, och E. iståndsattes ej förrän 1743 samt därpå, efter ytterligare en förfallsperiod, 1788—89. Slutligen förstärktes E. af G. M. Armfelt genom majoren vid fortifikationen C. E. Wijnbladh 1808—09: nya byggnader uppfördes inuti densamma, och 3 smärre detacherade skansar, "Wijnbladh", "Leijonstedt" och "Adlersparre", anlades v. om landsvägen. 9 juli 1808 hade norrmännen under gen.-major Staffelt framryckt mot E., men de återdrefvos genast till gränsen af kapten Kr. Mörner i spetsen för en något underlägsen styrka. 1814 fanns ännu kommendant på E., men 1815 blef befattningen indragen, och skansen återtog sin gamla vana att förfalla. Numera synas endast obetydliga lämningar af de forna befästningarna. — Tätt invid platsen för det gamla E. har upprests ett monument "Till Minne af Förenings Året 1814". Tillfälligtvis fick detta monument formen af en grafsten. L. W:son M. Eday [ī'de͡i], en af Orkneyöarna. edd., förkortning för lat. editiones (upplagor) och ediderunt (hafva utgifvit). Edda, gemensamt namn för tvenne af den fornnorsk-fornisländska litteraturens viktigaste samlingsverk, med sinsemellan ganska olikartadt innehåll. Det ena af dessa kallas äldre l. poetiska eddan (förr äfven Sämunds edda) till åtskillnad från yngre l. prosaiska eddan, som också (och oftast) kallas Snorres edda. Egentligen tillkommer namnet edda endast det sistnämnda arbetet, som redan under medeltiden så benämndes; men de anförda benämningarna äro numera så häfdvunna, att en förändring endast skulle medföra oreda. Namnets ursprungliga betydelse är oviss. Af alla de framställda tydningsförsöken, "stammoder", "poetik", "boken från Odde" och "metrik", är intet fullt öfvertygande, om ock "boken från Odde" är jämförelsevis bäst motiveradt och "poetik" väl allmännast gängse. 1. Äldre eddan innehåller en samling sånger om fornnordiska gudar och hjältar samt utgör den ojämförligt viktigaste källan för kunskapen såväl om den nordiska hednatidens gudatro och världsåskådning som om denna tids hjältesaga. De flesta sångerna äro affattade i ettdera af de gamla versslagen fornyrdislag och ljodahattr, några få helt eller delvis i malahattr (se dessa ord). De äro alster af en diktning, som icke har att uppvisa ett enda författarnamn och hvilken genom sin enkelhet väsentligen skiljer sig från samtidens och i synnerhet den senare tidens mera konstmässiga skaldekväden, ehuru klyftan mellan dessa diktarter ingalunda får tänkas så djup, att ej många gemensamma drag och förmedlande öfvergångar finnas. Den poetiska eddan utgör icke något afslutadt helt med likartadt innehåll, utan omfattar dikter af mycket olika ålder och skaplynne. Man trodde fordom, att den berömde islänningen Sämund frode (d. v. s. den lärde), som dog 1133, åvägabragt samlingen af dessa sånger, hvilken fått sitt namn efter honom; men nyare undersökningar göra sannolikt, att denna samling kom till stånd på Island först omkr. 1200. Till grund för vår kännedom om eddasångernas text ligger numera hufvudsakligen en enda, i Köpenhamns k. bibliotek förvarad gammal handskrift (Codex regius) från senare hälften af 1200-talet, hvilken 1643 upptäcktes af isländske biskopen Brynjolf Sveinsson, som gaf den det i dubbelt afseende oriktiga namnet "Sämunds edda". Då emellertid sångerna före sitt nedskrifvande säkerligen i allmänhet under mycket lång tid fortplantats genom muntlig tradition, bidraga de nämnda tidsbestämmelserna föga till lösningen af den viktigare och svårare frågan om tiden för dikternas tillkomst — ett spörsmål, som af äldre forskare blifvit besvaradt på mycket olika sätt. Numera äro dock alla forskare eniga om, att ingen eddadikt är äldre än senare hälften af 800-talet och ingen yngre än omkr. 1200 samt att de flesta tillhöra 900-talet. Däremot äro åsikterna ännu mycket skiftande