namn samt upphöjdes 1815 i friherrligt stånd. Han kallades till ledamot af alla Stockholms vetenskapliga och vittra samfund, såsom Sv. akad. 1786 och Vet. akad. 1797, Vitt. hist. o. ant. akad. 1808 (hedersled.) m. fl., hvarjämte han var medlem af en mängd utländska lärda samfund. — E. hade ett ypperligt hufvud och en stor arbetsförmåga samt var outtröttlig i sin verksamhet. Dessa hans egenskaper togos på mångahanda sätt i anspråk för det allmänna. Så företog E. 1790—91, på Gustaf III:s befallning, en resa till England, Frankrike och Tyskland för att studera teaterförhållanden och engagera skådespelare samt inköpa konstverk; 1802—04 företog han för statsverkets räkning en ny utrikes resa, denna gång för att undersöka penningmarknaden i anledning af ett eventuellt statslån samt för att studera brännvinstillverkning, järnmanufakturer och fabriker i allmänhet. Den skuggrädda franska regeringen utfärdade härunder mot E. en utvisningsorder, hvilken dock genom svenske envoyén Ehrensvärds mellankomst blef upphäfd. I "Ekonomiska annaler" (utg. af Vet. akad. 1807) införde han sina iakttagelser från denna resa. — E. deltog äfven i riksdagarna 1800, 1809—10, 1812, 1815 och 1817—18 samt var därvid verksam i konstitutions-, ekonomi- och bevillningsutskotten. Han var också ordförande i en mängd kommittéer, afgaf 1811, enligt uppdrag, förslag till Landtbruksakad:s organisation och var, sedan akademien installerats (1813), dess ständige ordförande till sin död samt arbetade ännu under sin sista sjukdom på en uppsats därom. Äfven om man måste erkänna, att E. i sina olikartade värf ådagalade en ovanlig skicklighet, kan dock ej nekas, att splittring af kraft är ett utmärkande drag i hans verksamhet. Såsom öfverintendent har han ingen nytta gjort, endast låtit en del gamla stenkyrkor i landsorten förstöras genom stillösa tillbyggnader, och såsom konstakademiens ledare var han fullkomligt betydelselös. Sedan han 1810 afgått från ledningen af teatern, dömdes han 1818, efter en mångårig å alla sidor med stor bitterhet förd rättegång, som ådrog honom efterträdaren Skjöldebrands oblidkeliga hat, att delvis ersätta den brist, som förefanns i kassan. Friherrevärdigheten har han själf eftersträfvat som motvikt mot allmänhetens misstankar på grund af denna rättegång. — Det mest bekanta af E:s vittra arbeten är den från eng. öfversatta sången Bevare Gud vår kung, som omkr. 60 år var Sveriges folksång (se Engelska folksången). Andra vittra skrifter af E. äro Sorgetal öfver H. M. enkedrottning Lovisa Ulrika (1782), hvari han bl. a. skildrar den glädje och idoghet, som uppenbarat sig hos det finska folket, sedan freden i Åbo gjort slut på krigets härjningar, Ode till svenska folket (1786, egentligen en sång till Gustaf III:s ära), hvilken dikt på sin tid vann mycket bifall och för öfrigt är känd genom den däri förekommande, då för tiden ovanliga användningen af nordiska myter, samt operan Alcides inträde i verlden (1793), utmärkt genom "en rikedom af versformer, som mycket lyckligt återgifva karaktär och stämning". Från hans äldre dagar ega vi en känslig och ännu njutbar dikt, Fosterjorden, men ett proverb i 2 akter, För att vinna tiden (uppf. 1787), är förkommet. E:s prosastil är klar och harmonisk. Han delade helt sin samtids estetiska smak och senterade hvarken Shakspere eller Mozart. Såsom naturvetenskapsman och tekniker har han emellertid vunnit sin egentliga berömmelse. Bl. a. utgaf han 1796 en afhandling med titeln Afhandling om telegrapher och försök till en ny inrättning deraf, hvilken öfversattes på flera främmande språk. Den af honom uppfunna optiska telegrafen hade ett afgjordt företräde framför andra sådana, och de i hans afhandling angifna grunderna vunno snart efterföljd vid telegrafinrättningarna i England. Såsom chef för de svenska telegraferna lät E. vid Ålands haf och i Bohus läns skärgård bilda flera linjer, af hvilka en, som under kriget 1808 gick längs kusten från Landsort till Gäfle, omfattade mer än 40 stationer. Att Sverige så ovanligt hastigt tillgodogjorde sig uppfinningen af ångmaskinen bör tillskrifvas E., som under en utländsk resa från England hemförde 4 Watt-maskiner (1804) samt för dessas uppsättande öfvertalade Samuel Owen att flytta till Sverige och här anlägga en mekanisk verkstad. Han gjorde själf flera uppfinningar på ångmaskinsområdet, och han uppfann dessutom en luftpump och en lampa af ny sammansättning, en kompressionsmaskin för kroppars behandling under en starkare tryckning af luft eller ångor, en maskin för linspånad (efter engelsk idé) och en torkningsmaskin för spannmål, först använd vid den af honom omkr. 1807 på Kungsholmen i Stockholm anlagda Eldkvarnen. — E. hade stor förmåga att anpassa sig efter omständigheterna: han åtnjöt välgärningar af Gustaf III och — hyllade Reuterholm i två kantater. Mot sina litterära vänner ådagalade E. mycken välvilja: han intresserade sig för den unge Franzén, hjälpte Leopold ur penningförlägenhet och gjorde Lindegren till teatersekreterare. Kellgren, som stod honom närmast af alla (se Kellgrens bref till E. i "Skrifter utg. af Sv. Ht. sällsk. i Finland", XXVII, 1894) och som genom hans bemedling fick sin första plats i Stockholm, kallar E. "förståndet i den själ, som för dem båda var gemensam". — Litt.: Jenny af Forselles, "A. N. Clewberg-Edelcrantz och hans omgifning" (akad. afh., Hälsingfors 1903), och "A. F. Skjöldebrands memoarer" (utg. af H. Schück, V, 1904). L. W—m. Edelcreutz (ursprungligen Ahlberg), Daniel, friherre, ämbetsman, f. 1761 i Åby socken af Kalmar län, d. 1828, blef 1788 öfverauditör och justitiarie vid arméns generalkrigsrätt i Finland, utsågs 1789 till medlem af en kommitté för revidering af krigsartiklarna och öfriga författningar rörande armén, utnämndes s. å. till häradshöfding i Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härads domsaga och 1799 till advokatfiskal i Svea hofrätt, förordnades 1800 att sköta polismästarbefattningen i Stockholm och utnämndes 1802 till underståthållare, med uppdrag att förvalta äfven öfverståthållarämbetet, adlades 1808, blef 1810 landshöfding i Stockholms län, upphöjdes 1816 i friherrligt stånd och förestod från 1818 till sin död öfverståthållarämbetet jämte landshöfdingsysslan. Edelfelt, Albert Gustaf Aristides, finsk målare, f. 21 juli 1854 på Kiala gård i Borgå-trakten, d. 19 aug. 1905 på Haiko nära Borgå. Hans fader, Karl Albert E., hade öfverflyttat från Sverige till Finland och dog 1869 som chef för öfverstyrelsen för allmänna byggnaderna. E. blef student i Hälsingfors 1871 och började studera filologi, men bestämde sig snart för konstnärsbanan, utställde första gången 1872 på Finska konstföreningen en studie, En gammal gumma, jämte ett flickporträtt,