i det finska måleriet och blef i utlandet den mest lysande representanten för finsk konst. Hans egen konst förlorade aldrig förmågan af utveckling och förnyelse. Intresserad af alla rörelser i tiden och i dess konst, kunde han ej afhålla sig från olika experiment och kom nog någon gång utanför sitt eget temperaments räckvidd, men ytterlighetsman blef han aldrig, agitator och tendensmålare lika litet. Till sin läggning var han, som det blifvit sagdt, "snarare en medlare än en förare". Lugn och behärskning karakterisera hans konstverksamhet. Vid sin död var han utan jämförelse den finska konstens främste man. — Yttre erkännanden hade han nått i rikt mått. I Paris fick han hedersmedalj vid världsutställningen 1889. Han blef ledamot af konstakademierna i Stockholm (1884), Köpenhamn (s. å.) och Petersburg (1893; redan 1878 "honorar associé" där). — Som författare uppträdde han utan större anspråk med de efter hans död utgifna Minnesteckningar, uppsatser och konstbref (1905). 1905—06 utgafs af J. Tikkanen ett urval (42 st.) af E:s taflor. Litt.: monografi af J. Ahrenberg (1902) och uppsats af G. Strengell i "Ord och bild" (1904). Se äfven J. Tikkanen, "Finska konstföreningen 1846—1896". G—g N. <img l>

Edelinck l. Edelink, Gerard, berömd flamsk-fransk kopparstickare, f. 1640 i Antwerpen, där han 1663 blef mästare, d. 1707 i Paris, begaf 1665 på kallelse af Colbert till den franska hufvudstaden, där Ludvig XIV åt honom upplät bostad i k. gobelängfabriken och där han, utnämnd till konungens kopparstickare, 1677 blef led. af konstakad. — E., som på grund af sin långa verksamhet i Paris, trots sin flamska börd och utveckling, plägar räknas bland Frankrikes kopparstickare, öfverglänste alla sina samtida och är en af alla tiders störste gravörer. Han förstod att på ett utmärkt sätt förena den nederländska skolans kraftiga och pittoreska verkan med fransmännens lysande teknik och lyckades att i sina stick inlägga koloristiska verkningar, som icke alltid i lika hög grad förefunnos i de målningar, som han med stickeln så mästerligt återgaf. Han graverade öfver 420 blad, de flesta i stort format, alla utförda med lika stor omsorg som konstnärligt förstånd. Bland hans förnämsta gravyrer märkas åtskilliga porträtt samt Den botfärdiga Magdalena, Kristus på korset och Darius' familj (efter Lebrun) samt Striden kring fanan (efter Rubens' i Louvre befintliga, fritt behandlade kopia af Lionardo da Vincis kartong). Af E:s lärjungar må nämnas hans bröder Jean (f. 1630) och Gaspar François (f. 1644, d. 1722) samt hans son Nicolas (f. 1680, d. 1768). (O. G—g.) Edelink. Se Edelinck. Edelmann, Johann Christian, tysk fritänkare, f. 1698 i Weissenfels (Preussen), d. 1767, utgaf en mängd skrifter: Unschuldige wahrheiten (1735—43), Christus und Belial (1741) och Die göttlichkeit der vernunft (1742) m. fl., i hvilka han — i ett kraftigt, men rått och hånfullt språk — från mystisk-panteistisk ståndpunkt angrep all positiv religion, hvarför han som en fredlös jagades från den ena orten till den andra, tills han slutligen 1749 af Fredrik II fick en fristad i Berlin mot löfte att ej vidare låta trycka något. Ett urval af hans skrifter utgafs 1847 af D. Strauss och Br. Bauer, hans själfbiografi 1849 af W. Klose. Edelsheim [-hajm]. 1. Ludwig, friherre von E., badensisk statsman, f. 1823 i Karlsruhe, d. 1872, först i kurhessisk tjänst, blef 1861 Badens minister i Wien samt 1865 kabinettschef och utrikesminister, genomdref Badens deltagande i kriget mot Preussen 1866 och nödgades efter dess olyckliga utgång s. å. draga sig tillbaka. — 2. Leopold, friherre von E.-Gyulai, den föregåendes broder, österrikisk general, f. 1826 i Karlsruhe, d. 1893 i Budapest, utmärkte sig 1848 i Ungern och 1859 såsom chef för ett husarregemente vid Magenta och Solferino, blef 1862 generalmajor, förde under 1866 års krig i Böhmen en lätt kavalleridivision, med hvilken han deltog i slagen vid Gitschin och Königgrätz och täckte återtåget från Olmütz till Wien. Han blef s. å. fältmarskalklöjtnant och 1869 generalinspektör för kavalleriet. 1874—86 var han högstkommenderande i Ungern. E. bidrog i mycket hög grad att öka det österrikiska kavalleriets duglighet. Namnet Gyulai förde han sedan okt. 1866, då han adopterades af sin kusin grefve Gyulai. C. O. N. Edelsheim-Gyulai. Se Edelsheim. <img l>

Edelstam. 1. Gustaf E., krigare, f. 21 mars 1764 på Björknäs glasbruk å Värmdön (nära Stockholm), d. 14 aug. 1825 på Edelvik, i Burträsks socken, Västerbottens län, hette eg. Fahlander, blef fänrik vid Åbo läns regemente 1783, löjtnant vid Kuopio lätta infanteribataljon 1788 och deltog, som t. f. kapten vid Karelska jägarkåren, i 1789—90 års krig samt utnämndes 1793 till kapten och 1795 till major vid Österbottens regemente samt 1796 till chef för Kajana bataljon och öfverstelöjtnant i armén. 1804-05 var han t. f. landshöfding i Uleåborgs län. Vid krigsutbrottet 1808 återtog han befälet öfver Kajana bataljon, hvilken tillhörde Sandels' brigad. 2 maj s. å. utmärkte han sig för mycken tapperhet i striden vid Pulkkila och befordrades till öfverste i armén, tog 24 maj vid Koivisto en stor rysk förrådstransport och verkställde i juni, hotad af en öfverlägsen fiende, det berömda återtåget från Kivisalmi till Karstula. I slaget vid Virta bro, 27 okt., var han Sandels' närmaste man, och såsom sådan fick han uppdrag att låta trupperna utrycka mot de anstormande ryssarna. När Sandels vid slutet af 1808 lämnade Finland, mottog E. befälet öfver brigaden. Äfven på svensk botten, bl. a. vid Hörnefors 1809, deltog han i några strider mot de framträngande ryssarna och utnämndes kort därefter