till riddare af svärdsordens stora kors. Sistnämnda år blef han adlad och ändrade då namn. 1811—17 var han landshöfding i Västerbottens län. Under namnet Fahlander ("den tappre Fahlander") namnes E. med utmärkelse af Runeberg i "Fänrik Ståls sägner". (L. W:son M.) 2. Gustaf Jakob E., den föregåendes sonson, ämbetsman, f. 24 juni 1831 i Stockholm, d. 6 maj 1892 i Uppsala, blef student i Uppsala 1851 och jur. kandidat 1856, utnämndes 1859 till v. häradshöfding och befordrades 1863 till fiskal i Svea hofrätt. Han förordnades 1864 till revisionssekreterare samt var 1865—73 expeditionschef i Ecklesiastikdepartementet och 1873—88 landshöfding i Kalmar län. Anställd såsom guvernör hos kronprins Gustaf under dennes vistelse vid Uppsala universitet 1876—77, promoverades E. där till jur. doktor vid jubelfesten 1877. Han var ledamot af kyrkomötet 1878. S. å. erbjöd Louis De Geer honom att blifva F. F. Carlsons efterträdare såsom ecklesiastikminister, hvilket E. dock afböjde. Som landshöfding inlade E. stora förtjänster om Kalmar slotts restaurering. Edelsvärd, svensk-finsk adlig ätt, härstammande från Savolaks i Finland, där dess förste kände stamfader, Olof Meinander (d. 1725) var kronobefallningsman. Dennes sonson, Adolf Meinander (f. 1762, d. 1804), blef 1802 landshöfding i Uleåborgs län och adlades s. å. med namnet E. 1. Fredrik Vilhelm E., son till Adolf Meinander, militär, ingenjör och landtbruksförfattare, f. 19 aug. 1798 i Sulkava socken i Savolaks, d. 17 april 1858 på Maskola, blef 1820 underlöjtnant och 1821 löjtnant vid Jämtlands fältjägarregemente, 1825 löjtnant i armén samt 1826 anställd vid landtmäteriet och justeringsverket. Från 1827 arbetade han i många år vid byggandet af Göta kanal, efter hvartannat som nivellör, arbetsofficer, arbetschef, distriktschef och kanalbyggmästare. 1828 blef han kapten och 1845 major i armén samt t. f. kommendant på Vaxholms fästning. E. väckte förslag om och uppgjorde plan för inrättandet af kronoarbetskompanier, sammansatta af försvars- och arbetslösa, samt blef chef för det först bildade kompaniet och sedermera bataljonschef vid kronoarbetskåren. 1850 tog han afsked ur krigstjänsten och flyttade öfver till Finland samt blef 1851 finsk undersåte. Från 1853 var han sekreterare i Viborgs läns landtbrukssällskap och föreståndare för dess experimentalfält å Maskola gård nära Viborg. — 1840 började E. häftesvis utgifva "Strödda anteckningar i landtmanna- och communal-ekonomien", som 1842 ombildades till "Tidskrift för landtmanna- och kommunalekonomien", hvilken 1842—44 redigerades af E. ensam, 1845—46 af honom och J. Arrhenius gemensamt och 1847—61 af den sistnämnde allena. 2. Adolf Vilhelm E., den föregåendes son, arkitekt, f. 28 juni 1824 i Östersund, blef 1844 underlöjtnant vid Dalregementet, men tog året därpå transport till Ingenjörkåren och tjänstgjorde sedan i flera år vid fortifikationsarbetena å rikets fästningar. Han studerade jämväl civilarkitekturen, såväl i hemlandet som på kontinenten och i England. 1855 blef han arkitekt vid svenska järnvägsbyggnadsstaten — en plats, som han innehade till 1895 — och såsom sådan har han gifvit ritningarna till statsbanornas stationsbyggnader, bland hvilka särskildt må nämnas Göteborgs (1856), Uppsala (1865), Norrköpings (s. å.) och Stockholms centralstation (1869). Bland E:s många öfriga arbeten märkas: Hagakyrkan i Göteborg (1856—59), Engelska kyrkan därstädes (1856) samt flera andra offentliga och enskilda byggnader i samma stad (Barnhuset, Cellfängelset, Navigationsskolans nya hus m. fl.). Vidare har han gjort ritningarna till kyrkorna vid Trollhättan (1861) och Jonsered samt till en mängd villor och andra byggnader i olika delar af landet, bl. a. Fridhem på Gottland (1863), Industriutställningsbyggnaden i Karlstad (1862), den tillfälliga byggnaden för den skandinaviska Industriutställningen i Stockholm (1866) och Riddarhusgårdens ombyggning (1871). 1861 var E. anställd som arbetschef vid Nationalmuseibyggnaden, fick vid sitt afskedstagande ur krigstjänsten 1864 majors rang samt är sedan 1867 led. af Landtbruksakad. (där han 1891 blef hedersled.) och sedan 1871 af Akademien för de fria konsterna, hvars vice preses han var 1898—1902. 1859—66 redigerade han afdelningarna för arkitektur och konsthistoria i "Tidskrift för byggnadskonst och ingeniörvetenskap" (utg. af G. Nerman), och 1869 utgaf han Landtbyggnadskonstens utveckling i Sverige under de senaste årtiondena. E. har nitiskt arbetat för Stockholms fasta försvar. R—n.* Edelweiss [-vajs], ty., bot., en mycket bekant alpväxt. Se Alpväxter och Leontopodium. Edem, med. Se Ödem. Eden (vanl. tolkadt såsom ett hebr. ord: "sällhet", "lust"), är i G. T. namn på 1) ett landskap, där Gud enl. den jahvistiska berättelsen om paradiset och syndafallet (1 Mos. 2—3) planterade en "lustgård" (hebr. gan, på grek. öfversatt med paradeisos, hvaraf vårt paradis) för de första människorna, hvilka där njöto en ogrumlad lycka i omedelbart umgänge med Gud och i ostörd frid med den omgifvande djur- och växtvärlden (1 Mos. 2: 16, 19 ff.; 3: 8). Vid sidan af andra härliga träd i lustgården växte där lifvets och kunskapens träd på godt och ondt; enligt 1 Mos. 3: 3 synes berättelsen (eller den ena af de två berättelserna) ursprungligen ha talat endast om ettdera af dessa träd. Genom öfverträdelse af Guds bud att icke äta af kunskapens träd gingo människorna miste om en fortsatt vistelse i E:s lustgård, i det Gud utdref dem därifrån och satte säkra väktare utanför dess port, "keruberna" och "det ljungande svärdets lågor" (1 Mos. 3: 24). Frågan om E:s, paradisets, läge har intresserat redan bearbetaren af Jahvistens berättelse: 1 Mos. 2: 10—14. Enligt denne bearbetare låg lustgården där, hvarest en stor flod (sedan den genomflutit lustgården) delar sig i fyra större armar: Pison, Gihon, Hiddekel och Frat. Af dessa motsvarar Gihon enligt vanlig uppfattning Nilen ("flyter omkring Kus-Etiopien"), Hiddekel är Tigris (assyr. Idiklat), och Frat är Eufrat. Pison är däremot okänd. En lokalitet, hvarest världens (för berättelsens uppfattning) största floder ha sin upprinnelse, kan naturligtvis icke utpekas på någon modern karta. Möjligen tänker textbearbetaren, i likhet med andra auktorer i forntiden, att jämväl Nilens källor äro att söka i Asien. E. skulle då ha legat ungefär i nordlig riktning från Palestina räknadt. Enligt 1 Mos. 2: 8 låg det emellertid i fjärran "östern", hvarvid det emellertid är oklart, hvarifrån denna bestämning är