gifven, om från den hebreiska berättelsens eller från den ursprungliga, af hebréerna upptagna, källans ståndpunkt. Till hela frågan om E:s läge jfr Fr. Delitzsch, "Wo lag das paradies?" (1881), M. Engel, "Die lösung der paradiesfrage" (1885), och P. Haupt i "Über land und meer" (1894—95, n:r 15). — Möjligt är, att E. ursprungligen icke är något egennamn och icke heller från början haft någonting att göra med det hebr. ‘eden (sällhet, lust), utan helt enkelt är en öfversättning af det sumerisk-assyriska edinu, stäpp, öken, och först senare sammanställts med det hebr. ordet. Enligt andra ställen i G. T. har E. snarare haft ett öfverjordiskt läge. Så i Hesek. 28 (jfr kap. 31), där det tänkes ligga på "gudaberget". "Gudaberget", semiternas Olymp, låg enligt Jes. 14: 13 i n., en föreställning, som passar till 1 Mos. 2: 10—14, ehuru den pekar upp öfver den vanliga jorden. I sammanhang med denna åskådning står en annan uppfattning af E. i den senare judiska apokalyptiken. Där återkommer E. (som ju äfven enligt 1 Mos. 2—3 förblir kvar, ehuru människorna utdrifvits därifrån), i samband med föreställningen om lifvets träd och idén om det nya Jerusalem, såsom ett moment i den eskatologiska profetian och skildringen af ändens tid. Jfr härom bl. a. Etiop. Henok 25: 4 ff.; 4 Esra 8: 52, Uppb. 22: 2. Utförligare behandling af detta intressanta ämne finnes hos H. Gunkel, "Schöpfung und chaos in urzeit und endzeit" (1895) och "Genesis" (s. 30 ff.). — Ordet har fått äfven en vidsträcktare betydelse: en skön trakt eller figurl. ett lycksaligt tillstånd. — 2) Ett af assyrierna underkufvadt folkslag, som haft sina boningsplatser på båda sidor om Eufrats mellersta lopp och i de assyriska inskrifterna uppträder under namnet Bit Adini; jfr därom 2 Kon. 19: 12, Hes. 27: 23. E. S—e. Eden [ī'dn], flod i England, rinner upp på Penninska bergen, genomflyter grefsk. Westmorland och Cumberland samt faller ut i Solwayviken. Längd 104 km. E. är segelbar endast till Carlisle, 8 km. Eden [ī'dn], engelsk adelssläkt: 1. William E., 1:e baron Auckland, statsman, f. 1744, d. 1814, blef 1774 medlem af underhuset och deltog 1778 i den kommission, som sändes till Nord-Amerika för att söka träffa en uppgörelse med de upproriske kolonisterna. 1780—82 var han förste sekreterare för Irland, blef 1783 irländsk vice-skattmästare och användes vid flera tillfällen af sin förtrogne vän Pitt d. y. i diplomatiska uppdrag. Sålunda afslöt han 1786 ett viktigt engelsk-franskt handelsfördrag samt sändes i liknande uppdrag 1788 till Madrid, 1789 till Förenta staterna och 1790 till Holland. I Haag kvarstannade han som utomordentligt brittiskt sändebud under de kritiska revolutionskrigsåren 1791—93. Vid hemkomsten blef han brittisk peer (baron Auckland). E. var 1798—1801 generalpostmästare i Pitts ministär, men bröt sedan af personliga skäl med denne och slöt sig allt närmare till whigs. En af hans söner, Robert John E., 3:e baron Auckland, biskop af Bath och Wells (f. 1779, d. 1870), utgaf The journal and correspondence of William, lord Auckland (4 bd, 1860—62). 2. George E., 1:e earl af Auckland, son till William E., statsman, f. 1784, d. 1849, var 1810—12 och 1813—14 medlem af underhuset och intog sistnämnda år faderns plats i öfverhuset, där han tillhörde whigoppositionens bäste talare. I lord Greys ministär satt han 1830—34 som president för handelsdepartementet (board of trade) samt var sjöminister (förste amiralitetslord) i lord Melbournes kabinett juli—dec. 1834 och apr.—sept. 1835. Han utsågs därefter till generalguvernör öfver Indien och tillträdde sitt nya ämbete i febr. 1836 med bestämdt uppsåt att fortsätta lord William Bentincks fredliga reformpolitik. E:s inre politik var också ganska förtjänstfull, men nästan hela hans ämbetstid upptogs af den olycksbringande inblandning i Afganistans inre förhållanden, hvartill han förleddes genom öfverskattande af den fara för ett ryskt anfall, som från detta håll hotade Indien (se därom Afganistan, sp. 232—233). Midt under det afganska kriget, som blef en följd af den äfventyrliga politik E. fört, väsentligen i samråd med de af honom till Kabul utsände och där sedermera mördade brittiske agenterna sir Alexander Burnes och sir William Macnaghten, hemkallades E. af Peels toryministär och lämnade Indien i mars 1842. En svårbotlig nedgång i det brittiska namnets prestige och finansiell oreda blefvo följderna af hans olyckliga anglo-indiska utrikespolitik. I lord John Russells kabinett var E. från 1846 till sin död förste amiralitetslord. Jfr Durand, "The first afghan war" (1879), Kaye, "History of the war in Afghanistan" (4:e uppl., 3 bd, 1890), och L. J. Trotter, "The earl of Auckland" (i serien "Rulers of India", 1893). 3. Sir Ashley E., den föregåendes brorson, anglo-indisk ämbetsman, f. 1831, d. 1887, afslöt 1861 som politisk agent i Sikkim med denna stat ett förmånligt handelsfördrag, men tvangs 1863 på en mission till Bhutan genom hotelser att ingå på ett ytterst ogynnsamt fördrag, hvilket ej ratificerades, utan omedelbart ledde till det s. k. Bhutankriget 1864—65. E. var sedermera regeringskommissarie i Brittiska Burma 1871—77 och viceguvernör öfver Bengalen 1877—82, där Edenkanalen i distriktet Bardwan bär vittne om hans verksamhet för hungersnödens bekämpande genom bevattningsföretag. V. S—g. Edén, Nils, historiker, f. 25 aug. 1871 i Piteå, blef 1889 student i Uppsala, 1892 filos. kandidat, 1897 filos. licentiat, 1899 filos. doktor på afhandlingen Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden 1523—1594 (belönt med Geijerska priset) och s. å. docent i historia. E. utnämndes 1902 till lektor i historia vid Uppsala högre allm. läroverk och blef 1903 e. o. professor i historia vid Uppsala universitet. Bland E:s skrifter märkas Den svensk-norska unionsförfattningens tillkomst (1894), Kielerfreden och unionen (s. å., i tysk öfv. s. å.), Gustaf Adolfs riksdagsordning (1902), Den svenska centralregeringens utveckling till kollegial organisation (1602—1634) (1902; i "Skrifter utg. af Hum. vet. samf. i Upsala") samt tidskriftsuppsatser, bl. a. Den svenska riksstyrelsens reorganisation 1594—1602 (i "Hist. tidskr." 1901) och Grunderna för Karl X Gustafs anfall på Polen (därstädes 1905). Vidare har han utgifvit "Gustaf Vasa. Valda bref" (1901, i serien "För skola och hem") samt "A. Oxenstiernas skrifter och brefväxling. Senare afd.", bd 11 (1905). E. utgaf sommaren 1905 den politiska broschyren Det svenska programmet i unionskrisen, hvilken samtidigt utkom äfven i tysk, fransk och engelsk öfv.