Edenius, Jordanus Nicolai, universitetslärare, teolog, f. 1624 i Brunskogs socken i Värmland, d. 1666, blef 1652 filos. magister, 1656 filos. adjunkt, 1659 teol. professor i Uppsala och kyrkoherde i Börje samt 1661 teol. doktor. E. anses som en af de förnämste bland 1600-talets svenska teologer. Skrifter: Memoriale biblicum (1664), Epitome historiæ ecclesiasticæ novi testamenti (1681, utg. af J. Gezelius) samt en mängd akademiska dissertationer och Opuscula theologica (1717). Edenkanalen [īdn-]. Se Eden 3. Edentata, Tandfattiga, zool., en däggdjursordning. Den af Linné uppställda gruppen Bruta (trögdjur) omfattade förutom sengångarna, myrslokarna, bältorna och myrkottarna jämväl elefanten, sirendjuren och hvalrossen. Men äfven med den begränsning, som den nyare zoologiska systematiken gifvit åt Bruta eller de vanligen s. k. Edentata, innesluter denna ordning en mycket heterogen samling djurformer. I själfva verket äro gamla världens Edentata (myrkottar och jordsvin) så väsentligen skiljaktiga både från de amerikanska formerna (sengångarna, myrslokarna, bältorna) och från hvarandra, att man numera vid en fullt naturlig, på genealogiska principer fotad anordning har upplöst ordningen Edentata i tre: Xenarthra (de amerikanska formerna), Squamata (myrkottarna) och Tubulidentata (jordsvinen). L—e. Eder (Edder), biflod till Fulda, rinner upp på Ederkopf på Rothaargebirge i Westfalen, flyter genom Hessen-Nassau och Waldeck samt faller ut i Fulda, ofvanför Kassel. Längd 135 km. E. var förr guldförande. Eder, Joseph Maria, österrikisk fotokemist och uppfinnare inom fotografiens område, f. 1855 i Krems, sedan 1888 föreståndare för Graphische lehr- und versuchsanstalt i Wien och professor vid tekniska högskolan därstädes, har skrifvit bl. a. Ausführliches handbuch der photographie (4 bd, 1882—88). Sedan 1887 utger han "Jahrbuch für photographie und reproductionstechnik". Edessa. 1. De macedoniske konungarnas äldsta residensstad, vanligen kallad Aigai. Se Vodena.

Ruinen af borgen i Edessa.

2. Den forntida hufvudstaden i det mesopotamiska landskapet Osroëne, hvilket liksom staden tidigast kallades Urhai (arab. Er-Roha). Stadens nuv. namn är Orfa l. Urfa. Den är hufvudstad i ett sandjak med samma namn i turkiska vilajetet Haleb och har omkr. 55,000 inv. Staden är belägen vid Karakojun su, forntidens Skirtos, ett af Eufrats tillflöden, i en mot s. öppen, eljest af bergshöjder på alla håll omgifven dalgång. Den genom staden flytande lilla floden har såväl i äldre som nyare tid förorsakat förödande öfversvämningar. Strax invid staden uppspringer vid klippans fot en rik källa, Kalirrhoë, som bildar en helig damm, Birket Ibrahim ("Abrahams damm"), så kallad, enär en musulmansk sägen hit förlägger Isaks offer. Exporten af säd är ganska stor, och kullarna omkring staden äro täckta af vinplanteringar. Två missionsanstalter finnas i staden. — Om E:s historia före diadochtiden (4:e årh. f. Kr.) känner man intet med visshet, men redan då, liksom intill nyaste tid, torde dess läge (vid vägen mellan Aleppo och Mosul) ha gjort det till en viktig handelsplats. Seleukos I torde af den arameiska handelsplatsen ha skapat en grekisk stad omkr. 303 f. Kr. och gaf den namnet E. efter den i en liknande omgifning belägna, äfvenledes vattenrika gamla macedoniska kungastaden (se ofvan). En tid — under Antiochos VII (138—129 f. Kr.) — kallades staden Antiokia vid Kallirrhoë. När seleukidernas välde under dennes regering föll sönder, gjorde sig arabiska höfdingar till härskare i Osroëne; troligen eröfrades landet af en beduinstam, som småningom uppgick i den underkufvade arameiska befolkningen. Landet stod nu en tid i vasallförhållande först under parterna, sedan under konung Tigranes af Armenien, och dess furstar nödgades af Pompejus att bli romarnas bundsförvanter. Deras förbundstrohet vacklade emellertid ofta under parterkrigen, och då de 116 e. Kr. gjorde ett anfall i ryggen på kejsar Trajanus' här, lät han förstöra E. och afsatte landets konung, Abgar VII. Hadrianus lät den inhemska dynastien återfå landet, men Caracalla intog E., afsatte den siste Abgar och gjorde Osroëne till romersk provins (216). E. blef militärkolonien Colonia marcia edessenorum. Vid denna tid började E. få stor betydelse för den kristna kyrkans historia. Abgar IX hade kort efter 201 antagit kristendomen; redan 190 omtalas kristna församlingar i staden, och en otillförlitlig tradition hänför kristendomens första förkunnande därstädes till aposteln Judas (Taddeus). E. blef nu ett af den syrisk-kristna lärdomens hufvudsäten, och E.-dialekten blef i samband därmed Syriens skriftspråk. En mängd kloster fanns inom stadens murar, och 313 byggdes den kristna kyrka, som sedermera omändrats till stadens ännu kvarstående, åt Abraham helgade moské. I de arianska, monofysitiska och nestorianska stridigheterna spelade de lärde i E. en betydande roll. Under de östromerske kejsarnas strider med sasaniderna fick E. äfven stor betydelse som gränsfäste — Justinus I anlade där (525) betydande fästningsverk, hvilkas grundmurar finnas kvar i den ännu kvarstående, staden behärskande fästningen —, men såväl dess världsliga glans som teologiska rykte försvann, då staden 639 jämte hela Syrien och Mesopotamien föll i arabernas händer. 1040 eröfrades E. af seldschukerna. Under första korståget intogs staden 1098 af Balduin och gjordes till hufvudstad i ett grefskap E., som under nära femtio år (1098—1144) var ett viktigt stöd för konungariket Jerusalem. Omsider, 1144, lyckades seldschuken Emad ed-din Zenki, härskaren i Mosul, intaga staden och borgen. Den siste grefven af E., Joscelin II, lyckades 1146 återtaga staden; men redan s. å. föll den ånyo i händerna på seldschukerna, hvarvid nästan hela den kristna befolkningen