Nordstaternas sida deltaga i inbördeskriget i Förenta staterna. Han bevistade den ryktbara striden på Hampton Roads 1862 och befordrades i juni 1863 till förste löjtnant på grund af sitt modiga uppförande vid belägringen af Suffolk, tjänstgjorde sedan som ingenjör vid stabskåren och ledde befästningsarbetet vid Yorktown. I okt. s. å. tog han afsked, återvände till Sverige och blef 1864 underlöjtnant vid Värmlands regemente, där han 1869 blef andre regementsadjutant. Under tiden hade han något år (1867—68) vistats i Tyskland för språkstudier. 1870 lämnade han krigstjänsten för att helt egna sig åt språkvetenskapen och reste i detta syfte öfver till Amerika, där han aflade filosofiska examina och 1874 blef filos. doktor och docent i franska vid Yale-universitetet i Newhaven. Här kom han i nära förbindelse med den berömde sanskritisten och jämförande språkforskaren W. D. Whitney, hvars professur E. uppehöll 1876 och 1878—79. 1880 blef E. docent i sanskrit vid Lunds universitet, där han invigde flera nu framstående språkforskare i detta ämne, och var tillika lärare vid Lunds realskola. 1884 kallades han till professor i sanskrit och moderna språk vid Nebraskas statsuniversitet i staden Lincoln i Nord-Amerika. Där stannade han sex år, men hans önskan var alltjämt att kunna få en ordinarie plats i sitt fädernesland, och då en sådan vid Göteborgs högskolas inrättande 1890 yppades, mottog han kallelsen såsom professor i germanska språk, hvarmed han äfven förenade undervisning i sitt älsklingsämne sanskrit och jämförande språkforskning, och återvände 1891 till Sverige. Därjämte blef han högskolans förste rektor (1891—93) och inlade stora förtjänster om dess praktiska ordnande — särskildt var han angelägen om att genom examensrättens förvärfvande försäkra högskolan om en fast lärjungeskara — samt ledde under ingalunda lätta förhållanden den nya högskolans öden. Men ekonomiska förhållanden och bryderier med jordegendomar i Amerika drefvo honom 1893 ånyo ditöfver, helst hans gamla universitet i Nebraska erbjöd honom professuren i romanska språk, som han likväl senare utbytte mot den i jämförande lingvistik och sanskrit. Under de åtta år han nu ytterligare tillbragte i Amerika befäste E. ännu mera sitt anseende såsom en af de amerikanska universitetens bästa krafter och hyllades af svensk-amerikanerna såsom en af deras mest representativa personligheter. Då E. 1901 hörsammade kallelse att ännu en gång återvända till hemlandet för att öfvertaga en plats såsom medlem af Svenska akademiens Nobelinstitut (för engelsk och nederländsk vitterhet), väckte detta smärta och saknad bland hans kamrater och lärjungar, liksom fallet varit 1891 och 1893. Han hedrades med juris doktorsgrad, Nebraskas studenter läto utföra E:s porträtt, och universitetet erbjöd honom, om han än en gång ville återvända, att kvarstå såsom professor emeritus. Han hade redan förut mottagit talrika vittnesbörd om, huru högt hans arbete var skattadt; han var medlem af ett antal amerikanska språkvetenskapliga samfund. Sedan 1891 var han äfven medlem af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg och var 1893 dess ordförande. Lång blef icke hans nya verksamhet i hemlandet, ty redan 9 dec. 1903 afled han i sin villa å Djursholm. <img l>

E:s skriftställarverksamhet var i hög grad omfattande. Han författade ett antal specialundersökningar i sanskritforskning och utgaf en Sanskritspråkets formlära (1883) och A compendious sanskrit grammar (1885); vidare flera undersökningar i modern språkforskning och i jämförande filologi, såsom The kindred germanic words of german and english (1880), den med Norbergska priset belönta Quelques observations sur l'élément roman de l'anglais (Lunds univ:s Årsskrift, 1883) och Jämförande grammatik; omfattande sanskrit, grekiska, latin och gotiska, af hvilken dock blott 1:a bandet, omfattande ljudlära och nominal stambildningslära, utkom (1893). Han utarbetade stora lexika (tysk-engelskt och engelsk-tyskt, tillsammans med Whitney, 1877; fransk-engelskt och italiensk-engelskt) äfvensom smärre språkläror (en engelsk, 1869, ny uppl. 1883; en fransk, 1890, och en spansk, 1891), författade talrika tidskriftsuppsatser i undervisningsfrågor och andra ämnen, skref talrika resebref, bl. a. från Mexico, och utförde en rad öfversättningar af högt värde; sålunda föreligga af hans hand tolkningar af de indiska skaldeverken "Schakuntala" (1875), "Molnbudet" (s. å.), "Malavika" (1877), "Nalasagan" (1880); vidare af dikter af H. W. Longfellow ("Evangelina", 1875, "Valda dikter", 1892) och Alfr. Tennyson ("Dikter i urval", prisbelönt af Vet. akad. med Letterstedtska priset 1902) samt "Ur Amerikas skönlitteratur" (1878—79). Dessutom framträdde E. såsom skald med Dikter i original och öfversättning (1884) samt diktsamlingarna Blåklint (1894) och Brustna återljud (postum, 1904). I dessa dikter möter man en visserligen icke säreget originell, men fin och allvarlig skaldenatur, som uppenbarar en nobel och vemodsfull känsla och en ädel trängtan till ideala rymder; närmast sluter sig E. till tankelyriken hos vissa engelska skalder och hos Rydberg. Hans postuma diktsamling bär prägel af, att döden icke kom honom oväntad, dödsaningen klingar genom flera dess kväden. E. var en ovanligt dugande och kraftig personlighet; man anade icke, att bakom hans lugna, trygga yttre dolde sig ett så oroligt temperament, som icke ryggade att kasta sig ut i okända äfventyr; hans karaktär företedde en egendomlig blandning af vankelmod och ihärdighet, men hade han en gång valt sin chance, fullföljde han den energiskt och dugligt — som tapper militär, nitisk språkforskare, driftig lärare, mångsidigt intresserad skriftställare. Öfverallt, där han verkade, var han älskad och skattad för sin flärdfria, rättframma och trofasta personlighet. I likhet med sin värmländske landsman John Ericsson tillhörde han på en gång Sverige och Amerika och förenade en varm kärlek till fosterjorden med en innerlig hängifvenhet för det stora väldet på andra sidan Atlanten. K. W—g. 2. Anne Charlotte E., den föregåendes sysslings hustru, författarinna. Se Leffler.