3. Johan Gustaf E., syssling till E. 1, läkare, f. 9 okt. 1849 i Åmål, blef student i Uppsala 1871, med. kandidat därstädes 1876, med. licentiat vid Karolinska institutet 1879 och med. doktor i Uppsala 1881, sedan han vid Karolinska institutet försvarat afhandlingen Bidrag till läran om temperaturförhållandena i periferiska organ (1880). Såsom laborator i fysiologi tjänstgjorde han 1877 i Uppsala och åren 1879—80 i Stockholm; han förordnades 1884 till docent i medicin vid Karolinska institutet samt utnämndes 1888 till e. o. professor i samma ämne därstädes. Bland hans skrifter märkas Iris' rörelsemekanism hos grodan I, II (i "Upsala läkareför:s förh.", 1876, 1878), Den elektriska undersökningen af musklerna och de motoriska nerverna (1884), Om den primära progressiva myopatin (i "Nord. med. ark", 1887), Kardiografiska och sfygmografiska studier (därsammast., 1888), Amusie (musikalische aphasie), i "Deutsche zeitschr. f. nervenheilkunde" (1895), Inledning till Sv. läkarsällskapets diskussioner om Kolerans behandling (i sällskapets "Handl.", 1892) och om Lungtuberkulosens botlighet (därsammast., 1896) samt Om lungtuberkulosens utbredning, botlighet och bekämpande (föredrag i Hälsovårdsföreningen, s. å.), Kliniska studier öfver arterioskleros (1897, på tyska "Die arteriosklerose, klinische studien", 1898) samt Läkemedlens användning och dosering (tillsammans med S. Jolin, 1893; 3:e uppl. 1902). R. T—dt. Edgärdsman, jur. Skall en dom varda rättvis, måste domaren utgå från en riktig uppfattning af de faktiska omständigheter, af hvilka målets utgång beror. En sådan utredning af det faktiska sammanhanget åstadkommes i våra dagars rättegång genom bevisförfarandet, hvilket afser att gifva domaren objektiva grunder för bildandet af en själfständig öfvertygelse. Utan sådana grunder antager domaren ingenting såsom sant och bevisadt. Annorlunda var förhållandet i den äldsta germanska och skandinaviska processen. Där dömde folket själft, samladt till ting, och inför hela menigheten kunde ett sådant bevisförfarande, som förutsätter en uppmärksam pröfning af de minsta omständigheter, icke användas. Icke desto mindre måste man sörja för, att den dom, som gafs, stödde sig på sanning och rättvisa, och detta ansåg man sig göra genom att låta sakens utgång vara beroende af vissa prof, så beskaffade, att man kunde antaga, att blott den, som hade sanningen på sin sida, skulle mäkta att fullgöra dem. Bevismedlen voro sålunda af formell art och gåfvo icke domaren någon själfständig öfvertygelse i saken. De prof, hvilka för ändamålet användes, inneburo ett vädjande till gudomen. Så ordalierna under en äldre tid, edgång under en senare. Att med ed bekräfta sanningen af en utsago tillkom den af parterna, som egde vitsordet — i allmänhet svaranden. Sedan eden var aflagd, gällde utsagan såsom sann och bevisad. Men som vinsten af en mened kunde besegra den fruktan för gudarnas hämnd, hvilken utgjorde borgen för edens trovärdighet, ansåg man sig i viktigare fall icke kunna åtnöjas ensamt med partens ed, utan man fordrade, att denna skulle bekräftas af andra trovärdiga personer, hvilkas antal ökades i förhållande till målets vikt. Dessa medsvärjande kallade man edgärdsmän (lat. conjuratores). Edgärdsmännen hade icke samma betydelse som vittnena i nutidens rättegång. De redogjorde icke för hvad de visste i saken: de aflade endast en kategorisk försäkran om riktigheten af partens ed, att han "sor reen ok eig meen". Genom de kvalifikationer man fordrade af edgärdsmannen och genom det straff, som träffade honom, om eden fanns osann, sökte man trygghet mot lättsinne och falskhet, likasom man äfven sörjde för, att edgärdsmannen skulle vara i tillfälle att för egen del bilda sig en verklig öfvertygelse i saken. Användandet af parts ed, bekräftad af edgärdsmän, var emellertid åtminstone under den senare medeltiden, inskränkt till bestämda i lag angifna fall, såsom i brottmål af den tilltalade, då han icke gripits på bar gärning, i skuldfordringsmål af svaranden, då han ville bestrida skuldens tillkomst, men icke då han invände att den betalts o. s. v. Det vanliga antalet edgärdsmän var tolf (tylftared), och det högsta antalet i Sveriges rätt var 156 (tretton tolfter). Med den gamla rättegångsförfattningens försvinnande fick bevisförfarandet till uppgift att bereda domaren medel att själf bilda sig en öfvertygelse i saken, och för detta ändamål var en naken försäkran, sådan som edgärdsmännens, af ringa värde. Domaren måste fordra en redogörelse för egna iakttagelser; i stället för edgärdsmän kommo vittnen. Oaktadt edgärdsmannainstitutet sålunda förlorat sin rot, fortlefde det in i det 17:e årh. och blef först 1695 uttryckligen upphäfdt. I. Afz. Edhem är namnet på Edåsa och Ljunghems gemensamma kyrka (jfr Edåsa). <img l>

Edhem pascha. 1. Turkisk statsman, f. omkr. 1813 på Chios, d. 1893, var född af grekiska föräldrar, men fick efter Chios' förhärjning af turkarna 1822 muhammedansk uppfostran, utbildades i Paris och anställdes i turkiska generalstaben. Han var under en kort tid 1856—57 utrikesminister, användes sedan på olika minister- och högre ämbetsmannaposter, blef 1876 sändebud i Berlin och deltog som ett af Turkiets ombud i Konstantinopel-konferensen. I febr. 1877 utnämnd till storvesir, förfäktade han under ryska kriget en kraftig motståndspolitik; han afgick i jan. 1878 före fredsunderhandlingarnas början. E. var 1879—83 sändebud i Wien och 1883—85 inrikesminister. (H. B—n.) 2. Turkisk general, f. 1851, d. 1905, deltog som öfverste i ryska kriget 1877—78, blef gen.-guvernör i vilajetet Kossovo och fick 1897 såsom fältmarskalk befälet öfver de i Macedonien sammandragna stridskrafterna mot Grekland. Han inryckte i april i Tessalien och vann under sex veckor en rad framgångar, vid Meluna och Mati, Larissa, Pharsala, Valestinon och Domokos, hvarigenom grekerna kastades tillbaka till Thermopylai. Stilleståndet 19 maj hejdade hans framryckning. Edholm. 1. Erik af E., läkare, f. 5 febr. 1777 i Fors socken, Jämtlands län, d. 29 maj 1856 i Stockholm, blef student i Uppsala 1796, med.