doktor 1810 och lifmedikus hos kronprins Karl Johan 1812, tjänstgjorde 1813—15 som fältläkare vid kronprinsens stab samt utnämndes 1818 till förste tjänstgörande lifmedikus hos konung Karl Johan. 1822—41 var han vice ordförande och 1841—49 ordförande i Sundhetskollegium. E. kallades 1819 till led. af Vet. akad., upphöjdes 1821 i adligt stånd och utnämndes 1842 till förste arkiater. Svenska läkarsällskapets handlingar innehålla åtskilliga uppsatser af E:s hand.

<img l>

2. Erik Vilhelm af E., den föregåendes son, direktör för de k. teatrarna, f. 13 juni 1817 i Stockholm, d. där 31 mars 1897, blef student i Uppsala 1835 och utnämndes 1836 till underlöjtnant vid Konungens andra lifgarde, vid hvilket han avancerade till öfverstelöjtnant och förste major (1861), under tiden tjänstgörande såsom ordonnansofficer hos Karl XIV Johan (1838) samt adjutant hos Oskar I (1857) och Karl XV (1859). 1865 befordrades han till öfverste i armén och utnämndes 1866 till hofmarskalk (1869 förste tjänstgörande hofmarskalk) samt förste direktör för K. M:ts hofkapell och teatrar, en befattning, som han förtjänstfullt skötte ända till 1881. Under den tid E. var teaterdirektör uppsattes ett stort antal operor, t. ex. "Afrikanskan", "Romeo och Julia". "Lohengrin", "Tannhäuser", "Mignon", "Carmen" och "Aida" samt, af svenska kompositörer, "Den bergtagna", "Vikingarna" och "Blenda". På den dramatiska scenen upptogos under denna tid, jämte originalarbeten, företrädesvis stycken från den franska sedekomediens område. Bland sistnämnda arbeten öfversatte E. "Män af ära" (af Ch. Garand), "Markisinnan" (Eug. Nus och Ad. Belot), "Danicheffarna" (Pierre Newski), "Dora" (V. Sardou) och "Fru Caverlet" (É. Augier) samt flera smärre stycken. — Sedan E. vid faderns död (1856) blifvit adelsman, deltog han i ståndsriksdagarna och valdes till ledamot dels i ekonomiutskottet, dels i statsutskottet. 1863—66 var han led. af kommittén för granskning af förslaget till ny straff- och rättegångslag för krigsmakten och uppträdde där för prygelstraffets afskaffande. 1866 kallades han till led. af Mus. akad. 3. Edvard Mårten E., den förres broder, läkare, f. 19 juli 1831 å Frescati på Djurgården vid Stockholm, blef 1850 student i Uppsala, 1859 med. doktor och 1863 andre bataljonsläkare vid Svea lifgarde. Enligt generalorder deltog han 1864 i danska kriget, under hvilket han vistades än på krigsteatern (Dybböl och Als), än vid de olika linjernas sjukhus. 1864 var han en kortare tid adjungerad led. i Sundhetskollegium, blef s. å. förste bataljonsläkare vid Lifgardet till häst och tjänstgjorde 1865 som sekreterare i den svensk-norsk-danska farmakopékommitté, som då var samlad i Stockholm. 1866 utnämndes han till lifmedikus hos Karl XV. 1870 kallades han till led. i kommittén för utarbetande af en ny upplaga af "Pharmacopæa militaris" och förordnades af Sundhetskollegium att på skådeplatsen för fransk-tyska kriget inhämta upplysningar angående hälsovården; han uppehöll sig med anledning däraf en tid vid tyska högkvarteret i Versailles samt vid åtskilliga militärsjukhus i Frankrike och Tyskland. 1871 utnämndes han till regementsläkare vid Lifregementets dragonkår och erhöll 1872 förordnande att tills vidare bestrida ett medicinalrådsämbete i Sundhetskollegium. 1874 blef han medicinalråd och öfverfältläkare, i hvilken senare egenskap han inlagt stora förtjänster om militärläkarväsendets ordnande och höjande. 1876 deltog han som Sveriges ombud i hygieniska kongressen i Bruxelles och hade därvid jämväl uppdrag att taga kännedom om nyare kasernbyggnader i Belgien och Frankrike. S. å. blef han ordförande i kommittén för ordnandet af den militära hälsovården och 1877 direktor för militärläkarkursen. Såsom ledamot af svenska föreningen Röda korsets verkställande utskott bidrog E. verksamt till införandet af samaritväsendet i Sverige enligt engelskt och tyskt mönster (1884). E. var led. af 1886—88 års kommitté för upprättande af förslag till reglemente för sjukvården i fält. 1896 tog han afsked från medicinalråds- och öfverfältläkarbefattningarna samt erhöll på samma gång generaldirektörs n. h. o. v. 1864—73 var han sekreterare i Svenska läkarsällskapet och 1863—71 redaktör af detta sällskaps tidskrift, "Hygiea". Han tog 1875 initiativet till bildande af Svenska militärläkarföreningen och har sedan 1876 varit ordförande i dess centralkommitté och redaktör för "Tidskrift i militär hälsovård". Utom en mängd uppsatser angående militärmedicinska förhållanden har E. utgifvit: Helso- och förbandslära för underbefälsskolor (1875; 3:e uppl. 1889), Handbok i militär helsovård och sjukvård för arméns befäl (1878), Om svenska härens helsovård med särskild hänsyn till de militära etablissementen (1880), Handbok för sjukvårdssoldater (i förening med K. Ekeroth, 1894) samt Från Carl XV:s dagar. Minnen, bref och anteckningar (2 uppl. 1906) m. fl. E. är led. af Krigsvet. akad. (1872) och hedersled. af Örlogsmannasällskapet (1882). (R. T—dt.) Edholm, Karl Martin, donator, gymnastikföreståndare, f. 1825, d. 1895, donerade "till Sveriges sjöförsvar" en fond, som vid öfverlämnandet 1902 uppgick till 185,695: 72 kr. Från fonden, som förvaltas af Statskontoret, har enligt K. M:ts beslut såsom bidrag till nybyggnad af torpedbåten "Komet" utgifvits 103,424: 30 kr., hvarefter fondens behållning vid 1905 års slut uppgick till 101,974: 28 kr. R. V. Edholmen, ö i norra Vaxholmsfjärden mellan Vaxön och Kodjupet. 1803 uppgjordes ritning till en redutt på E., men först 1808 påbörjades med allvar arbetet å densamma, ehuru blott för att snart därefter afbrytas. 1839 års befästningskommitté