fäste emellertid uppmärksamhet vid "Edholms udde" såsom tjänlig befästningsplats, men först 1870—71 uppfördes med anledning af fransk-tyska kriget ett halfpermanent batteri på E., och sedermera hafva ytterligare befästningsarbeten utförts därstädes. E. tillhör Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs fästningsområde. L. W:son M. Edictum, lat. (af edicere, kungöra, påbjuda), påbud. — Edictum perpetuum, lat., ständigt gällande påbud. Se Edikt. — Edictum Rotharis. Se Langobarder. — Edictum Theodorici. Se Romersk rätt. Edidit, lat. Se ed. — Ediderunt, lat. Se edd. Edikt (lat. edictum), kungörelse, påbud, förordning. I det gamla Rom betecknade detta ord i allmänhet kungörelser af ämbetsman. Sådana kungörelser afsågo ofta tillfälliga förhållanden, t. ex. folkförsamlingssammanträde, senatssammankomst och fester. Viktigast voro de edikt, som vissa ämbetsmän utfärdade vid början af sin ämbetsutöfning. De mest bekanta af dessa äro pretorsedikten. Pretorn-domaren utfärdade vid ämbetsårets början ett edikt, hvari han bekantgjorde de grundsatser han ämnade tillämpa i lagskipningen (edictum perpetuum). Däri gjordes stadgad rättshäfd gällande, och däri gåfvos närmare bestämmelser om rättegångsförfarandet m. m., då lagen ej var fullt tydlig eller då den behöfde närmare utläggning. Pretorsedikt utfärdades hvarje år (edictum annuum), men innehöllo i hufvudsaken delvis detsamma; ty en afgående pretors uppfattning och åsikter upptogos för det mesta af efterträdaren och öfvergingo i hans påbud (edictum tralaticium). Genom dessa edikt kunde lagskipningen hålla någorlunda jämna steg med tidens kraf, utan att lagens allmänna stadganden behöfde ändras, och småningom uppstod en pretorisk rätt (jus honorarium), grundad på billighet och jämkning efter sig företeende omständigheter. Under Hadrianus' styrelse (117—138) sammanställde Salvius Julianus edicta perpetua i en ordnad samling, hvilken, utträngande äldre samlingar, blef grundval för den senare rättsutvecklingen och därmed äfven för det justinianska lagverket (529—559). Äfven edilerna och provinsståthållarna utfärdade edikt. De förres voro af mer administrativ art, de senares (edicta provincialia) hade i viss mån samma betydelse för provinsen som den romerske stadspretorns egde för staden Rom. — De kejserliga edikten (leges edictales l. constitutiones generales) voro, i motsats till pretorsedikten, verkliga lagar af såväl privat- som statsrättslig natur. Samma betydelse af verklig lag har ordet edikt i det bekanta edictum Theodorici, den af östgoternas konung Teoderik den store år 500 utfärdade lagboken (se Romersk rätt). R. Tdh.* Äfven några viktigare statsakter i den nyare tidens historia bära namnet edikt. Mest bekanta äro Nantesiska ediktet (se d. o.) af 1598, Restitutionsediktet (se d. o.) 1629 och det af Hollands ständer 1667 beslutade s. k. Eviga ediktet (se Nederländerna, Historia). Ediktal (lat. edictalis), i öfverensstämmelse med ett edikt. — Ediktalkallelse l. Ediktalstämning, jur., offentlig — d. v. s. genom offentligt anslag, kungörelse i tidningar o. s. v. utfärdad — kallelse att möta inför rätta eller att vid domstol anmäla eller göra gällande rättsliga anspråk. Den, hvilken en sådan kallelse gäller, erhåller icke särskild del af stämningen, såsom eljest i fråga om stämning är föreskrifvet. Jfr Offentlig stämning. L. A.* Edil (lat. ædilis, af ædis, tempel), titel på fornromerska ämbetsmän, så kallade, enligt hvad man antar, med anledning däraf, att plebejernas urkunder, som de hade under sin uppsikt, förvarades i ett tempel, näml. Ceres'. Till en början funnos endast två plebejiske ediler, anställda som tjänare eller biträden åt tribunerna vid rättsskipningen (i likhet med dessa voro de fridlysta till sina personer); i vissa fall hade de egen domsrätt. Deras ämbete var inrättadt efter förebilden af de patriciske kvestorernas och stod i samma förhållande till tribunmakten som kvestorernas till konsulatet. Efter år 367 f. Kr., då plebejerna fingo del i sistnämnda ämbete, anställdes äfven två kuruliske ediler. Jämväl till denna befattning fingo dock plebejerna snart tillträde, så att hvartannat år valdes patricier, hvartannat plebejer, under kejsartiden endast plebejer. De kuruliske edilerna hade kurulisk stol (af elfenben) och purpurbrämad toga. Beklädandet af deras ämbete grundlade nobilitet. Edilerna fingo efter hand rang efter pretorerna. Ämbetstiden utgjorde ett år. Edilernas befogenhet under republikens senare tid innefattade hufvudsakligen polisuppsikt. Deras verksamhet, troligtvis delad mellan dem efter stadens fyra tribus (rotar), kan öfverskådas under följande synpunkter: 1. Cura urbis: uppsikt öfver staden (med gator, byggnader, tempel m. m.): tillsyn öfver gatuläggning (som i allmänhet bekostades af de enskilde husegarna), renhållning, vattenledningarna och deras nyttjande, bad, värdshus, vissa offentliga ställen o. s. v. samt öfvervakande af allmän säkerhet och ordning. Dessutom hade de att tillse, att bestämmelserna angående nyttjandet af statsjorden m. m. höllos i helgd o. s. v. 2. Cura annonæ: uppsikt öfver handeln; öfvervakande af mått och vikt, sanitär undersökning af födoämnen, öfverinseende öfver slafmarknaden, tillsyn öfver att lagar mot yppighet efterlefdes och att lifsmedelspriset ej stegrades för mycket m. m. För vården om lifsmedelstillgången inrättade Cæsar år 44 två nya edilsplatser (de cerealiske). 3. Cura ludorum: anordnande af festspelen, till hvilka medel anslogos af staten. Detta göromål blef i senare tider det viktigaste och var förenadt med dryga kostnader, i det att uppåtsträfvande ämbetssökande sökte genom praktfullt anordnade spel, hvartill statsbidraget långt ifrån räckte till, vinna folkets ynnest såsom medel till befordran. Så anställde Cæsar år 65 f. Kr., i egenskap af edil, lysande skådespel, som kostade stora summor. Under Augustus öfvergick större delen af edilernas verksamhet till andra personer, särskildt den under mom. 2 nämnda till en præfectus annonæ och anordnandet af spelen till pretorerna. De nämnas ännu i 3:e årh. e. Kr. — Edilsämbetet förekom utom i Rom äfven i många städer i Italien och provinserna. Litt.: Sundén, "De rom. antikviteterna" (1903), s. 102 ff. R. Tdh. (H. Sgn.) Edinburgh [e'dinbrə, e'dinbərə l. e'dnbrə]. 1. (Midlothian) Grefskap i södra Skottland,