vid Elektriska telegrafverket. 1858 var han led. i kommittén för granskning af 1856 års skolstadga, 1869 ordf. i kommissionen för behandling af åtskilliga till undervisningen i aritmetik och naturvetenskap inom elementarläroverken hörande frågor och 1872 led. i kommittén för ordnandet af den tekniska undervisningen. 1870 blef han led. och 1871 ordf. i styrelsen för Tekniska högskolan. Han var led. af Andra kammaren 1872. E. var led. af Vet. soc. i Uppsala (1858), af Landtbruksakad. (s. å.; hedersled. 1878) m. fl. lärda samfund. Det första arbete, hvarigenom E. tilldrog sig den vetenskapliga världens uppmärksamhet, var en experimentalundersökning, som han 1848 utförde på Webers laboratorium i Leipzig och hvilken han beskref i en afhandling med titeln Om de induktionsströmmar, som uppkomma vid öppnandet och slutandet af en galvanisk kedja (Vet.-akad:s handl., 1848). Han öfvervann därvid betydande experimentella svårigheter, som till stor del berodde därpå, att de då använda galvaniska elementen voro långtifrån konstanta. Af största betydelse i vetenskapligt hänseende voro tvenne undersökningar, som han beskref i uppsatserna Om de vid fasta kroppars volymförändring uppkommande värmefenomener (Öfversigt af Vet.-akad:s förhandl., 1861) och Qvantitativ bestämning af värmefenomener, som uppkomma vid metallers volymförändring (ibid., 1865). Dessa likasom hans Undersökning om galvaniska induktionsströmmars värmeutveckling o. s. v. (ibid., 1864) falla inom den då i nybildning befintliga mekaniska värmeteorien. Af bestående värde äro äfven hans i Öfvers. af Vet. akad:s förhandl. offentliggjorda (1867—70) undersökningar angående motståndet vid elektricitetens gång genom den elektriska ljusbågen (1867) och angående det s. k. Peltierska fenomenet (1868). Dessa arbeten, som kunna anses såsom grundläggande, fullföljdes sedermera i flera afhandlingar under senare skeden af hans vetenskapliga verksamhet. Vidare förtjäna hans undersökningar angående strömningsströmmar (1877) och angående en förmodad elektromotorisk kraft i ljusbågen (1867 och senare) omnämnande, ehuru hans teoretiska åsikter beträffande dessa företeelser ej kunna anses för lyckliga. Detsamma torde kunna sägas om hans arbeten angående gasers ledningsförmåga för elektricitet, i hvilka han häfdade den egendomliga åsikten, att tomrummet är en utmärkt elektrisk ledare (1882), äfvensom om den unipolära induktionen och de enligt hans åsikt därmed sammanhängande luftelektriska och polarskens-företeelserna. Dessa arbeten, som stundom ledde honom in i häftig polemik, fyllde det sista årtiondet af hans lefnad. Ett arbete af ganska stor betydelse från denna period är hans undersökning angående värmeföreteelserna vid elektrolytiska processer (1882), i hvilket han bröt med då förhärskande åsikter och banade väg för ett riktigare åskådningssätt. Ett äldre arbete i denna bransch härrör redan från år 1876. Största värdet satte E. själf på sitt teoretiska arbete Théorie des phénomènes électriques (Vet.-akad:s handl., 1874), i hvilket han uttalade den åsikten, att endast ett slags elektricitet finnes — en mening, som för öfrigt redan uttalats af Franklin. Om positiv elektrisk laddning beror på öfverskott af detta elektriska ämne öfver ett visst medelvärde, som var karakteristiskt för de elektriskt neutrala kropparna, så beror en negativ laddning på en motsvarande brist. E. sökte härleda de kända elektriska lagarna från denna hypotes och antagandet, att det elektriska ämnet, som han ansåg sannolikt vara identiskt med ljusetern, förhölle sig såsom ett gasformigt ämne. Detta arbete, som till en början väckte ett visst uppseende, har emellertid icke uthärdat den mot detsamma riktade kritiken. Särskildt har E:s teori ej förmått konkurrera med Maxwells storartade teoretiska verk, som utkom ungefär samtidigt (1873). 1856 inlämnade E. till Vet. akad. ett förslag till meteorologiska observationers anställande i Sverige efter en naturvetenskapligt utförd plan, och 1858 upprättades ett nät af meteorologiska observationsstationer, hvilka stodo under hans ledning till 1873, då Statens meteorologiska centralanstalt upprättades. Frukterna af denna hans verksamhet äro redaktionen af 14 bd meteorologiska iakttagelser och afhandlingen Bidrag till kännedomen om Sveriges klimat (Vet. akad:s handl., 1875). Dessutom utgaf han Om isbildningen i hafvet (Öfversigt af Vet. akad:s förhandl. 1863; äfven särskildt utgifven) samt Om naturkrafternas verkningar o. s. v. (Sv. tidskr. 1875), hvarjämte han redigerade flera band "årsberättelser" m. m. De flesta af E:s vetenskapliga arbeten äro publicerade i Vet. akad:s publikationer, i "Annalen der physik und chemie" och i "Annales de chimie et de physique". E. åtnjöt ett synnerligen stort anseende inom den vetenskapliga världen. Till befästande af hans framskjutna ställning tjänade också hans välvilliga hjälpsamhet mot yngre forskare och hans stora allmänna intressen, särskildt för de tekniska vetenskaperna. En biografi öfver honom, af G. R. Dahlander, finnes intagen i "Lefnadsteckningar öfver K. Sv. Vet. akad:s efter år 1854 aflidne ledamöter" (bd 3). Genom testamente skänkte han Vet. akad., inom hvilken han länge varit en ledande man, en fond, hvaraf ränteafkastningen årligen skall utdelas såsom belöning för undersökningar inom de matematiska, fysiska och kemiska vetenskaperna. S. A—s. Edlund, Gustaf Vilhelm, finsk bokförläggare, f. i Åbo 19 aug. 1829, kom 1845 i bokhandel i Åbo och öfverflyttade 1849 till Hälsingfors, där han 1863 öfvertog Frenckel & sons bokhandel, som han 1900 försålde. Sin förläggarverksamhet begynte han redan 1853 med utgifvandet af Tekla Knös' dikter. E., som länge var Finlands enda mer betydande förläggare, har förlagt Runebergs och Topelius' arbeten, F. Cygnæus' "Samlade skrifter", "Finland i 19:e seklet", Schybergsons "Finlands historia" och Ignatius' "Finlands geografi", "Finsk biografisk handbok" m. fl. större arbeten, särskildt på det historiska området. Han erhöll 1884 kommerserådstitel. T. C. Edmonton [e'dməntən], förstad till London, i Middlesex, 13 km. n. om Londonbron. 46,899 inv. (1901). Edmund [e'dmənd] l. Eadmund [eād-], angelsaxiska konungar. 1. E., den siste konungen af Östangeln, f. 840, besteg tronen 855, blef 870 tillfångatagen af danskarna, hvilka, då han ej ville afsvärja sin kristna tro, bundo honom vid ett träd och sköto till måls på honom med pilar, hvarefter han halshöggs. E. betraktades sedermera af sina landsmän såsom martyr och helgon. Hans bild