Simeon med Jesusbarnet i templet (Dresden), Kristus uppväcker Jairi dotter (Berlin) och Kristus lär i templet (München). Nationalmuseum eger ett mästerverk af hans hand, den af Jordaens påverkade, i varm och glödande färg hållna taflan Bonden och satyren till bords, och två andra målningar därstädes tillskrifvas honom, Abrahams offer samt Gideon och ängeln. I konung Oskars samling ses ett litet, 1662 måladt porträtt af en viss Elisabeth Pieters. O. G—g. Eeckhout [ēkhaot], Jakob Joseph, holländsk målare, f. 1793 i Antwerpen, d. 1861 i Paris, var professor vid konstakademien i Haag och flyttade slutligen till Paris, Han började som guldsmed och idkade äfven bildhuggarkonsten. Efter 1821 egnade han sig företrädesvis åt måleriet och blef en af den nyare holländska skolans mest betydande målare. Hans arbeten vittna om flitigt studium af Rembrandt samt utmärka sig för uttrycksfull komposition, korrekt teckning och kraftig färg (Peter den store i Zaandam, Vilhelms af Oranien död, Faderlig tillrättavisning och Hemkomsten från jakten m. fl. samt förträffliga porträtt). E. utgaf Collection de portraits d'artistes modernes nés dans le royaume des Pays-Bas (1822) och Costumes du peuple de toutes les provinces du royaume des Pays-Bas (1825 ff.). Eecloo [ēklå], arrondissemangshufvudstad i belgiska prov. Ostflandern, nära floden Liève. 12,897 inv. (1900). Linne-, bomulls- och yllemanufakturer. Eeden [ēden], Frederik van, holländsk författare, f. 3 april 1860 i Haarlem, studerade medicin (särskildt psykoterapi) i Amsterdam och det i dess närhet belägna Bussum, där han grundlagt en landtbruks- och industrikoloni (Walden), hvars föreståndare han är. E. började med dramatiska arbeten, Het sonnet (1884), Het poortje of de duivel in Kruimelburg (s. å.), Frans Hals (s. å.), De student Thuis (1886), Don Torribio (1890), och har ett par gånger senare återvändt till denna form, De broeders (1894) och Lioba (1897). Jämte Willem Kloos och Albert Verwey grundlade E. 1885 tidskriften "Nieuwe gids", som är den ungholländska författargruppens organ och där han 1886 offentliggjorde sin populäraste skildring, De kleine Johannes (många uppl.; "Lille Johannes", 1903; 2:a delen 1905; "Ut bland människorna", 1906; 3:e delen 1906), en symboliserande saga. Senare arbeten af E. äro Ellen, Een lied van de smart (1891), Johannes Viator (1892), terzindikten Het lied van schijn en wesen (1895), romanen Van de koele meren des doods (1900), diktsamlingen Van de passielooze Lelie (1901) samt De blijde wereld (1903; "En lycklig värld", 1905). Dessutom har E. offentliggjort en del teoretiserande arbeten, bl. a. fyra samlingar Studies (1890 ff.). <img l>

Eek [ek], Johan Fredrik, krigare, f. 1758 i Raumo i Finland, d. 1820 i Stockholm, studerade vid Åbo universitet och ingick som korpral vid Lifdragonregementet, hvarifrån han 1776 transporterades, med fänriksgrad, till Björneborgs regemente. Under kriget mot Ryssland 1788—90 deltog han, som kapten, med utmärkelse i striderna vid Fredrikshamn och Porrassalmi. 1793 blef han regementskvartermästare och 1799 major i armén. 1807 afgick han till krigsteatern i Pommern och deltog i belägringen af Stralsund. Under finska kriget 1808—09 utmärkte sig E. 24 febr. 1808 vid Kuuskoski samt deltog i striderna vid Pyhäjoki, Lappo (efter hvilket slag han befordrades till öfverstelöjtnant), Paljakka, Kauhajoki, Lappfjärd och Jutas. I Sverige, dit han under kriget öfversände sin familj och dit han efteråt själf öfverflyttade, blef han, efter att ha varit anställd vid åtskilliga regementen, 1813 utnämnd till öfverste för Jämtlands regemente; men då han efter någon tid kom på ekonomiskt obestånd, tog han afsked från sitt ämbete, för att "rädda det enda, som för ögonblicket stod att rädda, nämligen helgden af den uniform han bar". Sina sista lefnadsår tillbragte "den tappre E.", såsom han kallas i "Fänrik Ståls sägner", i stor fattigdom. A. O. F. Eekhoud [ēkhaod], Georges, belgisk författare, f. 27 maj 1854 i Antwerpen, erhöll sin uppfostran på franska språket, har varit bosatt bland flamskt landtfolk i Cappelen till 1881, då han slog sig ner i Bruxelles som tidningsman. Conscience (se denne) har öfvat stort inflytande på E., som tillhör de förnämste kämparna för den flamska saken. Debuterande med romantiska diktsamlingar (Myrtes et cyprès, 1876, Zigzags poétiques, 1877, och Les pittoresques, 1879), öfvergick E. småningom till realistisk prosaskildring från den flamska landsbygden och nutidens Antwerpen, såsom i novellerna Kees Doorik (1883), Kermesses (2 samlingar 1884, 1887 och 1894), Les milices de saint François (1886), La nouvelle Carthage (1888), Les fusillés de Malines (1891), Cycle patibulaire (1892), Escal-Vigor (1899) och La faneuse d'amour (1900). Dessutom har E. skrifvit Mes communions (1895) och öfversatt Beaumont-Fletchers "Philaster". Jämte Maurice Warlomont utger E. sedan 1881 tidskriften "La jeune belgique". R—n B. Eero Salmelainen [ēro], pseudonym för den finske sagosamlaren E. Rudbeck (se d. o.). Eetion (grek. Ἠετίων). Se Andromache. e. f., förkortning för enligt förordnande. Efa, fornhebreiskt rymdmått för torra varor, = 1/10 homer = omkr. 37 liter. Jfr Hes. 45: 11, 14. Se I. Benzinger, "Hebräische archäologie" (sid. 183 ff.). Efa. 1. Midjanitisk stam, som bl. a. var berömd för sina präktiga kameler, på hvilka den förde handelsvaror, särskildt från Saba (se 1 Mos. 25: 4; Jes. 60: 6). — 2. Bihustru till Kaleb enligt 1 Krön. 2: 46. E. S—e. Efan, Echis arenicola, zool. Se Huggormarna. Efarmoni (af grek. epi, i, och harmonia, öfverensstämmelse), bot., betecknar sammanfattningen af alla tillpassningar i yttre och inre byggnad hos växten, som stå i relation till de villkor, under hvilka växten lefver, såsom till klimatet, växtlokalens beskaffenhet med hänsyn till ljus, fuktighet, näringsämnen m. m. H. Hn. Efe, dvärgfolk. Se Acka. Efeber (grek. efeboi, af epi, invid, och hebe,