ungdomsålder, manbarhet) kallades i dagligt tal hos forntidens greker ynglingar från sexton till tjugu års ålder. I Aten var efebi i statsborgerlig mening liktydigt med myndighetsåldern, hvilken inträdde vid slutet (enligt andra redan vid början) af det adertonde lefnadsåret. Sedan de unge männens åldersgrad och borgerliga härkomst blifvit lagligen styrkta, inskrefvos de i den allmänna medborgarlistan och utbildades under ett års tid i vapenföring och andra kroppsöfningar. Efter detta års slut undergingo de mönstring inför folket och beväpnades med spjut och sköld. Sannolikt var det först vid detta tillfälle (icke vid efebtidens början), som de i Aglauros' helgedom aflade sin värnpliktsed. Under ytterligare ett års tid hade de sedan att fullgöra ett slags rekryttjänst och voro för detta ändamål förlagda i landets gränsfästningar. — Från slutet af 4:e årh. f. Kr. inträdde i efebernas ställning efter hand stora förändringar. De bildade ett slags kadettkår för välbärgade ynglingar, där inträdet var frivilligt, icke ovillkorligen bundet vid något visst åldersår och under vissa förhållanden öppet äfven för främlingar. Efebtiden var åtminstone tidtals blott ettårig. Under en viss uppsikt från statens sida fingo efeberna gemensam utbildning, hvilken omfattade ej blott vapenföring och andra kroppsliga idrotter, utan äfven filosofi, vältalighet, litteratur och musik. Om detta senare skede af efebinstitutionen ega vi kunskap genom en mängd bibehållna inskrifter. Litt.: Dittenberger, "De ephebis atticis" (1863), och Dumont, "Essai sur l'éphébie attique" (1875—77). A. M. A. Efemerider (se Efemär), dagböcker; tidningar och andra periodiska skrifter; astron., se Astronomiska årsböcker; zool., dagsländor (Ephemeridæ). Efemär l. Efemärisk (grek. efemeros, af epi, på, under, och hemera, dag), som varar en dag; af kort varaktighet, kortlifvad, dagsländelik, förgänglig, obeständig. Efemära (se Efemär), bot., kallas växter, som under en och samma vegetationsperiod frambringa flera på hvarandra följande generationer. Exempel på sådana växter i den svenska floran äro våtarv (Stellaria media) och styfmorsviol (Viola tricolor). H. Hn. Efemärisk. Se Efemär. Efendi, turk. (af grek. authentes, härskare, i nygrek. uttaladt "affendis"), herre; i Turkiet titel för ståndspersoner, företrädesvis civila ämbetsmän (jfr Aga) och lärde. Ofta förenas titeln efendi med namnet på ämbetet, t. ex. hakim-efendi, sultanens förste lifmedikus, imam-efendi, seraljens själasörjare, reis-efendi (numera obrukligt), turkiske utrikesministern, o. s. v. Vid tilltal nyttjas formen efendim, min herre. Eferding (Efferdingen), stad i öfre Österrike, i Donaudalen, v. om Linz. 2,077 inv. (1900). Gammal vacker gotisk kyrka. Staden nämnes i Nibelungenlied. Efeserbrefvet l. Episteln till efeserna, en af N. T:s böcker, utgör sannolikt en rundskrifvelse till några af de kristna församlingarna i Mindre Asien och är troligen författadt af Paulus under hans fångenskap i Cæsarea (59—61) eller Rom (62—64). Några bland samtidens kritiska teologer anse brefvet icke vara skrifvet af Paulus, och de stödja sin mening bl. a. på de opaulinska uttryck och åsikter, som de trott sig finna i detsamma. Sannolikt härrör öfverskriften "Till efeserna" från en senare tid, ty orden "i Efesus" i 1: 1 saknas i de två äldsta handskrifterna och brefvet, som citeras i de äldste kyrkofädernas skrifter, är hållet i allmänna ordalag, utan några lokala eller individuella hänsyftningar, hvilket synes bevisa, att det icke var ämnadt uteslutande för den efesiska församlingen, med hvilken Paulus var personligen väl bekant. Antagligen är det i Kol. 4: 16 omtalade brefvet till Laodicea detsamma som Efeserbrefvet, hvilket också af gnostikern Marcion (2:a årh.) kallas "Laodiceerbrefvet". Innehållet, som företer stor likhet med Kolosserbrefvet, utgöres af ett beprisande af Kristi höghet och storheten af den genom honom utförda återlösningen samt af förmaningar till ett kristligt lefverne. (J. P.) Efesinska skolan. Se Bibelkritik, sp. 240. Efesiska bokstäfver (grek. efesia grammata, lat. ephesiæ literæ), vissa gåtfulla magiska formler, hvilka uppgifvas ha stått inristade på den efesiska Artemis' bildstod. Man har från antiken funnit leramuletter med sådana i sig meningslösa formler (t. ex. aski kataski lix tetrax damnameneus aision) inristade jämte den mot olycka skyddande bilden af nämnda gudinna.

Fig. 1. Staty af den asiatiska, mångbröstade Artemis (anses återgifva den efesiska Dianas bildstod).

Efesos (grek. Ἔφεσος, lat. Ephesus), i forntiden en betydande stad i Mindre Asien, vid floden Kaystros' (nuv. Kütschiks) utlopp i Efesosviken. Den äldsta staden torde ha legat på den s. k. kastellhöjden i närheten af nuv. järnvägsstationen och byn