Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eeckhout ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Effektiv strömstyrka, elektrot., det värde, som
vid mätning af växelström ger sig till känna å
mätinstrumentet. Den effektiva strömstyrkans kvadrat
är medeltalet af kvadraterna på momentanvärdena
under en period. Således /" - –^_____, hvarvid
İ betecknar strömmens momentanvärde och T tiden för en
period. Vid sinusformad strömkurva är det effektiva
värdet V 2 ggr mindre än kurvans toppvärde. Analogt
är förhållandet med växelspänningen. Att den
maximala spänningen är omkr. 1,4 ggr större än
det å mätinstrumentet angifna effektiva värdet är
en omständighet att beakta vid bedömande af ett
växelströmssystems farlighet, resp. påfrestning på
isolationsmaterialen.
A. E—m.
Effektkol. Se Båglampa, sp. 801, och
Elektrisk belysning.
Effektlampa. Se Effektbåglampa.
Effektuera (fr. effectuer; jfr Effekt), utföra,
verkställa, bringa till stånd, uträtta.
Effeminerad (fr. efféminé, lat. effeminatus, af
femina, kvinna), förkvinnligad, förvekligad.
Effen, Justus van, holländsk litteratör, f. 11
febr. 1684 i Utrecht, d. 18 sept. 1735 i ’s
Hertogenbosch, studerade i sin födelsestad samt
tillbragte många år som handledare eller guvernör
för unga förnäma män och vistades med dem i London,
Leiden etc. E. företog 1719 en resa till Sverige
med en prins af Hessen-Philipsthal. Tidvis användes
han äfven i diplomatiens tjänst. E. blef 1727 juris
doktor i Leiden samt lefde sedermera som litteratör
i Haag och ’s Hertogenbosch. Han framstod som en af
Hollands första publicister och utgaf först flera
tidskrifter på franska, såsom "Le Misanthrope" (3
dlr, 1711 ff.). I denna tidskrifts 2:a uppl. (1726)
infördes hans i bref meddelade intryck från resan i
Sverige, Relation curieuse d’un voyage en Suède (jfr
"Hist. tidskr.", XIII, 157—167). Slutligen framkom
E. med en tidskrift på sitt modersmål, "Hollandsche
spectator" (12 dlr, Amsterdam 1731—35), en moralisk
veckoskrift efter engelskt mönster — motsvarande
Dalins "Argus" —, hvilken dels med allvar, dels med
satir behandlade sociala, ekonomiska och litterära
spörsmål i ett ledigt, elegant och naturligt språk,
hvarigenom en ny prosastil skapades i den holländska
litteraturen.
E. Wrgl.
Efferdingen. Se Eferding.
Effersey l. Örfirisey (ön, som vid ebbtid sammanhänger
med land), en liten ö i Faxebukten utanför Reykjavik.
Effervescens [-ʃä’ns; af lat. e, ur, och fervescere,
sjuda], kem., häftigt bortgående af ett gasformigt
ämne ur en vätska, så att denna råkar i svallande
rörelse. Så är t. ex. kolsyrans bortgående ur
kolsyrerikt öl och kolsyradt vatten en effervescens.
P. T. C.*
Effiat [effia’], Antoine Coiffier Ruzé, markis d’E.,
fransk krigare och statsman, f. 1581, d. 1632,
sändes 1624 till England för att underhandla
om giftermålet mellan Henrietta af Frankrike och
(sedermera) Karl I. Kort efteråt utnämndes han till
fransk finansminister ("surintendant des finances")
och utvecklade som sådan mycken skicklighet samt kom
i stor gunst hos kardinal Richelieu. Han deltog med
utmärkelse i belägringen af La
Rochelle 1628 samt förde befäl i piemontesiska
fälttåget 1630. 1631 blef han marskalk af Frankrike
och 1632 öfverbefälhafvare vid armén i Elsass. E. var
fader till Cinq-Mars (se denne). E:s Mémoires
concernant les guerres d’Italie 1625—32 utgåfvos 1682.
Efflorescens [-ʃä’ns; jfr Efflorescera],
kem., benämning på öfverdrag eller utvittringar,
med hvilka vissa ämnen bekläda sig, när de komma i
beröring med luften: salpetersyrade salter på murar,
järnvitriol på alunskiffer och stenkol m. m., alun
eller bittersalt på skiffrar och leror o. s. v. Vid
många salters kristallisering ur lösningar afsätta
sig kristallerna på kärlens väggar just i vätskans
yta och draga genom kapillärkraften småningom
saltlösningen uppåt, hvarigenom, då vätskan afdunstar,
trådlika eller blomkålslika kristallgyttringar
(efflorescenser) uppstå.
P. T. C.*
Efflorescera [-ʃēra], lat. efflorescere, uppblomstra;
slå ut (på huden); kem., anskjuta i kristaller;
bergsv., vittra, utvittra (om saltkristaller). Jfr
Efflorescens.
Effluvium (plur. -ier), lat. (af effluere, flyta
ut), utflöde. Inom hygienen betecknar detta ord,
då det står utan förbindelse med något annat: för
hälsan skadliga utdunstningar.
Effronteri (fr. effronterie), fräckhet, skamlöshet,
oförsynthet.
Effusion (lat. effusio, utgjutning), fys., mindre
vanlig term för beteckning af en gasmassas gång genom
en fin öppning i en tunn vägg.
Effusiva bergarter (af lat. effusio, utgjutning),
Vulkaniska bergarter, Ytbergarter, Bergarter med
ythabitus, geol., kallas de massformiga bergarter,
som i smält tillstånd framträngt till jordens yta
samt där utbredt sig och bildat kupper, täcken eller
strömmar, t. ex. basalt, trakyt, porfyr och nutida
lavor. I följd af massans jämförelsevis hastiga
afkylning äro de ofta ofullständigt kristalliniska;
deras mineralbeståndsdelar tillhöra två olika
generationer, en äldre af större kristaller, som
bildats, innan den smälta massan nådde jordytan,
samt en yngre af små kristaller, som bildats vid
massans slutliga stelnande; stundom innehålla de
därjämte en glasig substans. Jfr Djupbergarter
och Gångbergarter.
E. E.
Efialtes (grek. Ἐφιάλτης, lat. Ephialtes).
1. Grek. myt. Se Aloaderna.
— 2. En tessalier, som vid Thermopylai (480
f. Kr.) visade perserna en väg, på hvilken det
lyckades dem att kringgå den grekiska hären. Han
blef af amfiktyonerna förklarad fredlös och sedermera
dödad i Antikyra.
Efod, hebr. 1. (Efod bad, linne-efod) I äldre
tider antagligen ett klädstycke, som utgjorde den
judiske prästens enda ämbetsdräkt. Jfr 1 Sam. 2:
18; 2 Sam. 6: 14. — 2. En del af den judiske
öfversteprästens ämbetsdräkt. Se Öfverstepräst. —
3. En gudabild, möjligen beklädd med en kåpa. Jfr
Dom. 8: 26 ff.; 17: 5; 18: 14, 17—20. Litt.:
Th. U. Foote, "The ephod" (Baltimore, 1902),
och E. Sellin, "Das israelitische ephod" (1906).
E. S—e.
Efor [efår], grek. eforos (uppsyningsman), en i
flera forngrekiska stater (hufvudsakligen de doriska)
bruklig titel för regeringsmedlemmar och vissa högre
ämbetsmän. — Mest bekanta äro eforerna i Sparta,
hvarest inrättningen af eforämbetet tillskrifves dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
