Effektiv strömstyrka, elektrot., det värde, som vid mätning af växelström ger sig till känna å mätinstrumentet. Den effektiva strömstyrkans kvadrat är medeltalet af kvadraterna på momentanvärdena under en period. Således /" - --^_____, hvarvid İ betecknar strömmens momentanvärde och T tiden för en period. Vid sinusformad strömkurva är det effektiva värdet V 2 ggr mindre än kurvans toppvärde. Analogt är förhållandet med växelspänningen. Att den maximala spänningen är omkr. 1,4 ggr större än det å mätinstrumentet angifna effektiva värdet är en omständighet att beakta vid bedömande af ett växelströmssystems farlighet, resp. påfrestning på isolationsmaterialen. A. E—m. Effektkol. Se Båglampa, sp. 801, och Elektrisk belysning. Effektlampa. Se Effektbåglampa. Effektuera (fr. effectuer; jfr Effekt), utföra, verkställa, bringa till stånd, uträtta. Effeminerad (fr. efféminé, lat. effeminatus, af femina, kvinna), förkvinnligad, förvekligad. Effen, Justus van, holländsk litteratör, f. 11 febr. 1684 i Utrecht, d. 18 sept. 1735 i 's Hertogenbosch, studerade i sin födelsestad samt tillbragte många år som handledare eller guvernör för unga förnäma män och vistades med dem i London, Leiden etc. E. företog 1719 en resa till Sverige med en prins af Hessen-Philipsthal. Tidvis användes han äfven i diplomatiens tjänst. E. blef 1727 juris doktor i Leiden samt lefde sedermera som litteratör i Haag och 's Hertogenbosch. Han framstod som en af Hollands första publicister och utgaf först flera tidskrifter på franska, såsom "Le Misanthrope" (3 dlr, 1711 ff.). I denna tidskrifts 2:a uppl. (1726) infördes hans i bref meddelade intryck från resan i Sverige, Relation curieuse d'un voyage en Suède (jfr "Hist. tidskr.", XIII, 157—167). Slutligen framkom E. med en tidskrift på sitt modersmål, "Hollandsche spectator" (12 dlr, Amsterdam 1731—35), en moralisk veckoskrift efter engelskt mönster — motsvarande Dalins "Argus" —, hvilken dels med allvar, dels med satir behandlade sociala, ekonomiska och litterära spörsmål i ett ledigt, elegant och naturligt språk, hvarigenom en ny prosastil skapades i den holländska litteraturen. E. Wrgl. Efferdingen. Se Eferding. Effersey l. Örfirisey (ön, som vid ebbtid sammanhänger med land), en liten ö i Faxebukten utanför Reykjavik. Effervescens [-ʃä'ns; af lat. e, ur, och fervescere, sjuda], kem., häftigt bortgående af ett gasformigt ämne ur en vätska, så att denna råkar i svallande rörelse. Så är t. ex. kolsyrans bortgående ur kolsyrerikt öl och kolsyradt vatten en effervescens. P. T. C.* Effiat [effia'], Antoine Coiffier Ruzé, markis d'E., fransk krigare och statsman, f. 1581, d. 1632, sändes 1624 till England för att underhandla om giftermålet mellan Henrietta af Frankrike och (sedermera) Karl I. Kort efteråt utnämndes han till fransk finansminister ("surintendant des finances") och utvecklade som sådan mycken skicklighet samt kom i stor gunst hos kardinal Richelieu. Han deltog med utmärkelse i belägringen af La Rochelle 1628 samt förde befäl i piemontesiska fälttåget 1630. 1631 blef han marskalk af Frankrike och 1632 öfverbefälhafvare vid armén i Elsass. E. var fader till Cinq-Mars (se denne). E:s Mémoires concernant les guerres d'Italie 1625—32 utgåfvos 1682. Efflorescens [-ʃä'ns; jfr Efflorescera], kem., benämning på öfverdrag eller utvittringar, med hvilka vissa ämnen bekläda sig, när de komma i beröring med luften: salpetersyrade salter på murar, järnvitriol på alunskiffer och stenkol m. m., alun eller bittersalt på skiffrar och leror o. s. v. Vid många salters kristallisering ur lösningar afsätta sig kristallerna på kärlens väggar just i vätskans yta och draga genom kapillärkraften småningom saltlösningen uppåt, hvarigenom, då vätskan afdunstar, trådlika eller blomkålslika kristallgyttringar (efflorescenser) uppstå. P. T. C.* Efflorescera [-ʃēra], lat. efflorescere, uppblomstra; slå ut (på huden); kem., anskjuta i kristaller; bergsv., vittra, utvittra (om saltkristaller). Jfr Efflorescens. Effluvium (plur. -ier), lat. (af effluere, flyta ut), utflöde. Inom hygienen betecknar detta ord, då det står utan förbindelse med något annat: för hälsan skadliga utdunstningar. Effronteri (fr. effronterie), fräckhet, skamlöshet, oförsynthet. Effusion (lat. effusio, utgjutning), fys., mindre vanlig term för beteckning af en gasmassas gång genom en fin öppning i en tunn vägg. Effusiva bergarter (af lat. effusio, utgjutning), Vulkaniska bergarter, Ytbergarter, Bergarter med ythabitus, geol., kallas de massformiga bergarter, som i smält tillstånd framträngt till jordens yta samt där utbredt sig och bildat kupper, täcken eller strömmar, t. ex. basalt, trakyt, porfyr och nutida lavor. I följd af massans jämförelsevis hastiga afkylning äro de ofta ofullständigt kristalliniska; deras mineralbeståndsdelar tillhöra två olika generationer, en äldre af större kristaller, som bildats, innan den smälta massan nådde jordytan, samt en yngre af små kristaller, som bildats vid massans slutliga stelnande; stundom innehålla de därjämte en glasig substans. Jfr Djupbergarter och Gångbergarter. E. E. Efialtes (grek. Ἐφιάλτης, lat. Ephialtes). 1. Grek. myt. Se Aloaderna. — 2. En tessalier, som vid Thermopylai (480 f. Kr.) visade perserna en väg, på hvilken det lyckades dem att kringgå den grekiska hären. Han blef af amfiktyonerna förklarad fredlös och sedermera dödad i Antikyra. Efod, hebr. 1. (Efod bad, linne-efod) I äldre tider antagligen ett klädstycke, som utgjorde den judiske prästens enda ämbetsdräkt. Jfr 1 Sam. 2: 18; 2 Sam. 6: 14. — 2. En del af den judiske öfversteprästens ämbetsdräkt. Se Öfverstepräst. — 3. En gudabild, möjligen beklädd med en kåpa. Jfr Dom. 8: 26 ff.; 17: 5; 18: 14, 17—20. Litt.: Th. U. Foote, "The ephod" (Baltimore, 1902), och E. Sellin, "Das israelitische ephod" (1906). E. S—e. Efor [ef<over>å</over>r], grek. eforos (uppsyningsman), en i flera forngrekiska stater (hufvudsakligen de doriska) bruklig titel för regeringsmedlemmar och vissa högre ämbetsmän. — Mest bekanta äro eforerna i Sparta, hvarest inrättningen af eforämbetet tillskrifves dels