Lykurgos och dels konung Theopompos (enl. uppgift 757 f. K.). Eforernas bestämmelse var från början måhända endast att stå vid konungarnas sida och biträda dem i utöfvandet af dem tillkommande jurisdiktion, men utvecklade sig snart till en kontrollerande myndighet, hvilken hade att i folkfrihetens intresse vaka öfver författningens upprätthållande och att bilda en motvikt mot befarade öfvergrepp från konungamaktens sida. Deras myndighet utsträcktes dock allt längre, och från midten af 6:e årh. framträda de såsom innehafvare af en verklig regeringsmakt, genom hvilken konungarna, rådet och folkförsamlingen alltmera trängdes i skuggan. I sin hand förenade eforerna ledningen af den inre och den yttre politiken, lagskipningen samt uppsikten öfver ungdomens uppfostran och medborgarnas enskilda lif. Hvarje statens ämbetsman kunde af dem ställas inför rätta, ådömas böter, afsättas och fängslas. Själfva konungarna måste på kallelse inställa sig inför deras tribunal. Till och med i fält, där konungarnas makt eljest var oinskränkt, blef det brukligt, att de öfvervakades af två medföljande eforer. Eforerna voro fem och valdes årligen bland alla spartiater. Efter ämbetets nedläggande kunde de af sina efterträdare ställas till ansvar för sin förvaltning. Litt.: Dum, "Entstehung und entwickelung des spartanischen ephorats" (1878). Jfr Eforus. A. M. A. Eforal, som har afseende på en eforus. — Eforalstyrelse. Se Eforus. Eforat, eforusbefattning. Se Eforus. Eforos (grek. Ἔφοϱος, lat. Ephorus), grekisk historieskrifvare från Kyme i landskapet Eolis i Mindre Asien. Han lefde i 4:e årh. f. Kr. och författade en världshistoria i 30 böcker, omfattande tiden från heraklidernas invandring till år 340 f. Kr. Detta arbete, hvaraf vi ega en mängd fragment (hos Diodoros m. fl.), utmärkte sig icke allenast genom materialets rikhaltighet, utan äfven genom en klar och systematisk uppställning, hvaremot uppgifternas pålitlighet icke är ställd utom allt tvifvel. E. tillhör de s. k. pragmatiske historieskrifvarna, och hans framställningssätt har en viss retorisk anstrykning. Samling af befintliga fragment hos C. Müller, "Fragmenta historicorum græcorum" (1841). A. M. A. Eforus (i plur. vanl. eforer; lat. ephorus, grek. eforos), eg. uppsyningsman, är en titel, som tillkommer biskop i hans egenskap af uppsyningsman öfver de i hans stift befintliga allmänna läroverken. Om detta biskoparnas åliggande stadgar kyrkolagen: "Biskoparna skola ock hafva uppsikt med gymnasier och skolor så ock ungdomens upptuktelse efter skolordningen, uti hvilken ingen må egenvilligt göra någon ändring. De skola ock se på lektorer och skolmästare, med hvad flit, åhåga och nytta de sina ämbeten förrätta, afskaffa dem, som äro därtill oskicklige och försumlige, och inga andra därtill befordra, än dem de förvisso känna och veta vara ungdomen nyttige". Närmare bestämmelser ang. biskoparnas befattning med de allmänna läroverken hafva meddelats i de tid efter annan utfärdade skolordningarna och läroverksstadgarna. Genom stadgan för rikets allmänna läroverk af 18 febr. 1905 blef eforalmyndigheten i hög grad begränsad, och de viktigaste af eforernas åligganden öfverflyttades till den i sammanhang med 1904 års läroverksreform inrättade Öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk. Enligt sistnämnda författning tillkommer det eforus bl. a.: 1) att hafva uppsikt öfver de allmänna läroverken i stiftet och särskildt öfver det sätt, på hvilket kristendomsundervisningen vid dem handhafves, samt att för sådant ändamål besöka läroverken; börande han, därest brister af honom bemärkas, därom hos Öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk göra anmälan; 2) att fastställa ordning för lärjungarnas bevistande af gudstjänsten, utsätta dag för termins början och slut samt tid för årsafslutning; 3) att utse vittnen för studentexamen samt att, i den mån hans tid det medgifver, närvara vid de med årsafslutningen förenade förhör och uppvisningar samt därefter hemförlofva ungdomen, äfvensom tillstädeskomma vid realskolexamen och studentexamen; 4) att för hvarje allmänt läroverk inom stiftet, med undantag af de i stiftsstaden belägna högre allmänna läroverken och stiftets samskolor, förordna inspektor; 5) att utse ordförande i styrelsen för samskola; samt 6) att afgifva utlåtande angående sökande till lektorstjänst, hvari kristendom ingår såsom undervisningsämne. Den inskränkning i eforernas befogenhet, som genom nu gällande läroverksstadga vidtagits, har hos biskoparna framkallat en rätt stark opposition. Särskildt påyrka de rätten att få bestämma om läroböcker, som skola få användas vid kristendomsundervisningen, äfvensom att få afgifva yttrande ang. läroplan för undervisningen i ifrågavarande ämne. För de allmänna läroverken i Stockholms stad utöfvas eforalmyndigheten af Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk. Denna direktion utgöres af följande ledamöter: överståthållaren såsom ordförande, ärkebiskopen, hvilken, då öfverståthållaren icke är tillstädes, för ordet vid de direktionssammanträden, han bevistar, en af Stockholms stads konsistorium utsedd ledamot, en af Stockholms stads magistrat utsedd ledamot, två af Stockholms stadsfullmäktige utsedda ledamöter, den i tjänsten äldste af rektorerna vid Högre latinläroverket å Norrmalm och Högre allmänna läroverket å Södermalm, den i tjänsten äldste af rektorerna vid Högre realläroverket å Norrmalm och Högre realläroverket å Östermalm, den i tjänsten äldste af rektorerna vid hufvudstadens realskolor, rektor vid Nya elementarskolan i Stockholm samt rektor vid Högre lärarinneseminariet (instr. för Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk 2 dec. 1905). P. E. L—m. Efraim, Josefs andre son med den egyptiska prästdottern Asenat (1 Mos. 41: 50—52). Enligt 1 Mos. 48 adopterades E. och hans broder Manasse af farfadern Jakob i Egypten, och E. fick därvid företräde framför den äldre brodern. Denna berättelse vill förklara, huru E. kunde blifva en fullmyndig stam i Israel, som t. o. m. intog en mera betydande ställning än Manasse, oaktadt denne var äldre. Efter E. uppkallades Efraims stam, som redan på Josuas tid synes ha varit den ledande bland Israels stammar; Josua själf var en efraimit. På domartiden göra efraimiterna ofta anspråk på hegemoni öfver de andre israeliterna (jfr Dom. 7: 24—8: 3; 12: 1—6). Spänningen mellan E. och Juda har ock varit en af de förnämsta orsakerna till Israels rikes delning i två riken efter Salomos död. Jerobeam I, Israels rikes förste konung, var själf från Efraim (1 Kon. 12). Hos de profeter, som