efterlämnat några skriftliga tal, uppträder därför E. ofta såsom beteckning för det norra riket (jfr Hos. 4: 17; 5: 3; Jes. 7: 5; 9: 9 m. fl.). — Efraims bergsbygd synes omfatta hela det område, som innehades af Josefsstammarna E. och Manasse (jfr Jos. 17: 14 ff.). Dess omfattning kan icke med säkerhet angifvas. — Efraim kallades ock en stad i närheten af Baal Hasor (n. om Betel) enligt 2 Sam. 13: 23; efter denna stad hade förmodligen det samaritanska området Afairema, som 145 f. Kr. tilldelades makkabeern Jonatan enligt 1 Makk. 11: 34, sitt namn. E. S—e. Efraims l. Benjamins port var en port på Jerusalems norra stadsmur, sannolikt belägen på samma ställe som den nuv. Damaskusporten Bab-el Amud ("pelarporten"). Efraim (grek. Ἐφοαίμ), den för öfrigt okände författaren till en bysantinsk verskrönika på nära tiotusen trimetrar, som behandlar den romersk-bysantinska historien från Julius Cæsar till och med Konstantinopels återeröfring 1261. Ett tillägg, upptagande de bysantinske biskoparna och patriarkerna, slutar först med 1313 och synes härröra från E., hvadan man torde kunna sätta hans författarverksamhet till 1200-talets senare och 1300-talets första årtionden. I sin på grund af det för historisk dikt olämpliga versmåttet och det torra innehållet enformiga krönika behandlar E. sitt ämne allt vidlyftigare, ju närmare han kommer sin egen tid. Språket bemödar sig, om ock fruktlöst, att vara klassiskt; som källor har förf. användt Zonaras, Niketas Choniates och Georgios Akropolites. E:s verk är bevaradt i en enda (vatikansk) handskrift, som saknar titeln och begynnelsen. Ännu på Leo Allatius' tid (se Bysantinsk filologi) var den fullständig, och genom honom känna vi författarens namn. V. Lm. Efraimiter, num., ett slags tyska silfvermynt, som under sjuåriga kriget (1756—63) slogos i Leipzig af de judiske myntförpaktarna Ephraim och Itzig. Mynten voro mycket underhaltiga (af 1 mark fint silfver, hvaraf man förut hade präglat 14 thaler, myntades 45 thaler i efraimiter). Inom kort sjönko därför dessa mynt betydligt i värde. Ej mindre än för 7 mill. thaler sådana fanns i rörelsen. Efraims port. Se Efraim. Efraims stam. Se Efraim. Efraim syrern (lat. Ephraim syrus), "syrernas profet", kyrkolärare från 4:e årh., f. i Nisibis, var lärjunge till Basileios den store och bosatt nära Edessa, hvarest han dog 373. Hans lif ligger mest i dunkel, men hans författarskap var oerhördt omfattande, både på vers och prosa. Han representerade den i mycket nationellt afgränsade syriska kyrkan; och det var hufvudsakligen hans verk, att den nicænska ortodoxien segrade äfven i östliga Syrien. Delar af hans skrifter finnas utgifna af G. S. Assemani (6 bd, Rom 1732—46), T. J. Lamy (3 bd, 1882—86), m. fl. Jfr Bardenhewer, "Patrologie" (2:a uppl.). Hj. H—t. Efrat l. Efrata. 1. En ort (n. om Betlehem, förmodligen ock n. om Jerusalem), där Rakel dog enligt 1 Mos. 35: 16, 19 (jfr 1 Sam. 10: 2, Jer. 31: 15, som förlägga Rakels graf till Benjamins stam, n. om Jerusalem). Identifieringen med Betlehem i 1 Mos. 35: 19; 48: 7 är förmodligen ett verk af en redaktör, som måhända utgick från en annan tradition angående läget af Rakels graf. Denna tradition har bevarats intill vår tid, ty Rakels graf utpekas ännu ett stycke n. om Betlehem vid vägen till Jerusalem. — 2. Ett landskap med städerna Kirjat-Jearim, Betlehem och Bet Geder (jfr 1 Krön. 2: 19, 50; 4: 4; Rut 4: 11; Ps. 132: 6). Däraf namnet Bet Efrata på Betlehem (Mika 5: 2, jfr 1 Sam. 17: 12). E. S—e. Efrata. Se Efrat. Efrem, en stad, dit Jesus enligt Joh. 11: 54 drog sig tillbaka efter uppväckandet af Lasarus, motsvarar måhända det nutida Eṭ-Ṭaijibe, ö. om Betel. Jfr Efron. E. S—e. Efron. 1. Stad i Efraims (Israels) rike enligt 2 Krön. 13: 19, måhända identisk med Efrem (se d. o.). — 2. Betydande stad i landet ö. om Jordan, som eröfrades af Judas Makkabeus 164 f. Kr. — 3. Berg i Juda stam på gränsen mot Benjamin, enligt Jos. 15: 9. — 4. En hetitisk man i Hebron, af hvilken Abraham enligt 1 Mos. 23: 8—17 köpte Makpelas grotta till grafplats för sin hustru Sara och sin familj. E. S—e. Efterbevakning, jur. Se Konkurs. Efterbild, fys. Om man under några ögonblick betraktar en stark ljuskälla, t. ex. solen eller en lampa, och sedan tillsluter ögonen eller riktar dem på en jämnbelyst yta (ett pappersblad, en vägg e. d.), så uppstår af ljuskällan en bild, som bibehåller sig längre eller kortare tid och därvid undergår växlingar i ljusstyrka och färg. Till en början är bilden positiv, d. v. s. dess ljusa och mörka partier sammanfalla med motsvarande delar hos föremålet, hvarjämte dess färg öfverensstämmer med färgen hos det sistnämnda. Småningom försvagas denna positiva bild, och dess färger blifva allt mattare, till dess bilden helt och hållet försvinner; men då inträffar icke sällan, att en ny bild uppkommer, som väl har samma konturer som den förra, men i hvilken föremålets ljusare delar äro mörka och de mörka ljusa. Denna bild är således negativ, men dess färger äro komplementära (se Färg) till föremålets färger. Sedan denna (negativa) bild förbleknat, kan en ny positiv bild uppstå, och denna växling mellan positiva och negativa bilder kan upprepas flera gånger. Enligt Fechner och Helmholtz förklaras den första positiva bilden genom ljusintryckets fortvaro på näthinnan samt de negativa och följande positiva bilderna däraf, att det ställe på näthinnan, som träffas af ett starkare ljus, för en tid blir mindre känsligt för ljusintryck (uttröttas). När ögat, efter att hafva blifvit utsatt för det starka ljusintrycket, riktas mot en jämnbelyst yta, verkar således det från denna yta utsända ljuset svagare på de delar af näthinnan, som rönt det starkare ljusintrycket, och därför framträder en fläck eller bild, som är mörkare än omgifningen. För att framkalla den negativa bilden är det likväl icke nödvändigt att låta nytt ljus utifrån träffa ögat. Äfven när ögat är tillslutet, finnes tillräckligt ljus i detsamma för att åstadkomma negativa bilder — dels sådant ljus, som intränger genom ögonlocken, hvilka icke äro fullkomligt ogenomskinliga, dels den svaga ljusförnimmelse (det s. k. ljuskaos), hvilken orsakar, att man stundom i mörkret tycker sig se yttre föremål, och som vid sjukliga tillfällen föranleder visioner. Ombyte af färg förklaras därigenom, att den af intrycket orsakade