grund är dubbel, pekuniär såväl som ideell, sålunda icke allenast att tillförsäkra arbetaren frukten af hans arbete, utan också att tillgodose hans anspråk på, att alstret icke af en oskicklig eller illvillig utgifvare offentliggöres i en form, som han själf icke godkänner. Det intresse, som skyddas, är sålunda både förmögenhets- och personrättsligt. Så naturlig denna rätt än förefaller, är den emellertid "ett sent begrepp" i rättshistorien. Hvarken antiken eller medeltiden har känt densamma. På många ställen i den antika litteraturen brännmärkas plagiatorerna, men det talas aldrig om någon uteslutande rätt för en författare att åstadkomma eller medgifva efterbildningar. Och detta var helt naturligt. Saknaden af hvarje mekaniskt sätt att mångfaldiga konstens och litteraturens alster gjorde ett sådant förfarande kostsamt, kretsen af afnämare var sålunda liten, mångfaldigandet lönade sig knappast. Annorlunda blef förhållandet, sedan gravyr- och boktryckarkonsten, koppar- och stentrycket, de fotomekaniska och fotokemiska reproduktionssätten blifvit upptäckta. I mångfaldigandet visade sig då ligga en mycket gifvande källa till vinst. Men det dröjde, innan lagstiftningen förbehöll dennas utnyttjande åt verkets skapare. Första ansatsen därtill var, att behörig offentlig myndighet, för en viss tid och med straff för otillåten efterbildning, medgaf uteslutande reproduktionsrätt åt, icke verkets upphofsman, men dess förläggare eller boktryckare, och detta i början oftare för nya upplagor af äldre arbeten än för utgifvande af nya. Småningom började emellertid privilegium gifvas åt frambringarna själfva, och steg för steg banade sig under 18:e årh. den tanken väg, att en af lagen erkänd rätt borde träda i stället för på myndighets godtycke beroende privilegier. Till erkännande kom denna grundsats först i England (1709), Danmark (1741), Förenta staterna (1787) och Frankrike (1793). Efter hand ha öfriga stater (Sverige 1810; de nu gällande lagarna äro, med vissa senare förändringar, utfärdade 10 aug. 1877 och 28 maj 1897) följt efter, så att f. n. Turkiet torde vara det enda land, som ännu kvarstår på privilegieståndpunkten. Särskildt från 1840-talet ha frambringarnas anspråk på rättsligt skydd, i främsta rummet i afseende på dettas giltighetstid, kommit till allt starkare erkännande. Och som en sista etapp i utvecklingen kunna betecknas de eröfringar skyddstanken vunnit i internationellt hänseende. Främlingens eganderätt till materiella ting har länge varit respekterad. Författarens och konstnärens rätt var däremot ännu för ett halft sekel tillbaka endast territoriell; eftertryck och efterbildning af främlingens alster voro öfverallt tillåtna. Numera hafva emellertid de flesta länder genom konventioner med flera eller färre andra, under förutsättning af ömsesidighet, likställt dessas medborgare med landets egna. Frankrike (sedan 1852) och Belgien (sedan 1886) bortse t. o. m. från denna förutsättning. Den rätt, som här afses, har i olika länder olika beteckning. I Frankrike, Portugal, Schweiz, Spanien samt Central- och Syd-Amerikas stater talas om "litterär och artistisk eganderätt", om droit d'auteur, i Tyskland om urheberrecht, och liknande uttryck begagnas i Belgien, Italien, Nederländerna, Ungern och Österrike. I England och Förenta staterna användes termen copyright, i Danmark och Norge forfatterret och kunstnerret, i Finland författares och konstnärs rätt till alster af sin verksamhet, i Sverige eganderätt till skrift, författarrätt och rätt med afseende å konstverk. Som gemensam beteckning, afseende alla de slags alster, som kunna ifrågakomma, skall emellertid här efter franskt och tyskt föredöme uttrycket skaparrätt användas. Härigenom betonas också väsensolikheten mellan denna rätt och eganderätten till materiella ting. Genom sin tvåsidiga karaktär, af person- och förmögenhetsrätt, bildar skaparrätten en rättskategori för sig. I själfva verket erkännes detta också af flertalet af de lagar, som tala om "artistisk och litterär eganderätt", därigenom att de, trots beteckningen, i tilllämpningen icke likställa denna rätt med vanlig eganderätt; den är sålunda i allmänhet icke som denna till tiden helt och hållet obegränsad, och vissa formaliteter kräfvas för dess bevarande, inskränkningar, som eganderätten till materiella ting icke är underkastad. I afseende på skaparrättens varaktighet erkänna endast Guatemala, Mexico och Venezuela densamma som beständig, dock är i Mexico rätten att uppföra dramatiska eller att utföra musikaliska arbeten efter skaparens död endast för 30 år förbehållen hans rättsinnehafvare. Denna princip att medgifva en skyddstid, innefattande skaparens lifstid och en viss tid efter hans död, tillämpas emellertid af de flesta länder för artistiska och litterära alster i allmänhet. Tidsutsträckningen efter detta frånfälle är 80 år i Colombia och Spanien, 50 i Belgien, Bolivia, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Monaco, Norge, Portugal, Ryssland, Sverige (för uppföranderätten dock 30) och Tunisien, 30 i Schweiz, Tyskland och Österrike, 20 i Peru samt 5 i Chile (med rätt för regeringen att öka den till 10); på Haïti (enligt det äldre franska systemet) änkans lifstid, 20 år för barnen och 10 för andra arfsberättigade. — Enstaka andra länder följa åter andra principer. I Grekland varar skaparrätten 15 år från första upplagans utgifvande, hvilken tidrymd dock kan förlängas; om uppföranderätten saknas bestämmelser. Den italienska lagen förbehåller skaparen reproduktionsrätten under hans lifstid. Dör han, innan 40 år förflutit, sedan första upplagan utgafs, tillkommer rätten hans rättsinnehafvare, ända tills 40 år förflutit efter detta utgifvande. Under de nästföljande 40 åren kan hvem som helst reproducera arbetet mot att betala skaparens rättsinnehafvare en af lagen bestämd ersättning — en anordning, som efter fransk terminologi betecknas såsom "système du domaine public payant". Uppföranderätten varar däremot 80 år från arbetets första uppförande eller offentliggörande, hvarefter den helt och hållet upphör utan tillämpning af nyssnämnda system. I Nederländerna och Transvaal varar skyddet 50 år från första utgifvandet (hvilket konstateras genom inregistrering) och i alla händelser under skaparens lifstid, uppföranderätten däremot under skaparens lifstid och 30 år efteråt för otryckta arbeten, för tryckta endast 10 år efter utgifvandet. I Förenta staterna är förhållandet något liknande, ehuru mindre fördelaktigt för skaparen: rätten varar 28 år från inregistreringen och, efter ny inregistrering och 2 exemplars öfverlämnande, ytterligare 14 år till skaparens, hans änkas och hans barns förmån. I England växlar skyddstiden efter olika slags alster. För litterära, dramatiska och musikaliska arbeten utgör