tjänstgjorde 1834—53 som militärläkare och egnade sig därefter uteslutande åt enskild praktik. — E. gaf upphofvet till de skandinaviska naturforskarmötena. På hans föranstaltande samlades nämligen för första gången (i Göteborg 1839) naturforskare och läkare från alla de skandinaviska länderna. Y. N. <img l>

Egede. 1. Hans E., norsk präst och missionär, f. 31 jan. 1686 i Trondenäs socken, Nordlands (nu Tromsö) amt, d. 5 nov. 1758 i Stubbeköbing, blef student i Köpenhamn 1704 och kyrkoherde i Vaagans socken, på Lofoten, 1707. I den tron att grönländarna voro förvildade ättlingar af de kristne norrmän, som i forna tider invandrat till Grönland, framlade han 1710 ett förslag rörande deras omvändelse till kristendomen och arbetade sedan länge på att sätta detta i verket. 1717 nedlade han sitt ämbete och lyckades efter flera års ansträngningar att i Bergen genomdrifva bildandet af ett grönländskt handelskompani, som tog missionssaken om hand. 3 juli 1721 landsteg han på Grönland, hvarefter han verkade där på en gång som missionär och ledare af handelskompaniets affärer. Snart upptäckte han, att landets invånare icke voro af norsk härkomst, utan ett folk med fullkomligt främmande språk och seder. Men han stod energiskt fast vid sin föresats och vann slutligen infödingarna för kristendomen. 1726 upplöstes handelskompaniet i Bergen, och efter Fredrik IV:s död (1730) indrogs det anslag, som från statskassan tillfallit missionen. Omsider lät dock Kristian VI öfvertala sig att understödja omvändelseverket. 1733 ankommo till Grönland några från annat håll utsända herrnhutiska missionärer, som på allt sätt motarbetade E:s verksamhet. 1735 dog hans maka, Gertrud Rasch, som varit en trogen medhjälparinna i hans kall. Dessa omständigheter gjorde, att E. 1736 flyttade till Köpenhamn, där han blef styresman för den grönländska missionen och fick titel af biskop. 1747 tog han afsked från denna befattning och flyttade till Stubbeköbing, på Falster. — E. utgaf bl. a. Kort beretning om den grönlandske missions beskaffenhed (1737), Omstændelig relation angående den grönlandske missions begyndelse og fortsættelse (1738) samt Det gamle Grönlands nye perlustration eller naturhistorie (1729; 2:a uppl. 1741). Se H. M. Fenger, "Bidrag til Hans Egedes og den grönlandske missions historie" (1879), och O. A. Överland, "Fra H. Egedes ungdom" (i "Norske historiske fortællinger", 1895). Y. N. <img l>

2. Paul E., den föregåendes son, norsk missionär och filolog, f. 1708 i Vaagans socken, Nordlands amt, d. 1789, fortsatte med stor ihärdighet sin faders verk. Som barn lärde han sig att tala grönländarnas språk, gjorde teologiska studier i Köpenhamn och kom 1734 tillbaka till Grönland, hvarest kolonien Kristianshaab blef förnämsta platsen för hans missionsverksamhet. Af hälsoskäl bosatte han sig 1740 i Köpenhamn. 1741 blef han präst vid Vartov hospital, med skyldighet att biträda fadern i utbildandet af för Grönland afsedda seminarister och att öfversatta bibeln på grönländska. 1744 utgaf han de fyra evangelierna på sistnämnda språk, 1750 ett grönländsk-danskt lexikon, 1760 Grammatica grönlandica danico-latina samt 1766 en fullständig grönländsk uppl. af N. T. 1747 öfvertog han ensam undervisningen vid det grönländska seminariet, 1758 blef han "provst for Grönland", och 1761 fick han professorstitel. Y. N. Egedesminde [-mi'nne], den sydligaste danska kolonien i Nord-Grönland, på en ö i Diskobukten under 68° 42' n. br. Den anlades 1759. Distriktet E. ligger mellan distrikten Holstensborg och Kristianshaab och har omkr. 1,050 inv. Egedius, Halvdan, norsk konstnär, f. 1878 i Drammen, d. 1899, elev af Werenskiold, gjorde sig känd förnämligast genom sina bidrag till den af G. Storm utgifna illustrerade upplagan af "Snorre Sturlasöns Kongesagaer", där äfven Werenskiold, G. Munthe m. fl. biträdde. Jämte Munthes anses E:s teckningar vara de, som bäst afspegla forntidssagans karaktär. Han lämnade äfven illustrationer till Nansens "Fram over Polhavet". Af E:s målningar förekommo ett Porträtt och en stämning, Lördagskväll, på utställningen i Stockholm 1897 — med sistnämnda målning debuterade han äfven på höstutställningen i Kristiania s. å. G—g N. Egeiska hafvet (grek. Αἰγαῖον πέλαγος, lat. Mare ægæum) l. Grekiska arkipelagen kallas den betydliga vik, som i nordlig riktning intränger mellan den grekisk-turkiska halfön och Mindre Asien. (I forna tider bar endast norra delen däraf detta namn.) Det sträcker sig i s. till Kreta och de öar, som leda öfver från denna ö till Peloponnesos och Mindre Asien. I s. v. står det i förbindelse med Joniska hafvet, i s. ö. med Medelhafvets östra del (det s. k. Levantiska hafvet) och i n. — genom Hellesponten, Marmarasjön och Bosporen — med Svarta hafvet. Längden är 670 km., bredden omkr. 300 km. och arealen 197,400 kvkm. Hafvet är den yngsta delen af Medelhafvet och har uppstått genom instörtning mestadels under diluvialtiden. Dess övärld består af spillror af ett ännu i pliocentiden (den yngsta delen af tertiärtiden) här befintligt bergland, som sammanband Europa och Asien. I sin något äldre, södra, öfria del n. om Kreta (Kretiska hafvet) har det djup af ända till 2,250 m. Däremot ligga de många öarna mest på socklar af ringa djup, mellan hvilka större och mindre förkastningsbäcken förekomma. En tämligen djup ränna, utan öar, går diagonalt från n. v. till s. ö. genom hela arkipelagen. Den hänvisar de norra Sporaderna, Eubea och Cykladerna till Europa, de södra (egentliga) Sporaderna till Asien. Däremot är det svårt att dela de öar, som i en båge begränsa hafvet åt s. ö., mellan de båda världsdelarna. De äro kvarlefvor af en bergsbåge, som förenade det västliga Mindre Asien med Balkanhalföns Dinariska